DoD Vad är häftigt med religion?

[Robert Jonsson]

I samband med att jag satt mig ned med först Altors Vidder, och senare med världsbygget av världen Askerra, så har jag återkommit till tankar om religion och gudar.

Jag kommer ju från den skola att gudarna är mer passiva och inte lägger sig i sin världs vedermödor. Det till skillnad från exempelvis Dungeons & Dragons där de är betydligt mer närvarande. Det var ju ett medvetet drag av @Mekanurg som jag förstår eftersom han inte ville ha gudar som var mer som superhjältar. Senare letade det sig ju in Sändebud i Ereb Altor som var religiösa och hade Gudagåvor, vilket blev vad som fångade mitt intresse för första gången. Som ung var det ju förstås alltid förmågorna man var ute efter då, och det här blev ett sätt att få in det i spel på.

Nu som äldre så känns ju religionen ofta som ett väldigt praktiskt sätt att anamma världen på. Det blir helt enkelt ett livsdokument fullt med rollspelstips. Nu när jag sitter och har börjat fundera över gudamytologin till Askerra så är det förstås ett par frågor som poppat upp i mitt huvud och jag tänkte varför inte checka in med forumet?

1. Brukar du använda dig av religion i ditt rollspelande? Om ja, hur?

2. När finner du religion tråkigt/oanvndbart i spel?

3. Hur tycker du en religion ska skildras på ett sätt som är givande för dig?

4. Vad är en bra gud för dig?

 

[Franz]

1. Väldigt sällan. Men det har hänt att jag gjort rollpersoner som har en viss religion, för att jag tycker att den tron rollpersonen har leder till intressant rollspel.

2. När religionen varken ger plot hooks eller användbar input för rollpersoner. Trudvang religioner är ett bra exempel, tycker de är dötråkiga och har ingen aning om hur man ska få dem intressanta.

3. Problemet med religion i rollspel är ofta alla regler kring tro. Det blir nästan som att beskriva något bara i negationer, såhär och såhär får du inte göra. För mig handlar det om att komma runt detta.

4. Jag gillar det polyteistiska i stil med grekisk och fornnordisk mytologi där gudar är småsinta egoistiska och i luven på varandra. Falska gudar kan också vara kul.

 

[Rymdhamster]

1. Brukar du använda dig av religion i ditt rollspelande? Om ja, hur?

Ja, rätt ofta (beror på kampanj och spelvärld, lite). Generellt sett för politik och för "flavour". Inte nödvändigtvis så mycket för rollpersoner som är präster, lustigt nog (även om jag antar att det kan räknas in under flavour).

Jag vill att religion ska vara bombastisk, distinkt, och framförallt: komma i flera smaker. Jag vill inte ha _en_ religion utan många religioner, och varje religion får i sin tur gärna vara uppdelade i flera olika falanger. Alla konkurrera, tävlar och krigar mot varandra. Aningen för världslig vinning, deras guds vinning var nu gudarna än håller till, eller bara en präst från en annan religion sa något dumt om deras gud.

När jag som SL säger att en shaitanisk svärdsmunk i röd mantel kommer in genom dörren vill jag att spelarna genast sträcker sig efter sina vapen för även om de aldrig hört termen "svärdsmunk" förut så vet de att Shaitan är dåliga jäkla nyheter och använder rött för att symboliserar blodsoffer. Och anledningen till att spelarna vet detta är kanske bara för att det fanns en paragraf i regelboken (eller kampanjhandouten) som sa "Shaitan är dåliga jäkla nyheter, i synnerhet i kombination med färgen röd som betyder att blod ska spillas."

2. När finner du religion tråkigt/oanvndbart i spel?

När den är subtil, eller allt för likartad, eller inte kommer i tillräckligt många smaker. Om en religion kräver mer än ett par meningar eller en kort punktlista för att fatta vad den handlar om, eller för att förstå vad som skiljer den från en annan religion, då är det inget jag orkar använda mig av. Och ärligt talat tror jag de flesta av mina spelare inte skulle orka använda sig av det heller.

3. Hur tycker du en religion ska skildras på ett sätt som är givande för dig?

Tänk hisspitchar, unique selling points, reklamslogans, sammanfattningar. Det är inte fel om det finns mer information än så, nått man kan läsa in sig på om man behöver/känner för det. Men bland det mest användbara jag har sett när det kommer till "religionsbeskrivningar" är sammanfattningen på gudar till forgotten realms:



Eller som den här inforutan varje gud har:




Det är klart, den där fokuserar ju på gudarna, inte religionerna kring varje gud. Men något liknande för religionerna vore väldigt användbart (tyvärr tycker jag inte DnDs sammanfattningar av de faktiska religionerna och kyrkorna är i närheten av lika bra).

4. Vad är en bra gud för dig?

En bra gud är definitivt "verklig" och har något att erbjuda sina följare, men är definitivt inte "allsmäktig". Faktum är att jag tycker att ett gäng dödligt (om de är tillräckligt motiverade och välfinansierade) skulle kunna utgöra ett reellt hot mot en gud. Och det finns en helt drös av dem (de flesta lokala, men på hemmaplan lika mäktiga som vilken annan gud som helst)! Faktum är att, återigen i teorin, en synnerligen driven och kapabel person skulle mycket väl kunna nå gudastatus själv. Även om de inte "får" den kraften från en existerande gud (men de kanske "tar" kraften...). Sure, ingenting som vem som helst kan göra, kanske. Men en hjälte (eller superskurk)? Absolut!

Dessutom behöver en bra gud något som bara dödliga kan ge dem. Om det är själar, dyrkan, offer av olika saker, eller bara nån som går och sabbar för de andra gudarnas religioner för skojs skull. Som sagt, jag vill inte ha allsmäktiga gudar.

 

[Rickard]

Här är två trådar vi nyligen haft:

Hur gör man fantasyreligiononer intressanta?

Face it, de flesta fantasyreligioner är otroligt tråkiga. "De dyrkar eldguden/dödsguden/naturen, och sedan är det inte mycket mer med det...". Vad har ni för tips på hur man gör den intressantare? Några tankar: * Det finns gott om historiska exempel på religioner som är rätt så, låt oss vara...

www.rollspel.nu

Bra religioner i (fantasy)rollspel

Inspirerad av den här tråden tänkte jag fråga om det finns religioner i fantays-(och för all del, andra genrer också)-rollspel som du tycker är "bra". Berätta, och förklara varför du tycker den/de är bra. (Man får gärna också lyfta avskräckande exempel). Ska svara själv med tiden, men låter det...

www.rollspel.nu

 

[Mogger]

Nu är vi ju på DoD-forat så jag tänker att frågan specifikt handlar om det. Alltså till skillnad från religioner i andra spel.

För mig är religion i DoD fundamentalt. Det är de block på vilka världen vilar. I Ereb Altor finns inga atomer eller naturlagar. Det finns gudomliga lagar och någon form av emergens som uppstår när alla dessa lagar samverkar. Det är själva basen.

1. Ja. Även om vi har en paus just nu så spelar vi Sirenens klagan (som utspelar sig i "Ereb Altor") där gudarna har en viktig roll. En RP har "väckt" en glömd gud och gör nu sitt bästa för att sprida dess ord och återskapa dess storhet. Innan dess besökte de en plats där härskaren förbjudit övriga religioner i god diktatorisk anda och infört en egen. Inte helt olikt hur sentida diktatorer arbetat men inte heller olikt historiska despoter som ofta använde religion som slagträ.

Så, jag använder religion på alla plan, från universella sanningar, till politik till ner på det personliga planet.

2. Aldrig.

3. Deras samhällsfunktion är viktig för mig. Exempelvis går man i Athos till en Shamash (eller Utu) präst för att bevittna kontraktsignering i den heliga solens ljus. På så sätt är kontraktet beseglat och sant. Templet tar givetvis ett arvode för denna tjänst, och det är också viktigt för köpmän och ämbetsmän att hålla sig väl med det lokala templet.

4. Alla. Polyteism innebär att det alltid finns en gud som passar och ffa en praktik som är tillgänglig vid det specifika tillfället.

 

[abe]

Religion måste ha en reell effekt i spel, annars blir det godtyckligt upp till spelares ev intresse av gestaltning. Men en effekt som inte är ytterligare en magiskola.

Det går ju även att låta riter och goda/dåliga omen få en väldig effekt utan att det existerar gudar i objektiv bemärkelse. I det republikanska Rom kunde hela det politiska systemet manipuleras genom tolkning av fåglars flykt o liknande.

 

[RasmusL]

4. Jag gillar att det är en bra anledning för folk i spelvärlden att bete sig lite annorlunda och provocerande.
"Vadå? Dränker inte ni ett spädbarn i brunnen varje midvinter? Hur håller ni er då varma!?"
Det tvingar ut spelarna ur en tråkig modern (eller postmodern beroende på spelvärld) syn på moral där konstiga/hemska/fantastiska företeelser plötsligt blir faktum och sed. Jag gillar det också små seder och ritualer (hälsningar, bön på olika sätt, vardagssysslor enligt viss form, förbud eller tillbud etc) som bevis på kulturbygge då det är lättare att förmedla än en SLPs tankar och outtalade värderingar.

Ger sig RP iväg för att stoppa religiös utövning är det de som är konstiga liksom, särskilt om det för dem är en lokal/känd/dominerande/accepterad religion.

 

[Peter Johnsson]

1. Brukar du använda dig av religion i ditt rollspelande? Om ja, hur?

-Ja, i princip alltid eftersom det är ett utmärkt sätt att få med kosmologi och moral i ett spel.

2. När finner du religion tråkigt/oanvndbart i spel?

-När det inte är kopplat till äventyr och regler utan bara fungerar som väggfärg.

3. Hur tycker du en religion ska skildras på ett sätt som är givande för dig?

-Kort och koncist med tydliga exempel på olika inriktingar.
Varje tro skall ha några typer av handlingar som kan leda till förändringar av förutsättningar eller status/tillstånd för rollfigurer.
Religioner skall ge spelare alternativ på handlingar som kan förändra förutsättningarna för rollpersonerna. Religion bör alltså helst kombineras på ett direkt sätt med spelets regelmekanik.

4. Vad är en bra gud för dig?

-En bra gud skall ta upp ett viktigt tema i berättelsen på ett sätt som gör det troligt att man kan se gudens religioner som kraft för både gott och ont.

 

[Botulf]

3. Hur tycker du en religion ska skildras på ett sätt som är givande för dig?

En sak jag föredrar är settings som inte gör någon skillnad emellan om en formelkastare är nån typ av präst, trollkarl, shaman etc etc. Alla åkallar alltid nån typ av makt när man använder magi.

Det traditionella D&D uppdelningen med Arcana och divine casters är charmig i just D&D, när man spelar i en värld byggd på den implicita settingen som reglerna pekar emot.

I övrigt tycker jag generisk Arcane/trollkarlsmagi har alltid kännts ganska blekt. Som om krafter magiker använder bara kommer från någon typ av universellt kraftfällt som i Star Wars.

Så därav så ser jag gärna att gudar eller mäktiga väsen mer innvävda i spelandet och att varje magiker är i någon mening bevandrad i att åkalla diverse gudar och väsen. Vilket är logiskt för mig i spel som har listor för besvärjelser. Varje besvärjelse åkallar något typ av övernaturligt väsen helt enkelt.

I övrigt så har jag börjat blivit mindre intresserad av världar med diverse fantasy pantheon. När jag spelar sword&sorcery i Hyborian Age tycker jag om att det snarare är varianter på gudar ur vår världs mytologier som används. Men ingen vet om de verkligen finns. Blandat med weird horrors/aliens som Tsatoghua, Mordiggian, Yag-Kosha etc. Det kryllar av kulter och sekter i min kampanj. Motsättningen emellan Mithra dyrkan (den dominerande religion i väst) och övriga sekter kommer ofta upp. Precis som i Call of Cthulhu så är diverse kulter vanligt förekommande som antagonister.

Och när jag kör D&D har jag blivit en förespråkare för att göra samma grej. Plocka gudar ur Gods, Demi-gods & Heroes, Deities&Demigods, Legends&Lore etc. Druider som dyrkar keltiska gudar, klassiska clerics dyrkar Mithras+änglar som stand-in för kristendomen, krigare ber till Mars eller Wotan innan de går i strid etc.

Jag gillade Dragon Age tagning på att magin är kopplad till The Fade, drömvärlden, och att den dominerande monoteistika religionen The Chantry bygger in det i sin teologi helt och hållet. Att The Maker skapade The Fade och bortom den så huserade han i sitt paradis The Golden City innan en grupp mänskliga magiker tog sig dit och förorsakade syndafallet. Koneskvensen var skapandet av de muterade demonhorderna i The Blight (världens motsvarigjet till orcher). Samt att The Maker tystnade och bara uppenbarar sig för sina utvalda apostlar. Och det finns en jäkla god anledning varför folk tittar snett på trollkarlar (då de även är känsliga för att bli besatta av demoner) och att de oftast blir tvångsrekryterade till fångenskap i en magikerorden under ständig övervakning av tempelriddare.

 

[Leon]

Alla åkallar alltid nån typ av makt när man använder magi.

Precis detta är tanken bakom Skolmagi i Kopparhavets hjältar. Bland annat inspirerat av magin i Elric-serien, och historisk ockultism förstås (andra magitraditioner går tillbaka på andra metafysiska förklaringsmodeller - illusionism är t.ex. gnostisk medan harmonismen förstås går tillbaka på pythagoreerna och sfärernas harmoni.

 

[Botulf]

Precis detta är tanken bakom Skolmagi i Kopparhavets hjältar. Bland annat inspirerat av magin i Elric-serien, och historisk ockultism förstås (andra magitraditioner går tillbaka på andra metafysiska förklaringsmodeller - illusionism är t.ex. gnostisk medan harmonismen förstås går tillbaka på pythagoreerna och sfärernas harmoni.

Det där låtar faktiskt väldigt stämngsfullt. Jag får kanske springa väg till min lokala butik och kolla om KH böckerna jag såg där finns kvar.