"Vad menar man när man påstår att ett spel är välskrivet?"
Samma sak som med texter i allmänhet, antar jag. Det handlar mycket om att man som läsare kan skönja vilken idé som ligger bakom texten.
Exempel: Norman Mailer sade något mycket bra om Burroughs bok "Den nakna lunchen" vid ett tillfälle; han menade att storheten i kollegans författande var den totala avsaknaden på sentimentalitet. Det håller jag med om; det finns inte en tillstymmelse till försonande drag någonstans, ingen klappas medhårs och språket, med all sin galghumor och cynism, är kärvt, obarmhärtigt, rått och verkligen "naket". Vidare menade Mailer att verket hade förlorat en massa om Will någonstans hade varit sentimental och försökt romantisera livet för sina karaktärer, och det tycker jag var smart sagt: Det gäller ju att hålla hårt på sin idé.
Idéer behövs i rollspelstexter också, det gäller att veta vad man egentligen vill lyfta fram för något och sedan föra fram den idén. Jag vill helst se två helt olika språk användas i en modul om Trudvang och en till Neotech.
---
Sedan handlar det mycket om att få till ett flöde som blir lagom svårsmält för läsaren. Personligen (men jag är ingen stor skribent, så ta rådet för vad det är) så tänker jag så här; läsaren ska ledas i en riktning, men sedan ska du lägga ut hinder på hennes väg, som vid häcklöpning, för att kittla hennes intresse.
Jag läste Chronopiatexten imorse; rundturen. Finalen med slaget på svarta kullen är ett bra exempel på detta: Författaren gör redan från början klart för oss att det kommer att gå åt helvete i slaget. Den riktningen är klar, och den bankas in i våra huvuden. Egentligen så kan läsaren nästan redan från början veta vad som kommer sägas, och författaren gör inga konstiga krumbukter med handlingen utan tar helt lugnt och bekräftar precis vad vi alla kunde ha förväntat oss; ett övermäktigt motstånd, omringade från alla håll, fasansfulla förluster, osv. Endast då och då kommer några små kittlande punkter på vägen som sticker ut; när vi får veta på vilka sätt skaldens version av slaget skiljde sig åt från verkligheten, till exempel. Oväntat och roligt att läsa, men det ändrar inte riktningen på berättelsen: Vi visste ju redan att Benjamin skulle ha överlevt, annars vore han ju inte här för att berätta allt detta för oss. Så, till slut har vi alltså läst i en riktning som vi redan från början kunde ha förväntat oss, så för att avsluta med en liten knorr så får vi läsa hur Benjamin har tagit krigarens penningpung från innerfickan igen; en perfekt avslutning på historien.
Det som kännetecknar dåliga texter är nästan alltid att man antingen inte har någon riktning överhuvudtaget, eller att det går för enkelt och att man bara läser och läser utan att någonstans stöta på någon kittlande punkt på vägen.
---
Sedan behövs det en känsla för dramaturgi också: En förmåga att kunna få till anslag och klimax på effektfulla sätt. Samt att kunna utföra planteringar. I Chronopiarundturen så är det där med svarta kullen en typisk plantering; de får först höra om svarta kullen när en bard sjunger "balladen om svarta kullen" på ett tidigt skede, men då vill inte Benjamin lyssna utan säger att de måste gå ut och fortsätta vandringen. Först långt senare kommer svarta kullen på tal igen, och då gäller det alltså att man har hängt med som läsare för att kunna göra kopplingen till det som skett i texten tidigare. Samma sak med det här med att Benjamin lyckas ta penningpungen från krigaren hela tiden: Det händer också två gånger och man måste hänga med som läsare för att fatta vad som menas. Det där är kul, och det krävs mycket av författaren för att inte göra sina planteringar för tydliga utan att de blir så vaga att läsaren går miste om dem.
----
Sedan är jag en sucker för ett levande språk också: Att använda ord och uttryck på ett sätt som man inte är van vid. Det gör jättemycket för läsupplevelsen. Liksom, att skriva "wongoserna är jättebra köpmän" är inte ett dugg kul att läsa, men skriver man "Det sägs att om två wongoser möttes i öknen så skulle de kunna bli rika genom att köpa och sälja sand till varandra", då blir det direkt mycket roligare. Det behöver inte göras så hurtigt, utan enbart med en fantasifull formulering kan man vinna mycket:
"Han tänkte på allt möjligt, och lät tanken vandra vidare tills han började tänka på sin hemstad och på sin uppväxt i hemstaden, som både hade varit hård och fylld av glädje", är till exempel rätt trist, medan det kan bli mycket roligare om man skriver:
"Han disponerade tankarna åt en drömsk promenad som på tankspriddhetens omvägar slutligen hamnade på sin hemorts gator, vilka han i sin ungdom hade bestrött med uppväxtens hela spektrum av förvirring, förbittring, skratt och förtröstan", eller något. Vad vet jag?
/Riz
