Jaha! Så att säga att mitt blotta deltagande i diskussionen krackelerade möjligheten till kommunikation är ett ifrågasättande av... ja, exakt, vad?
Bra fråga!
Det jag däremot påstår är att regler har en annan roll i brädspel än i rollspel, som gör att det exempelvis går att spela D&D friform, men det går inte att spela Monopol friform, för då skulle vi inte känna igen det som Monopol annat än på namnet.
Att spela monopol är ju att som spelare försöka realisera sitt intresse (vinna) inom ramen för monopolreglerna.
Du har i ovan två påståenden visat att du har en väldigt bestämd bild av vad rollspel är kontra brädspel. De sammanhang jag spelat Monopol i är kanske unika snöflingor men vitsen med Monopol har aldrig varit att vinna (hade det bara handlat om det hade slantsingling varit mer praktiskt, det blir fler vinster per tid). I min erfarenhet är Monopol en social aktivitet med ett par spänningar kopplat till sig (kortdrag, tärningsrull) som använts som ursäkt för att spendera tid tillsammans. Det finns säkert hardcore-tryhard-Monopolspelare där ute men jag har ännu inte träffat den familjen. i andra sammanhang, och då med andra spel, spelas det superkompetitivt men det har med det sociala kontraktet att göra (och då är det utmaningen ui tävlingen, inte själva vinsten, som är vitsen med spelandet). Att försöka dela upp spelvärlden i "brädspel" och "rollspel" och tillskriva respektive grupp vissa attribut är absurt i grunden, självklart kommer det att finnas
spel som har mer av det ena eller det andra men "rollspel" och "brädspel" överlappar på ett sätt som gör att ditt påstående om reglernas roll går att vända åt båda håll utan att bli falskt.
jag menar att konventionen är att identifiera setting snarare än regler som indikativt för ett rollspel, och således att det är en genrellt sett mer korrekt beskrivning av hur centrala regler är i rollspel.
Det här diskvalificerar med andra ord en enorm mängd rollspel från att vara rollspel. Det finns många spel som är bara regler och ingen setting, det finns många spel som är bara setting. Om diskussionen handlar om en smal delmängd av det som kallas "rollspel" som innefattar typ Drakar och Demoner, DND, Kult, etc. så absolut, då håller jag med, annars inte.
Du kan såklart spela DND4 som ett brädspel, men det slutar inte va DND4 för att du inte gör det. Eller menar du att alla grupper som inte spelar Fourth core inte spelar DND4 även om de använder DND4 böckerna som grund för sitt rollspel?
Nej, det slutar inte vara DND4 men om jag tolkar dig rätt så anser du att det finns någon form av objektivitet i vad som får kallas "brädspel" och "rollspel" redan innan det spelats? Jag tror att det är här vi inte möts. Jag ser inte rollspel som något som finns i en bok, det är något som sker runt ett bord, i en skog, i ett möte mellan människor eller ensam. Det är en aktivitet. Böckerna är böcker och de är stödjande och styrande för hur vi spelar men de är inte själva spelet. Utifrån antagandet att "alla spel som kallar sig rollspel är och förblir för alltid rollspel oavsett hur de utövas" och "i rollspel är setting det centrala, i brädspel är regler det centrala" så finns det rim och reson i din argumentation men det är uppenbarligen en falsk diktomi bara i och med att vi är oense om det (så länge det inte finns en objektiv observatör à la Gud som slagit ner sin domarklubba och beslutat). Jag upplever heller inte att du ger uttryck för någon form av allmän uppfattning. Jag träffar förvisso inte supermånga rollspelare men har väl spelat med något hundratal under åren och jag kan inte känna igen din åsikt i något av de mötena. Så, om jag sitter med fyra kompisar och vi är överens o matt vi spelar DND4 som ett taktiskt brädspel som kan vinnas, menar du då att vi spelar rollspel? Och om vi kommer överens att spela WH40K med skådespeleri, relationer mellan våra figurer och moraliska kval och vi upplever att vi rollspelar, skulle du då kalla det ett brädspel/figurspel?
Det är ett ifrågasättande av din argumentation. Den har stora hål, bygger på lösa antaganden och gör anspråk på att vara allmän uppfattning. Ett uttalande som detta:
Hade rollspelsregler fungerat som brädspelsregler hade det inte funkat som skämt, efter som skämtet bygger på att missta rollspel för ett spel där man förväntar sig kunna vinna.
...är ett praktexempel på väldigt märklig argumentation. Det finns, som du är medveten om, otroligt många rollspel som kan vinnas i kamp mellan spelarna (och flera av dem är rätt kända, t. ex. Fiasco, Paranoia) och ännu fler kan absolut definieras som "vinnbara" utifrån ett spelarna vs spelet-perspektiv (det är väl inte för inte som spelledaren i gamm-DND kallas "referee"). Det resonemanget skulle också medföra att det fanns en objektiv definition av vad "vinna" innebär i rollspel som även den blir svår att skohorna ner i verkligheten. "Besegrat äventyret", "spöat min kompis rollis", "fått mina medspelare att skratta", "listat ut den svåra mordgåtan", etc. kan alla vara grunder för att "ha vunnit" subjektivt och absolut sådant som kan påkalla en tävling inom spelet. För mig och de jag spelar med
fungerar rollspelsregler som brädspelsregler och det är, uppenbarligen, vanligare än du tror.
