Det här! Jag började lyssna på en pod (en massa pods) för något år sedan om rollspelshistoria. Främst då DnD och det var mer intressant än jag trodde, alla dessa människoöden. Så mycket som inte gick rätt till och alla uppoffringar som gjordes längs med vägen. Det berör och gör att rollspelet får ett annat värde utöver sitt innehåll, när man ser människan bakom produkten.
Men som alltid är man ju tio gånger så intresserad av sin egen rollperson än något annat. Meme-trådar i Discord har varit bra här, för att skapa engagemang!
Som spelare är jag, vilket togs upp i en annan tråd inte jätte intresserad av min rollperson, däremot är jag djupt intresserad av de andra rollpersonerna runt bordet. Jag gillar att utforska andra rollpersoner! Det kan förvisso hänga samman med att jag är en person som hellre hör andras berättelser än min egen, för andras berättelser och andra människor är extremt spännande! Berättelser och levande dokument av ett rikt liv, även om de själva upplever sitt liv som alldeles, extremt vanligt.
Som spelare är jag, vilket togs upp i en annan tråd inte jätte intresserad av min rollperson, däremot är jag djupt intresserad av de andra rollpersonerna runt bordet. Jag gillar att utforska andra rollpersoner! Det kan förvisso hänga samman med att jag är en person som hellre hör andras berättelser än min egen, för andras berättelser och andra människor är extremt spännande! Berättelser och levande dokument av ett rikt liv, även om de själva upplever sitt liv som alldeles, extremt vanligt.
Det är inte en benhård regel, men när det gäller rollspel är det som med drömmar, i min erfarenhet – folk älskar att berätta om sina, men är ointresserade av att höra om andras. Vill man kicka igång en rollspelare ber man dem att prata om sin kampanj eller karaktär, och de lyser ofta upp och börjar mala på med en nostalgisk eld som brinner i ögonen. Men när de skall lyssna på vad de andra säger svalnar det och de nickar artigt… eller byter ämne och avbryter, har jag till och med sett!
Detta baserat på anekdotiska möten rollspelare jag mött genom åren. Tror det är rätt allmänt och mänskligt. Lite som föräldrar som pratar om sina barn.
Att uppleva en berättelse tillsammans, men jag är också väldigt svag för twisten när allt i slutändan inte var som man trodde (den gillar jag oavsett medium).
Ibland kan jag nästan känna att det finns minnen av spelmötets fantiserade innehåll mer än minnet av själva spelmötet när man satt runt bordet.
Det jag framförallt gillar med rollspel är att hänga med kompisar och snacka skit. Dessutom gillar jag att kunna spela utan "begränsningar" (förhoppningsvis), dvs att slippa springa in i en osynlig vägg eller inte få göra den mest uppenbara lösningen för att programmerarna inte tänkte på det.
Kreativt multiplayer. Jag kan ha ett programmeringsprojekt och vara kreativ själv, och jag kan se en film med familjen och få multiplayer, men ingen annan aktivitet jag pysslar med är båda samtidigt. Jag kan i rollspel t.ex. hitta på att vi ska gå in i slottsruinen men det är inte jag som hittar på vad som finns därinne, utan jag får sedan bygga vidare på den nya informationen.
Sen är det helt klart en verklighetsflyktsgrej. Först diska och natta barn. Sedan utforska en rymdstation som inte svarar på anrop i rollen som en forskare som inte gömmer sig i ett hörn och gråter så fort det blir otäckt.
Tror det framförallt handlar om den gemensamma upplevelsen. För mig är upplevelsen runt ett bord fortfarande överlägsen, så det sociala spelar en stor roll. Sen tycker jag det är så galet häftigt att vad som helst kan hända, och det är kombinationen av just vi som spelade just idag som skapar det.
Allt annat--regler, berättande, spelvärld, etc., etc., etc.--är nog ärligt talat sekundärt och handlar mer om nyfikenhet kring spelmedia som helhet.
Det är både att vara med i den ofta fantastiska resan rollpersonen som gör och att sedan efteråt tänka på den nästan som en film.
Att resa genom världen och se den genom rollpersonens ögon, att tänka sig in i hur personen reagerar på det som händer runt denne. Du kan vara hur som helst, vara smart, korkad, charmig eller otursförföljd, en ny rollperson är en erfarenhet att uppleva.
Att sedan efter passet se tillbaka på det som en bra film och prata om det med sina vänner som också varit med om samma sak är bara en bonus.
Tyvärr är inte alla pass så och vissa spel känns som de aktivt motarbetar detta men när det blir rätt är rollspel en fantastisk hobby.
En "vad gillar du i rollspel"-tråd igen alltså? Well, det var väl dags antar jag. Jag gillar att de dyker upp med jämna mellanrum. Det hör liksom till, på något sätt. Traditionellt.
Jag gillar att få känna mig smart. Det gör att jag gillar när det finns mysterier som har en lösning jag kan räkna ut. Och heists som man kan planera så bra att allt faktiskt går vägen. Och kluriga övergripande problem som kräver smart planering för att lösa, typ "här är en komplex diplomatisk situation, hur löser vi den så att alla blir nöjda ch det inte blir något blodbad?" För att jag ska kunna känna mig smart måste det finnas en risk att få känna sig dum, så det behöver finnas ett mått av player skill. Det måste finnas felaktiga lösningar jag/vi inte hindras från att välja.
Jag gillar att leva mig in i rollpersonen. Jag vill tänka "jag" om rollpersonen, inte se den som bara en spelpjäs eller en rollfigur eller något jag bestämmer över. Jag behöver inte ha spelet fokuserat på rollpersonens individuella bakgrund eller agenda; faktum är att jag aktivt ogillar sånt. Jag vill inte vara drivande eller så, jag vill inte att det ska handla om rollpersonen. Det är något annat. Jag vill ju kombinera det här med att få känna mig smart, och då behöver vi ha fokus på äventyret. Men jag vill, medan vi planerar vår smarta heist eller spanar eller vad vi nu gör, känna mig som rollpersonen.
Jag gillar att spela med fokus på att klara äventyren. Jag gillar, överlag, att klara av saker. Att bli färdig är mitt knark. Jag vill inte ha evighetslånga pågående kampanjer som bara ältar på; jag vill som allra minst ha tydligt avgränsade äventyr som vi vet om vi lyckats klara eller ej, och som vi hur som haver vet när de är slut.
Jag gillar att stöta på nya, intressanta koncept. Vår värld kan vara intressant, sure, men jag föredrar fantastiken. Där känner jag att det finns större potential för idéer att mötas som inte mötts tidigare. Där kan vi avtäcka Sanningar om Världen som ställer allt på huvudet. Jag gillar den här lite svindlande känslan av att få sin värld uppochnedvänd av ny information, eller hur hjärnan liksom vibrerar när man möter ett nytt koncept eller en ny variant på ett gammalt koncept. Den sortens upptäckande älskar jag.
En "vad gillar du i rollspel"-tråd igen alltså? Well, det var väl dags antar jag. Jag gillar att de dyker upp med jämna mellanrum. Det hör liksom till, på något sätt. Traditionellt.
Japp, det var dags! Även om jag egentligen menade att ha en lite mer tillämpad vinkling från ett session zero-perspektiv. Dvs, vilka grejer önskar du att din SL/dina spelare ska fokusera på inför en ny kampanj så att just denna kampanjen ska bli perfekt? Men det framgick kanske inte helt av min trådstart.
Mutant utspelar sig i ett fiktivt, postapokalyptiskt "Skandien" där mer eller mindre muterade människor och muterade djur försöker skapa en ny civilisation. Vår civilisation har under oklara former utplånats och lämnat efter sig ett mycket förändrat landskap. När detta hände är oklart men bilder och beskrivningar antyder att civilisationen som föll mycket liknar ett nutida Sverige. Av denna civilisation återstår bara flerhundraåriga övervuxna ruiner och obeboeliga "Zoner" som täcker alla större forntida städer. Några få människor överlevde undergången genom att i generationer sitta instängda i underjordiska enklaver.
En av de centrala premisserna i Mutant är att både undergången och uppstigandet ur enklaverna är höljda i ett närmast mytologiskt dunkel. Människorna i Mutantskandinaviens syn på det förflutna liknar också en blandning av förfädersdyrkan och lastbåtskult där upphittade "forntidsmanicker", vare sig det gäller plastbestick, plasmagevär eller pansarbandvagnar, är mycket exklusivt. Det finns således två helt olika teknologiska nivåer i Mutant: dels "forntidens" nivå som är mer avancerad än dagens (med fullt autonoma robotar, stasis-fält, plasmavapen, "MMO-kuber" som kopplas upp direkt mot hjärnan etc) men som man numera bara han hitta fynd av i de farliga zonerna. Dels "nutidens" tekniska nivå som grovt motsvarar artonhundratalets. Pyrisamfundet behärskar ångkraft och till viss del förbränningsmotorn samt har börjat massproducera bakladdade skjutvapen. De enda överlevande från forntiden som skulle kunna berätta om det förflutna är de enstaka robotar som virrar omkring i den nya världen, men dessa har raderat sina gamla minnen för att få plats med nya och har inte mycket att tillföra, och de få, om några, människor som överlevt kryosömn (nedfryst tillstånd). Skrifter på forntida svenska kan bara ett fåtal så kallade "kunskapare" läsa.
En annan central del av Mutants mytologi är konflikten mellan "människorna" och "mutanterna" (muterade människor, muterade djur och psi-mutanter). De senare hålls oftast borta från de nya samhällenas toppar med närmast apartheid-liknande regler. Liksom, av andra skäl, robotarna. De radikalt militariserade rubbitarna (förvuxna kaniner) är egentligen den enda större grupp muterade djur som lever avskilt från människorna. Drivna av ett paniskt hat mot allt som liknar "köttätare" håller de sig för sig själva i stora underjordiska riken. Mutant pendlar stilistiskt mycket skickligt mellan dystopi, vilda västern och modern science fiction som steampunk.
[länk till regelverk]
Vi kommer ta ett uppföljningsmöte om några månader där vi diskuterar hur vi har uppfyllt punkterna nedan, vad som gått bra och vad som kan förbättras. Vi kanske får avbryta något spelmöte och snacka igenom saker direkt. Det är helt OK. Nio äventyr som utspelar sig i Skandi, närmare bestämt Pyrisamfundet medan det växer och knakar. Det är nybyggnad, kolonisering, fientliga rubbitar, monster och motormarodörer, spioner från Gotland och Ulvriket, men även en växande fara med de intrigerande krafterna inom Pyrisamfundet. Tänk er 1840-tals western med svartkrutsvapen, med Mad Max, mutanter och lite högteknologiska fornfynd strött ovanpå.
* Det är ett actionspel, men hjältarna förväntas ha en moral så att det inte blir en gore fest mot oskyldig
* Det finns klasskillnader (ex. människor mot mutanter) men inget som är direkt kommunistiskt. Förtryck kommer finnas. Orättvisor likaså.
* Ni ska vara med och bidra lika mycket som jag när det kommer till spelvärlden. Jag kommer förhålla mig väldigt löst till spelvärlden. Världen blir vad vi gör det till genom diskussion/spånande tillsammans.
* Varje slag kommer säga något om rollpersonen, i hur ni kombinerar färdigheter (ensam eller tillsammans) och hur ni flippar tärningarna.
* Ni kommer spela utbölingar men med en bakgrundshistoria. Ska försöka flika in den så mycket jag kan, i stil med vad jag gjorde i Matinee Chronicle.
* Ni kommer lyckas med de flesta slagen, fast ert agerande kommer säkerligen få konsekvenser. Bra som dåliga, beroende på slag.
* Vi slår enbart när det är något som står på spel. Många gånger räcker ett högt färdighets- eller grundegenskapsvärde för att ni ska autolyckas.
* Settingen är i sig stundtals putslustig men har seriösa moment i sig så undvik flams.
* Eftersom det är såpass massivt (850 sidor!) krävs det att vi är någorlunda fokuserade på att få klart det. Jag kommer att dela ut personliga krokar och agendor till er att välja bland så att ni blir mer rotade i kampanjen.
* Regelsystemet spelar vi med som skrivet. Inga större förändringar kommer ske.
* Vi försöker ha så mycket planeringssnack vi kan här i Discord (senaste tiden har varit bra med snack, exempelvis).
* Vi försöker spela varannan vecka.
Antagligen kommer vi spela flera äventyr samtidigt. Jag säger detta rakt ut, då det kommer att förvilla er för mycket annars.
Så sammanfattning för spelvärld, chans att gå igenom reglerna, hur vi hanterar regler (och buggar) under spel, spelstil, vad jag förväntar mig av spelarna gällande spelstil, vad jag kommer att fokusera på samt uppstyrning av spelmöten.
I skrivandet och förberedelserna gillar jag särskilt världsbyggandet. Än så länge har det mest varit världar som först har skapats av andra (läs: redan utgivna rollspel) och då kan jag lägga till något eget. Några gånger har jag också börjat mer eller mindre från scratch och då har jag ganska fritt tagit avstamp i en eller flera genrer. Det senare har jag inte gjort så mycket ännu, men det lär bli mer av det och det ser jag fram emot.
I skrivandet gillar jag också att rollspel är en konstform med helt egna premisser. Det går att skapa verktyg, ramar och system på sätt som är typiska för just rollspel. Jag får utlopp för min kreativitet på andra sätt än om jag forskar, skriver poesi eller tecknar. Dessutom är rollspel per definition multikonstnärliga - berättelser, siffror, bilder, kartor, grafisk formgivning är alla helt nödvändiga komponenter. När jag jag skapar mina egna produkter får jag alltså användning av en rad olika färdigheter. Även dm jag inte riktigt behärskar.
Och vad gäller själva spelandet - det oförutsägbara inträffar nästan alltid. På ett eller annat sätt. Bifiguren blir en huvudperson, den till synes uppenbara ledtråden ignoreras, RP väljer att delta i konspirationen istället för att avslöja den. Vi som spelar går våra egna vägar. Det blir nästan alltid givande. Även när jag, som oftast men inte alltid spelleder, får tänja på det jag har planerat.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
