RPG
Termen i sig, som förvisso är ganska anonym, innebär trots allt Role-Playing Game. Att spela en roll.
Men i datorernas värld så tror jag framförallt att det handlar om erfarenhetsjakt, som Rising benämner som ett fokus på karaktärens skicklighet, och att spelaren har möjlighet att påverka handlingen genom denna karaktär.
Skulle man analysera de titlar som finns så har ju jag en ganska västorienterad syn på CRPG. Bra sådana spel i min värld är Baldurs Gate, Ultima IX, Planescape: Torment och Elder Scrolls III: Morrowind. Dessa spel kan klassificeras som rollspel av följande anledningar, imho:
Baldur's Gate:
Black Isle och BioWare gjorde detta spel väldigt öppet. Du kan själv skapa ditt alter-ego och de flesta alternativ är dina att följa eller överge. Samtidigt finns det en ganska inrutad handling, men med hjälp av massiva mängder av sidohandlingar så tycker jag ändå att spelet blir en välavvägd, ändock sifferbetonad, skildring av riktigt bordsrollspel.
Ultima IX:
Som Richard Garriott själv sa någon gång, så handlar hans spel mer om världssimulation än något annat. Ultima serien, sedan Ultima VI och framåt, presenterar massiva världar med stort djup och mängder av olika saker att göra. Precis som i Baldur's Gate centreras det hela kring en handling, men möjligheten att ohämmat resa omkring och upptäcka på egen hand gör att spelen får ett enormt djup. Ultima IX skulle ta detta till sin spets i vacker 3D, men i mitt tycke är det fortfarande Ultima VII: The Black Gate som är det allra bästa CRPG som hittills sett dagens ljus. Kanske med Ultima VIII: Pagan som ett värdigt tidsfördriv.
Planescape: Torment:
Det här var Blak Isles egna projekt, som använde BioWares motor. I mitt tycke är det nog det bästa mer moderna rollspelet, med en mycket intressant handling, en härlig värld och mängder av rent fantastiska personligheter. Detta, blandat med det återkommande djupet och mängden av alternativa handlingar, gör detta till en riktig klassiker.
ES3: Morrowind:
När det gäller CRPG finns det ett namn man inte kommer ifrån att nämna. Peter Molyneux. Efter klassikern Elder Scrolls Arena och sedan Daggerfall (samt det nästan helt okända Redguard) så hade han redan etablerat sig som de simulerade världarnas nye härförare vid sidan om Garriott. Sedan kom Morrowind.
Morrowind är ett massivt spel med mängder av interaktion och möjligheter. Du kan göra i stort sett vad som helst och det du gör får oftast konsekvenser både för dig själv och för världen i största allmänhet. Detta gör nog Morrowind till det som kommer allra allra närmast det vanliga bordsrollspelet. Med geografiska platser att besöka och kartlägga och vacker grafik så lever det upp till den nya generation spel som Ultima IX försökte grunda.
Så vad säger jag nu egentligen?
Jo, jag menar att det ett rollspel på dator normalt blir är en stor världssimulation med möjligheter till styrd interaktion. Normalt kan du inte göra mer än handlingen låter dig göra, kanske med en mångd små undantag, och oavsett hur många alternativ det finns så är ändå spelet begränsat i sin uppbyggnad.
Dessutom representeras karaktärens utveckling mer av erfarenhetspoäng än alternativ som faktiskt påverkar din omgivning eller det sätt folk bemöter dig på.
Kort och gott: en enkel världssimulation med vissa möjligheter till interaktion och fokus på strid, magi och rent matematisk erfarenhetssträvan.