Gestaltandet är definitivt en grej jag gillar. Att få spela en roll, hitta på lite uttryckssätt och agerande, kanske en lätt dialekt. Och beskrivningar; den råa glädjen i att leka med språket och använda det för att måla upp platser, personer och skeenden; att klä företeelser i en vacker språkdräkt. Speciellt saker som man till vardags kanske inte tänker på som intressanta eller vackra. Men de två saker som verkligen ger mig wow-känslor brukar vara dessa:
Först och främst tunga, känslosamma scener. Där dramat ligger tätt i luften, där alla runt bordet utom de som är involverade i scenen sitter framåtlutade och knappt vågar andas. Där man gråter, eller skäller ut, eller till slut berättar det där hemska som ens rollperson skäms för. Detta är alltid dialogscener, och oftast involverande någon sorts negativ känsla, även om stämningen i scenen ibland kan vara en upplyftande sådan, för att man får en chans att lasta av det där man bär inom sig.
Den andra grejen är när man får till en riktigt snygg ståry. När saker passar perfekt ihop och man knyter ihop de olika trådarna på ett vackert sätt. När man löser mysteriet och alla bitar passar ihop. För att detta ska klaffa får det inte finnas något på förhand bestämt mysterium som vi försöker lösa. Det måste vara något vi improviserat ihop i stunden, allteftersom spelet fortgått, utan att ha koll på hur de spretiga saker vi hittar på håller ihop. När vi sedan hittar ett sätt att knyta ihop det, när allting passar och vi alla vet att det där var vi som knepade ihop, att det var inget färdigskrivet scenario med någon som satt på sin kammare och fnulade ihop, utan något vi gjorde i farten, riffande på varandras idéer och med vinden i håret och plattan i mattan, det är en otroligt mäktig och tillfredsställande känsla.
