Nekromanti Vad är grejen med old school?

[Dilandau]

Den här old school-boomen vi haft det senaste året, och som inte verkar avta, vad är egentligen grejen med den?

Varifrån kommer fascinationen? Är det bara nostalgi, eller vad handlar det om?

 

[Vitulv]

Den här old school-boomen vi haft det senaste året, och som inte verkar avta, vad är egentligen grejen med den?

Varifrån kommer fascinationen? Är det bara nostalgi, eller vad handlar det om?

Jag har ju inte spelat old-school, men ur ett utifrånperspektiv så är det enkelhet och fokus som lockar. Enkelhet i regelsystemet, och fokus på hur äventyren utformas. Det är i varje fall det som gör mig sugen på att testa OSG.

Och häftiga bilder

 

[Arfert]

Eftersom de flesta som spelar OSG inte är tillräckligt gamla för att kunna vara nostalgiska så måste det vara nåt annat. Enkelheten och den kreativa spelstilen, tror jag. Och att många av spelen och äventyren faktiskt är bra.

 

[Eksem]

Jag kan inte kalla det nostalgi för egen del, för jag spelade aldrig så här när jag var barn eller yngre. Alla har väl sin anledning att spela spel av den äldre skolan, men det här är delar av min:

Vad det handlar om i någon mån är hur rollspelen tog en vändning någon gång runt Dragonlance (1984 c:a), där spelande började handla allt mer om berättelser och berättelsernas huvudpersoner. Färdighetssystem och liknande började ersätta spelarskicklighet, och "allt" skulle regleras.

Den äldre skolans spelande lägger mer vikt vid att utforska miljöer än personer. Man låter också "domarens" omdöme vara viktigare än regelboken. Särskilt så märker man också att "story" inte behöver något som skapas av en spelledare eller skribent sedan innan, eller när spelare bollar balla idéer med varandra via samtalspoäng; utan att det kan uppstå väldigt häftiga berättelser i mötet mellan en märklig värld, kluriga spelare och rejäla delar skoningslös slump.

Särskilt storydelen är det som jag tycker är mest spännande, för att jag inte insåg det innan jag faktiskt började spela såhär. En gammal 8-sidig modul som räknar upp en massa rum, eller en massa hexrutor med 8 rader beskrivning om varje, kan se rätt torrt ut på papper. Men magin som kan uppstå när allt är möjligt och ingenting är förutbestämt är faktiskt svårjämförlig för min del.

Sedan finns det andra element också, som snabbheten, effektiviteten i att emulera min favoritgenrer (Sword & Sorcery!), lättheten i improvisationen, nyfikenheten, upptäckarlustan, etc, som spelar in.

Och ibland så gillar jag helt enkelt att basha monster och lösa pussel

 

[Eksem]

Ja, det var jag inte tillräckligt tydlig med i mitt inlägg; men kreativiteten är en stor del av tjusningen. Fantasin får liksom perfekt mängd kryckor för att man ska vilja testa en massa saker utan att man för den delen behöver vara snabbtänkt eller superkreativ. Man behöver liksom bara trycka på alla knapparna.

 

[Botulf]

Old school (här menat D&D innan WotC tog över) är egentligen inte riktigt ett helt enhetligt fenomen. Det är en samling av olika sentiment och spelstilar som kan rymmas inom de väldigt öppna tolkningarna av de antingen uttalade eller outtalade(och såldes individuellt tolkade) regelsystemen, som egentligen hör till från orginal D&D upp till AD&D2ed*. Back on track.

Charmen för mig med äldre versioner av att det är just...D&D fast enkelt och översiktligt. Men man ska inte luras. Släng in alla supplement till AD&D 1ed, classic D&D etc... i leken så är det fortfarande "old school" fast knappast något regeltunn historia. Dock är den möjliga regeltunnheten väldigt lockande. Det är ett steg tillbaka till att tänka igenom vad man faktiskt gillar med D&D och göra det inom de luddiga ramar som finns. Ingen har egentligen fel. För det andra så läste jag relativt nyligen på rpg.net någon tråd om en teori om att OSG/retrorollspel har en lockelse som delvis bygger på att spelet är just inkomplett. Det är en verktygslåda att implementera som man vill och bygga på. Och efter massa lager av påbyggnad och stegvis ökande komplexitet sedan radera allt, tänka om, och börja från scratsch. För att följa sina nyaste nycker i regelknåpande och sentiment i jakten på den perfekta D&D upplevelsen. Paradoxt nog så är både regelknåpandet och möjligheten till en mer regeltunn en feature som lockar tror jag. För folk som gillar OSG verkar snarare knåpa massor med regler.

Ett annat vanligt påstående läst på olika bloggar och forum är i i OSG så är återigen SL The Man. Bort med regeladvokater och indie-sentiment om att alla får bestämma. DM rules all! OSG fans ställer ofta upp halmgubbar som blir en viktig del i deras gameridentitet. Det epitet som OSG folk gärna slänger åt moderna spel och moderna D&D i synnerhet är: Minmaxing, powergajming, regeladvokater, munschkin, dramats död etc etc. Att dessa spel skapar sådana spelare genom sin regelstrukturer och framtoning. Vilket givetvis är befängt då det är saker som följt hobbyn sen dess vagga. Men ett återkommande tema i hetsiga debatter.

Friformigheten framhåller vissa som en stor feature som många vurmar för. Många som pysslar med s.k kallat OSG/OSR spelande känner helt enkelt att D&D blev för svårt, för regelmässigt krävande utan få ut någonting av det i awesomevaluta. Att komplexiteten inte tillförde någonting. Och att reglerna tvingade fram en en specifik speltil i motsatts till någon annan(exempelvis taktisk figurstrid VS utforskandet av en fisktank). Man kan inte riktigt plocka bort feats, skills och powers ur 3ed&4e utan att egentligen påbörja bygga ett nytt spel. Lockelsen med gamla D&D ligger mycket i att låta spelet vara just ett skellett att plocka fram och hänga upp saker på efter behov.

*Old school har lite som de flesta rollspelsnischer sitt interna och egentligen högst individuellt subjektiva rankningssystem för vad som får kallas vad. Somliga vill hävda att exempelvis 2ed inte är kan vara oldschool. Andra att allt som kommit efter 70-talet är "new school". Eller att bara det som Gary Gygax själv har skrivit är riktigt old school. Trotts att skillnader i regelsystem kan kan vara små petitesser och fråga om vilka frivilliga regler man använder och inte. Det finns alltid någon som vill hävda sig out-oldschoola alla andra. Så i det avseendet är det lika nördelitistisk önskan att få vara softikerad gamer precis som det funnits i andra nischer i hobbyn som i indiegenren, övernitiska fanboys av White Wolf spel, frifrom, folk som tycker graden av system mastery som 3,5/4e kräver på högre nivåer gör en överlägsen andra gamers och spelstilar etc etc
Det är det jag tycker är minst sympatiskt med old school. Men tyävrr ett allmänt problem bland gamers.

 

[solvebring]

Aldrig lirat något OSG, men så som de andra säger: Det som lockar mig, av det jag hört om OSG-lir, är att det ska vara friare; dvs. enklare och mer avslappnat liksom. Inte så mycket jidder...

 

[chrull]

Den här old school-boomen vi haft det senaste året, och som inte verkar avta, vad är egentligen grejen med den?

Varifrån kommer fascinationen? Är det bara nostalgi, eller vad handlar det om?

Det är en tillfällig fluga som snart kommer krympa/försvinna.
Utifrån så verkar det handla om en vilja att gå tillbaka till det enkla, primitiva. Innan allt blev så komplicerat och studerat. Att hitta tillbaka till rötterna.

Det går ju att se liknande exempel inom flera andra hobbies och kulturformer:
* white stripes bestämmer sig för att spela in en(?) platta och enbart använda utrustning producerad innan 197x.
* fixed gear-trenden som handlar om att skala bort allt som inte behövs på en cykel, gärna med så gamla klassiska delar som möjligt.
* Nintendo släpper New Super Mario Bros som till mångt och mycket är Super Mario Bros 1-4(world) och säljer 16 miljoner spel.

etc.

 

[krank]

Det är en tillfällig fluga som snart kommer krympa/försvinna.
Utifrån så verkar det handla om en vilja att gå tillbaka till det enkla, primitiva. Innan allt blev så komplicerat och studerat. Att hitta tillbaka till rötterna.

Det går ju att se liknande exempel inom flera andra hobbies och kulturformer:
* white stripes bestämmer sig för att spela in en(?) platta och enbart använda utrustning producerad innan 197x.
* fixed gear-trenden som handlar om att skala bort allt som inte behövs på en cykel, gärna med så gamla klassiska delar som möjligt.
* Nintendo släpper New Super Mario Bros som till mångt och mycket är Super Mario Bros 1-4(world) och säljer 16 miljoner spel.

etc.

Generell trend, har jag för mig: När det upplevs som att samhället hårdnat, blir fattigare etc. så blir folk mer konservativa, söker det "naturliga", det "okonstlade".

Därmed inte sagt att alla som gillar Old School gör det pga samhällsklimatet, men den här trenden ses överallt i samhället just nu. Tyvärr.

(Fast OSG är nog nästan det enda fall där jag ser trenden göra något positivt och kreativt; tro inte att jag bashar OSG nu)

 

[Storuggla]

Jag samlar och gillar att läsa spel, så jag köper därför. Jag spelar dem för att de är enklare att improvisera med och mindre bläddrande (d20s monsterstats med spell-like powers gör mig oförmögen att ha kul när jag spelleder), det går snabbare och ger mer utrymme för spelledarens lilla italienska bil.
Det sagt så tror jag OSR-trenden är just en trend, och när nästa new thing kommer så börjar folk med det och några fortsätter med OSRet.


Storuggla, när kommer Bengtsson

 

[Ram]

Medhåll. Det kommer alltid motvågor på alla trender. Old school är det som Indie var fast för en annan målgrupp. Indie utmanade "Spelledaren bestämmer allt och förbereder scenarion" medan Old school utmanar "Du behöver ett stort och komplett system för att spela undersökande spel med eller utan fightingfokus".

 

[Arfert]

D&D innan WotC tog över

....Är ju inte old school på något sätt. Senare AD&D, Rolemaster och fan och hans moster är ju INTE OSG. De lider lika mycket av miljoner extraböcker och regler i mängder som t.ex. 3.5. Frågan om ens första versionen av AD&D ens är OSG. Inte när man kommer in på 80-talet i alla fall.

Men för mig (och många andra) kännetecknas OSG av att det är regellätt och improvisation. Det är en spelstil.

 

[Eksem]

Jag håller med Arfert här, det jag "identifierar" mig med är spelstilar som närmar sig perioden 1974-1984, snarare än strikt D&D pre-WotC (jag tänker t.ex. skaffa mig ett exemplar av Traveller). AD&D2 och dylikt associerar jag med Splat Books, rollpersoner med plot immunity, storyfokus och sådant som jag tycker är en del av det nästa steget i hur hobbyn rörde sig.

Däremot har Schtajner knappast "fel", Dragonsfoot som ju är en av de stora OSR-mötesplatserna omfattar även AD&D2; medan frågor om AD&D2 som ställs i Roll for Initiative-podcasten för det mesta bemöts med "What was that game again? Never heard of it.", så vart gränsen dras är väldigt enskilt.

Det blir lite som med "retro"-gaming inom digitalspelen. Playstation 1 och Nintendo 64 är ju retro nu, i någon mån, men typ britter som är intresserade av 8 bit machines har ju ganska lite med rå polygongrafik att göra.

 

[anth]

Är det verkligen så mycket OSG-boom?

Vi har Dante som håller på och knåpar på sitt Dungeon of Doom.
Vi har Arfert som håller på och ger ut Fantasy!
Vi har DeBracy och Hans E Magnusson uppe i Ume som spelar OSG och vi har Schtajner.
Sedan har vi Eksems grupp som började spela i december - och nästan hela Eksems grupp är väldigt aktiva här på forumet: förutom Eksem: mig själv (anth), Stövelkatten, Jarl, Sapient, Storuggla.
Senaste tillskottet är Konrad Konvalj som startade en OSG-kampanj nu i januari.
(sedan finns det säkert ett par aktiva forumiter som spelar DoD, den gamla svarta Elric-boxen - som också får räknas som OSG - men jag är inte aktiv i det forumet så där vill jag inte uttala mig)

Om du räknar bort ovanstående projekt/forumiter - hur mycket OSG-aktivitet är det egentligen?
(det hindrar inte att jag gärna ser fler OSG-spelare för jag tycker att OSG är skitkul)

***

För mig själv är OSG "back to the roots" och "gammal kärlek rostar aldrig" - mitt första rollspel var just ADnD.
Sedan är det även en motreaktion mot DnD4 som jag känner kväver själva rollspelandet - med OSG känner jag att jag fått tillbaka den där spelglädjen man hade när man började spela i sin ungdom och var en lite kobold.
Sist men inte minst har det att göra med lättillgängligheten, med gratis pdf:er från bl.a. Labyrint Lord, OSRIC, Sword&Wizardry och Dark Dungeons.

 

[slanfan]

Det är nog en trend av något slag. För min del så skyller jag på alla bra inspirerande bloggar som har dykt upp/jag har hittat. Jag har aldrig varit så intresserad av D&D, jag är för ung (äntligen ett skäl att skriva det) för nostalgi och har bara en handfull erfarenhet av D&D 3.5 bakom mig. Det spelet greppade mig inte, jag har alltid velat spela "gubbar" med mer än en funktion.
Sedan så hittade jag ett gäng bloggar som beskrev den här old school varianten av spelet, där kreativitet och inspiration är huvudmomenten, som en antites till angstiga vampyrer och bakgrundshistorier och BRPs hårda färdigheter och gud vet vad... Jag tycker det känns befriande och fresh. Men har jag blivit en rollspelshipster?

 

[chrull]

Är det verkligen så mycket OSG-boom?

Labyrinth Lord
Advanced Labyrinth Lord
OSRIC
Sword & Wizardry
Dark Dungeons
Castle & Crusaders
Lamentations
Dungeon crawl Classics
Openquest
Spellcraft & Swordplay
Basic Fantasy RPG
Woodland Warriors
Stars Without Number
X-plorers
Carcosa
Mutant Future

Jag tycker mig se en trend...

 

[Oldtimer]

För mig själv är OSG "back to the roots" och "gammal kärlek rostar aldrig" - mitt första rollspel var just ADnD.
Sedan är det även en motreaktion mot DnD4 som jag känner kväver själva rollspelandet - med OSG känner jag att jag fått tillbaka den där spelglädjen man hade när man började spela i sin ungdom och var en lite kobold.

Lustigt hur man upplever saker olika. Själv tycker jag att D&D4 ger mig mycket mer av känslan från 80-talets D&D-spelande. D&D3 var en vacker konstruktion, men på tok för komplex.

Därmed inte sagt att man inte skulle kunna strippa ner D&D4 och göra ett mer slimmat system. Jag försöker ju det med Dunder&Drakar.

Jag testade också, för skojs skull, att trimma ner D20 till ett minimum för att få ett enkelt system att spela Cthulhu med. Och mina spelare (som jag även har spelat D&D4 med) påtalade hur skönt det var att systemet klev undan och lät dem uppleva spelet istället. Det är väl lite av det som OSG handlar om?

 

[anth]

Är det verkligen så mycket OSG-boom?

Labyrinth Lord
Advanced Labyrinth Lord
OSRIC
Sword & Wizardry
Dark Dungeons
Castle & Crusaders
Lamentations
Dungeon crawl Classics
Openquest
Spellcraft & Swordplay
Basic Fantasy RPG
Woodland Warriors
Stars Without Number
X-plorers
Carcosa
Mutant Future

Jag tycker mig se en trend...

Först ska jag vara petig: Carcosa är inte ett spel, utan en setting.

Ja det finns massvis med OSG (jag kan lista betydligt mer än din lista) -men,
sedan kommer motfrågorna:

- hur mycket av ovanstående kom ut under 2011? (det mesta har faktiskt flera år på nacken och frågan gällde boomen under det senaste året)

- hur många SPELAR ovanstående?
Nu spekulerar jag vilt så ta dessa siffror med en stor nypa salt:
Av DnD-communityt worldwide skulle jag säga att:
55 % spelar PF/DnD3-kloner.
40 % spelar DnD4.
5 % spelar OSG.
<1 % spelar ADnD2.
Ni får gärna rätta mig om ni tror er ha mer exakta uppgifter.

 

[chrull]

- hur mycket av ovanstående kom ut under 2011? (det mesta har faktiskt flera år på nacken och frågan gällde boomen under det senaste året)

Rollspel är en långsam hobby. Det tar år innan trender blir riktigt synliga, mest för att rollspel kan ta år att skriva klart, få illustrerade och utgivna.

- hur många SPELAR ovanstående?

Inte helt intressant. En trend bland entusiasterna (forumsbesökarna tex) är fortfarande en trend.
Och intresset finns ju tydligen för att ett 20-tal spel ska produceras.

Nu spekulerar jag vilt så ta dessa siffror med en stor nypa salt:
Av DnD-communityt worldwide skulle jag säga att:
55 % spelar PF/DnD3-kloner.
40 % spelar DnD4.
5 % spelar OSG.
<1 % spelar ADnD2.
Ni får gärna rätta mig om ni tror er ha mer exakta uppgifter.

Har du någon fakta baserad på det här överhuvudtaget?

 

[anth]

Lustigt hur man upplever saker olika. Själv tycker jag att D&D4 ger mig mycket mer av känslan från 80-talets D&D-spelande. D&D3 var en vacker konstruktion, men på tok för komplex.

Därmed inte sagt att man inte skulle kunna strippa ner D&D4 och göra ett mer slimmat system. Jag försöker ju det med Dunder&Drakar.

Jag testade också, för skojs skull, att trimma ner D20 till ett minimum för att få ett enkelt system att spela Cthulhu med. Och mina spelare (som jag även har spelat D&D4 med) påtalade hur skönt det var att systemet klev undan och lät dem uppleva spelet istället. Det är väl lite av det som OSG handlar om?

Jag har träffat spelare som känner precis som du: att DnD4 går "back to the roots", men jag har också träffat spelare som känner som jag: att DnD4 dödar rollspelandet.

Jag tycker att det är bra och sunt att olika människor upplever DnD4 olika - och ingen av oss har rätt för upplevelser är subjektivt.

Och som du säger handlar OSG om nedtrimmade regler, t.o.m. frånvaron av regler - där spelare och DM får använda sin fantasi och kreativitet för att lösa saker som andra spel har regler för.