Nekromanti Vad är du mest nöjd med som spelledare?

[Rickard]

Jag vill testa lite nya saker som spelledare, när jag väl orkar sätta igång och spelleda igen (InSpectres räknas inte). Vad är du mest nöjd med som spelledare och hur yttrar det sig under spelmötet? Har du något knep att lära ut för att få fram det du är nöjd med?

För mig är det hur jag "berättar historien", alltså hur jag använder mig av tekniker för att beskriva saker på ett annorlunda sätt och få ett varierat flöde i scenariet. Varje gång jag ska hitta på ett scenario så funderar jag på hur jag ska lägga upp beskrivandet. Jag försöker få fram stämningar genom att tänka på ett visst sätt när jag beskriver (exempel: allting ska tolkas negativt - hur kan vacker tolkas negativt?). Jag försöker beskriva från andra perspektiv än objektivt från rollpersonernas (från luffarens perspektiv, från helikopterpilotens, från råttans). Jag lägger upp scenariot genom att börja i slutet och sedan får spelarna spela ut hur de kom till just den punkten i scenariot. Det blir en sorts problemlösande samberättande för spelarna.

/Han som undanber svar som "jag är kass som spelledare och har inga fördelar"

 

[DeBracy]

Jag är snygg och har många tärningar. *^_^*

Det första går inte att lära ut och det andra är ganska lätt att lista ut.

 

[krank]

Vad är du mest nöjd med som spelledare och hur yttrar det sig under spelmötet? Har du något knep att lära ut för att få fram det du är nöjd med?

Jag är som spelledare mest nöjd med... min förmåga att gestalta SLP:er, mitt arbete med bakgrundsmusik och att bygga coola metaplottar. Det första är mest klassiska grejer - teatergrejs, helt enkelt. Tonlägen, rörelsemönster, kroppshållning, kanske någon bit rekvisita. Det andra, musiken, handlar helt enkelt om att jag OCD:ar. jag funderar över vilka scener jag tror kan tänkas komma, vilka platser och personer som ska vara inblandade, och så spenderar jag några dagar, ett par timmar varje dag, med att lyssna på och sortera ut musik. Sedan kör jag in musiken i Tempest och sitter med bara ett tangentbord och en nästan knäpptyst dator. Det tredje vettefan... Jag har ju svårt att dra igång kampanjer utan att ha långtgående hemligheter och grejer som ska "veckla ut sig" under längre tid. Jag vet inte om det är så bra egentligen, och jag har inte en blek om hur jag skulle kunna lära ut det.


Åh, och så är jag ganska bra vad gäller att dölja spelmekanik också. Det är en del jobb, men om jag så ska byta ut hela regelsystemet så ska det gå att dölja helt. Tärningsslag får, när jag har en grupp som uppskattar sånt här, t.ex vara färdigslagna på en lista som bara kryssas av allt eftersom. Jag slumpar via http://alea.omegarpg.net innan mötet och skriver ut. Skitpraktiskt. Inget störande plastkastande.

Sen är jag ganska bra på att bygga diverse verktyg jag behöver också. Tempest och Alea är två, ett tredje jag använder en hel del är http://nomino.omegarpg.net .

 

[Robert Jonsson]

Jag är en sådan där SL som aldrig är nöjd med någonting eftersom jag alltid ser mot min potential och vad som skulle kunnat vara bättre, men...

...enligt mina spelare så brukar de generellt min styrka ligga i karaktärerna och deras relationer och dynamik under en kampanj, så jag får väl säga det är en styrka.

Annars ligger min styrka mest utanför spelmötet, nämligen att skapa en berättelse och att planera in karaktärernas trådar i den befintliga berättelsen så det känns som om de hör ihop med den.

...eller så är mina spelare inte alls kräsna och jag suger. Vad vet jag.

 

[Mogger]

Jag tror att min främsta egenskap är att jag är oerhört engagerad.

I övrigt kan nog min SL-stil formuleras med Vincent Bakers kärnfulla mantra: Say yes or roll dice.

Det första vet jag inte om man kan lära sig, men det andra är lätt att lära sig:
- Lita på dina spelare
- Var insatt i deras karaktärer och hur spelarna har tänkt kring dem
- Var lyhörd
- Uppmuntra spelandet
- Skapa coola scener och karaktärer som kan fucka RP

Ja, det är väl typ det.

 

[Rickard]

Jag är som spelledare mest nöjd med... min förmåga att gestalta SLP:er, mitt arbete med bakgrundsmusik och att bygga coola metaplottar. Det första är mest klassiska grejer - teatergrejs, helt enkelt. Tonlägen, rörelsemönster, kroppshållning,

Hur gör du för att få fram tonlägen och kroppspråk? Står du framför en spegel och tränar, hämtar du från film och vardagsmänniskor eller har du redan gjort detta och har en stor repetoar som du nu blandar ifrån?

/Han som skulle vilja bli bättre på att gestalta spelledarpersoner on-the-fly

 

[Rickard]

- Lita på dina spelare

Det här är rätt lustigt. Jag undrar om det också här sammanknutet med att spelledare i regel inte vill att spelarna köper höga färdighetsvärden i vapen. De litar inte på att spelarna hanterar det på ett vettigt sätt.

/Han som inte brukar bry sig om sådant, för vill spelarna spela på ett visst sätt så får de väl göra det

 

[Mogger]

Det här är rätt lustigt. Jag undrar om det också här sammanknutet med att spelledare i regel inte vill att spelarna köper höga färdighetsvärden i vapen. De litar inte på att spelarna hanterar det på ett vettigt sätt.

Jag tror inte, jag vet. Jag går dessutom gärna ett steg längre. Jag hävdar att många SL asner att deras story är perfekt före spel. Efter det kan det bara bli sämre. Jag har tom hört äventyrskonstruktörer till stora kända spel klaga över hur folk förstör deras äventyr genom att ändra, och därmed gå miste om det perfekta äventyret.

Så, att lita på sina spelare (eller köpare av sitt spel) är något som väldigt, väldigt många har väldigt, väldigt svårt att göra. Tyvärr.

 

[Rickard]

Jag har tom hört äventyrskonstruktörer till stora kända spel klaga över hur folk förstör deras äventyr genom att ändra, och därmed gå miste om det perfekta äventyret.

En definition jag har om rälsade äventyr är när rollpersonerna kan misslyckas. När jag spelleder öppet, så kan aldrig rollpersonerna misslyckas med ett scenario utan det tar istället en annan väg.

Jag går dessutom gärna ett steg längre. Jag hävdar att många SL asner att deras story är perfekt före spel. Efter det kan det bara bli sämre.

Är inte det någonting som man lär sig rätt tidigt som styrande spelledare? Det spelar ingen roll hur man planerar, spelarna kommer ändå att "förstöra" det? När jag spelleder rälsande så finns det ett awesomeläge som jag vill till, men det är sällan som jag planerar hur spelarna kommer dit utan det är upp till spelarna att komma på åt mig. För mig brukar det räcka för att kunna styra spelarna tillräckligt.

/Han som dock brukar säga till spelarna när det finns risk för att det blir för rälsat, så att de lättare kan anpassa sig till det

 

[Mogger]

Är inte det någonting som man lär sig rätt tidigt som styrande spelledare? Det spelar ingen roll hur man planerar, spelarna kommer ändå att "förstöra" det?

Jo. Och det finns olika sätt att lösa det på. Ett av dem att försöka hindra spelarna från att förstöra det genom blockeringar och på så sätt tvinga in dom i fållan igen.

Det finns även andra lösningar, men i grund och botten anser jag att en räls är ett dåligt sätt att förbereda scenarion på. Det finns nämligen så mycket som kan gå fel.

Men, det kan gå rätt med. Vissa är säkert skitduktiga på det.

 

[krank]

Hur gör du för att få fram tonlägen och kroppspråk? Står du framför en spegel och tränar, hämtar du från film och vardagsmänniskor eller har du redan gjort detta och har en stor repetoar som du nu blandar ifrån?

Jag... tränar. Dels har jag ju viss träning från mina år som teaterapa, men lite såhär:

Närhelst jag är helt ensam, eller när jag är ute och cyklar eller promenerar, då kan det hända att jag pratar med mig själv med främmande röster. En kul grej är att testa olika sätt att lägga tyngdpunkten i kroppsspråket, fundera över signaler av hög/låg status, och på hur kroppshållning påverkar rösten.

Jag gör ganska sällan saker med rösten i spel, eftersom jag jättelätt får problem med halsen och bara börjar hosta. Jag använder egentligen mer rörelsemönster och liknande.

Väsande hesa röster, feta blubbande, stora dumma, rättlika röster - övning ger färdighet, om man har stämbanden och halsen som räcker till. När jag funderar på SLP:er så funderar jag också alltid på hur de kan tänkas prata, och huruvida det sättet att prata faller inom min egen repertoar.

 

[Nightowl]

Jag är en världs-fenomenal improvisatör.

En självförnedrande förklaring skulle kunna vara att jag är för lat för att förbereda mig. En mer hälsosam (?) sådan är att jag kan uppnå minst lika bra resultat om inte bättre när jag gör det jag är bra på (improvisation) som att noggrannt förbereda mig och plotta upp allting i förväg (vilket t.ex. ett par av mina gamla polare gör, med mycket gott resultat).

Nå, hur ska en annan jävel kunna lära sig något av mej, då?

För det första tränar jag - på spekulationer. Allvarligt. På ungefär samma sätt som krank beskriver hur han agerar, så ägnar jag mycket av dödtid i mitt liv (när man ska somna, på tråkiga arbetspass utan kunder, när man diskar, etc.) åt att *spinna samband* - inte nödvändigtvis historier (även om det blir det ibland - then I go krank och börjar agera ut olika roller) utan att ägna mig åt "tänk om" - tänk om han gör det, vad gör hon då, tänk om han inte hade gjort så, vad hade hänt då? Materialet är i princip allt jag läser, ser, hör och kommer ihåg, för att felcitera Skalman. Om jag är uppe i en kampanj är det kampanjen, förstås. Jag har gott minne för trivia och kommer ihåg tillräckligt mellan mina "seanser" för att komma igång igen, men i vissa situationer kluddar jag i ett block eller ett word-dokument på samma sätt. Det är dock svårare för jag personligen har svårt att skriva samtidigt som jag tänker, eller hur jag ska beskriva det, men jag antar att det är enklare för andra (mina vänner som ägnar sig åt att teckna kan fylla många sidor på samma sätt, ibland samtidigt som de pratar om annat...).

Eftersom detta är utfyllnad vid tillfällen jag ändå inte skulle använda hjärnan, finns det en viktig grej här: ingenting kan vara slöseri med tid. Grejen är att inte spinna vidare på ett scenario i en rollspelskampanj för att bestämma sig "hur det ska gå", utan att utforska möjliga händelseutvecklingar.

Förutom att hålla vissa delar av psyket i trim, innebär specifika "spekulationer" runt säg en specifik rollspelskampanj att jag dessutom är förberedd, jag råkar bara vara förberedd på ett ställe som uppmuntrar till improvisation senare.

Åh dessutom: ställ dig själv och spelarna frågor. Och blocka inte med svaren. "Hur?" besvaras helst inte med "Det är omöjligt." När du frågar dig själv om saker gällande din plott, bakgrund, agenda för SLP etc växer de i detaljrikedom, och eftersom du har *skapat* detaljerna är det oftast ganska lätt att minnas dem. När du frågar spelarna saker får du reda på hur *de* ser saker, och vad *de* vill göra. (Varning: undvik detta när man spelar med djupimmersionister. Det gör jag dock sällan.)

Erik

 

[Mannen i skogen]

Historieberättande och personlighetsinveckling i all ära, men vad är rollspel utan lite rejäl beslutsångest?
Den gång jag lyckades ge spelarna mest vånda och ångest över vilket beslut de skulle fatta var när rollpersonerna alla blivit fängslade och dömda, som grupp. Domen var döden, men domaren lät rollpersonerna själva utse en i gruppen som skulle ta straffet på sig.
Jag hade roligt.
P.

 

[Rickard]

Historieberättande och personlighetsinveckling i all ära, men vad är rollspel utan lite rejäl beslutsångest?
Den gång jag lyckades ge spelarna mest vånda och ångest över vilket beslut de skulle fatta var när rollpersonerna alla blivit fängslade och dömda, som grupp. Domen var döden, men domaren lät rollpersonerna själva utse en i gruppen som skulle ta straffet på sig.
Jag hade roligt.
P.

Tänker du på något speciellt sätt när du funderar ut situationer där spelarna ställs inför svåra val, där de känner att de förlorar oavsett hur de väljer? Brukar du kunna improvisera fram sådana situationer? Min förra skräckspelledare var expert på sådant, där man till sist inte vågade röra sig ur fläcken för då skulle någonting hända.

/Han som är dålig på sådant och skulle vilja lära sig det

 

[Storuggla]

Jag är... jag är bra på att improvisera ihop saker baserat på de dumma saker spelarna gör. När de lämnar äventyrets trygga hamn och börjar följa efter en rabbi då de fått för sig att han smugglar diamanter i skägget (vilket inte har ett skit med äventyret att göra) så kör jag vidare på det. Är det coolt nog skippar jag äventyret och improviserar resten. Och så bjuder jag på whisky.


Storuggla, true dat

 

[Mannen i skogen]

Just den gången var det en nödvändighet att bara en rollperson skickades till galgbacken, ansåg både jag och SLP-domaren. Övriga rollpersoner fick se avrättningen och förvisades sedan. Att det blev ett svårt val för spelarna var mest en bonus.

Annars är ett fruktbart sätt att tänka ut historier på för mig att utgå från en situation en bit in i spelet, och sedan fundera över hur rollpersonerna kan tänkas hamna där.
Mina äventyr blir nog tyvärr väldigt rälsade, men de flesta spelare jag har förväntar sig nästan det.

Äventyret med domaren ovan var för övrigt baserat på att spelarna var omogna och fortfarande kvar i hackåslask-och-samla-värdesaker-stadiet. Det var det som gjorde att de hamnade inför rätten till sist.
Det kanske är det jag är mest nöjd med som spelledare - att utnyttja spelarnas omogenhet för att förmedla en god berättelse.

P.

 

[Björn_UBBT]

Jag tycker personligen att jag är rätt så ringrostig som spelledare. Så jag har inte särskilt många positiva egenskaper. Men min bästa egenskaper är nog att jag är rätt duktig på att hitta på äventyr och att jag har insett många av mina brister, så att jag förhoppningsvist kan förbättra mig själv.

 

[walium]

Jag är nog egentligen mer nöjd med min förmåga att skriva scenarion och artiklar än att spelleda. Men finge jag lista min styrkor så skulle de nog vara som följer:

* Jag är fantasifull och har sällan problem med att hitta på häftiga personer, saker och situationer.

* Jag är hyfsad på att improvisera.

* Jag brukar vara rätt engagerad och öppen för spelarinflytande.

Det är lite svårt att bedöma sig själv korrekt dock.

 

[Svarte Faraonen]

Jag är framför allt nöjd med två saker. Den första är att jag är lyhörd för spelarnas idéer om hur spelet utvecklar sig. Det handlar i mycket om att inse att mina egna idéer inte nödvändigtvis är bättre eller häftigare än spelarnas. Den andra är att jag inser när de faktiskt är det, och inte tvekar att styra spelet när så är fallet.