Jag tänker att frågan är lite snävt formulerad egentligen. Rollspel i sig är aldrig bättre/roligare/otäcka än det scenario man spelar.
Sen handlar det om (som också nämnts i andra trådar) att det är spelarnas individuella och spelgruppens samlade vilja att låta sig känna vissa känslor. En bra skådespelare måste ju nästan framkalla känslor hos sig själv för att förmedla vidare till publik/tittare. På samma sätt måste man ju (om än på en amatörnivå) kunna landa i sin rollperson ur ett förstaperson-perspektiv tänker jag?
Sen handlar det om (som också nämnts i andra trådar) att det är spelarnas individuella och spelgruppens samlade vilja att låta sig känna vissa känslor. En bra skådespelare måste ju nästan framkalla känslor hos sig själv för att förmedla vidare till publik/tittare. På samma sätt måste man ju (om än på en amatörnivå) kunna landa i sin rollperson ur ett förstaperson-perspektiv tänker jag?