- Som spelledare slipper man massor av förberedelsearbete, framförallt de sega delarna.
- Det finns en frihet i impron som gör att man alltid kan fokusera på det man vill göra istället för det som behövs för att röra handlingen framåt.
- Spelledarens initativ och energi läggs till spelarnas dito istället för att sakta ner den med motstånd och vallning i fiktionen.
- Man får ett spel med högt tempo och intensitet, och man sätter upp mycket bra förutsättningar för att nå ett flowtillstånd.
- Eftersom man agerar spontant så blir det också en annan närvarokänsla än i spel där man planerar, och ifall man gillar den sortens känsla så blir det en stor boost på inlevelsen.
- Man får också ett personligt spel som helt utgår från rollpersonerna, vad som är intressant och gripande för dem och spelarna.
- Det är kul! Jag tycker att jag kan göra nästan vilka ämnen som helst involverande för spelarna. I mer typiskt spelledande så kände jag att spelarnas engagemang begränsades till att avslöja plot och bekämpa motstånd.
Nekromanti Vad är improrollspel?
- Thread starter Sodivra
- Start date
Tack för en hyperintressant text!
För min del förklarar kopplingen improteater-improrollspel väldigt mycket av varför jag alltid känner mig lite främmande och kanske en smula trängd av just improrollspel - för så har jag alltid känt just inför improteater också. Jag får mer ut av att regissera traditionell teater med manus etc än av att delta eller anordna improteater. (Samma sak att titta på - improteater blir ofta dödligt trist, för mig, att kolla på).
Men, jag tycker att du på ett jättebra sätt förklarar precis varför det här funkar för dig. Vilken känsla du är ute efter, så att säga. Jag förstår att om man delar dina mål så är improrollspel ett ypperligt sätt att nå målen, och det är ruskigt spännande! Jag gillar när folk hittar vägar till sina mål, så att säga, även om vägen kanske inte alltid passar mig.
För min del förklarar kopplingen improteater-improrollspel väldigt mycket av varför jag alltid känner mig lite främmande och kanske en smula trängd av just improrollspel - för så har jag alltid känt just inför improteater också. Jag får mer ut av att regissera traditionell teater med manus etc än av att delta eller anordna improteater. (Samma sak att titta på - improteater blir ofta dödligt trist, för mig, att kolla på).
Men, jag tycker att du på ett jättebra sätt förklarar precis varför det här funkar för dig. Vilken känsla du är ute efter, så att säga. Jag förstår att om man delar dina mål så är improrollspel ett ypperligt sätt att nå målen, och det är ruskigt spännande! Jag gillar när folk hittar vägar till sina mål, så att säga, även om vägen kanske inte alltid passar mig.
Mogger
Hipsteranka
Bra text! Tänkte kommentera det här:
De trivs väldigt väl ihop, vilket Apocalypse World är ett lysande exempel på, men jag tror inte att det är samma sak.
Storyn Now är inte samma som improspel. Ofta används liknande eller tom samma tekniker med Story Now lägger mer fokus på innehåll än teknik.Arvid A. C. said:
De trivs väldigt väl ihop, vilket Apocalypse World är ett lysande exempel på, men jag tror inte att det är samma sak.
Christoffer
It's all pig.
Började med ett väldans långt svar, men sen råkade jag trycka bort det. Så strunt samma. Egentligen sa jag ändå bara "What Måns said" fast i femton stycken och med alldeles för många ord. Helt enkelt: Improrollspel, utav vad jag förstår utifrån dig och Play Unsafe, är snarare en grupp tekniker som går att anlägga oavsett kreativ agenda (Step on Up, Story Now eller Right to Dream) och inte en kreativ agenda i sig.
Dock är de flesta saker du tar upp väldigt viktiga för Story Now, att inte ha en plot tex är livsviktigt för Story Now. Med en färdig plot kan man omöjligen besvara frågan som kommer ställas (tex Finns det moral utan religion?) utan den blir besvarad redan i förväg vilket är själva antitesen till Story Now.
Grymt inlägg, tydligt, snyggt strukturerat och allt! Hade jag tid och ork skulle jag göra motsvarande kring Story Now, kanske gör det om någon önskar. Just nu hinner jag inte skriva så mycket mer men om du eller någon annan önskar, kanske jag kan ta mig tiden någon dag framöver och skriva lite mer.
Dock är de flesta saker du tar upp väldigt viktiga för Story Now, att inte ha en plot tex är livsviktigt för Story Now. Med en färdig plot kan man omöjligen besvara frågan som kommer ställas (tex Finns det moral utan religion?) utan den blir besvarad redan i förväg vilket är själva antitesen till Story Now.
Grymt inlägg, tydligt, snyggt strukturerat och allt! Hade jag tid och ork skulle jag göra motsvarande kring Story Now, kanske gör det om någon önskar. Just nu hinner jag inte skriva så mycket mer men om du eller någon annan önskar, kanske jag kan ta mig tiden någon dag framöver och skriva lite mer.
hakanlo
Hero
Bra och intressant text! Men nu är jag en seg bakåtsträvare, så jag är inte säker på att jag fattar grejen helt, i alla detaljer. Jag köper dock helt resonemanget, och särskilt detta om trygghet och inspiration. Men jag ställer några noob-frågor, och hoppas på tålmodigt överseende.
Är det korrekt att säga att impro är en spelstil som kan praktiseras i de flesta spel?
Är det så att det ställer några krav på spelets regelbas i sig?
I exakt vilken grad förutsätter det spelares befogenheter att bestämma om handling?
På exakt vilket sätt förändras spelledarens roll rent praktiskt?
Är det korrekt att säga att impro är en spelstil som kan praktiseras i de flesta spel?
Är det så att det ställer några krav på spelets regelbas i sig?
I exakt vilken grad förutsätter det spelares befogenheter att bestämma om handling?
På exakt vilket sätt förändras spelledarens roll rent praktiskt?
solvebring
Superhero
Tack för en underbart intressant och unerhållande tråd. Det ska du ha mängder cred för.
Jag själv är dessutom, som du vet, en som börjar rikta mig mer och mer mot en sådan spelstil. Kort och gott för att jag gillar den. Det är inte för intet jag läste Play Unsafe efter att jag skaffade PDF:en då du tipsat mig om det.
Jag har dock inte samma erfarenhet som t.ex. du, tvärtom, far away från en sådan erfarenhet. Men jag gillar det och jag har verkligen älskat det de få gånger jag upplevt denna absoluta spontanitet och detta vida samspel mellan delatagarna. Detta har dock bara hänt ett få tal gånger, men jag har ändå otaliga gånger legat på gränsen till det eftersom jag förberett mindre och mindre, och improviserat mer och mer som spelledare allteftersom åren skridit.
Nå, hur som helst... Du har den här erfarenheten till det som jag själv bara provsmakat eller nästan lyckats krydda likadant - men inte fullständigt. Därför vill jag ställa dig en fråga. Visst, det kommer säkert fler frågor men jag har en just nu som jag skulle vilja ta uti med.
Hrmhrm... Hur kontrar man på ett bra sätt tradtänket utan att göra folk nervösa och osäkra? Jag har nämligen, med vissa spelare, känt det att vid de tillfällen mer löst, improviserat spel varit på G, så får de panik och backar. Vissa spelare nappar direkt och känner sig fria. Andra ser ut som man ställt dem i ett rum med falluckor - de vet inte vad de ska göra med friheten eller hur man ska säga. De blir otrygga helt enkelt, och som du säger är ju tryggheten oerhört viktig. ... Jag vill gärna höra lite tänkt från erfarna impo:are gällande detta eftersom jag mer än gärna spelar impro, fast helst utan att göra somliga av mina vänner obekväma. Jag vill ju att de ska kunna trivas och pröva på utan farhågor.
Jag själv är dessutom, som du vet, en som börjar rikta mig mer och mer mot en sådan spelstil. Kort och gott för att jag gillar den. Det är inte för intet jag läste Play Unsafe efter att jag skaffade PDF:en då du tipsat mig om det.
Jag har dock inte samma erfarenhet som t.ex. du, tvärtom, far away från en sådan erfarenhet. Men jag gillar det och jag har verkligen älskat det de få gånger jag upplevt denna absoluta spontanitet och detta vida samspel mellan delatagarna. Detta har dock bara hänt ett få tal gånger, men jag har ändå otaliga gånger legat på gränsen till det eftersom jag förberett mindre och mindre, och improviserat mer och mer som spelledare allteftersom åren skridit.
Nå, hur som helst... Du har den här erfarenheten till det som jag själv bara provsmakat eller nästan lyckats krydda likadant - men inte fullständigt. Därför vill jag ställa dig en fråga. Visst, det kommer säkert fler frågor men jag har en just nu som jag skulle vilja ta uti med.
Hrmhrm... Hur kontrar man på ett bra sätt tradtänket utan att göra folk nervösa och osäkra? Jag har nämligen, med vissa spelare, känt det att vid de tillfällen mer löst, improviserat spel varit på G, så får de panik och backar. Vissa spelare nappar direkt och känner sig fria. Andra ser ut som man ställt dem i ett rum med falluckor - de vet inte vad de ska göra med friheten eller hur man ska säga. De blir otrygga helt enkelt, och som du säger är ju tryggheten oerhört viktig. ... Jag vill gärna höra lite tänkt från erfarna impo:are gällande detta eftersom jag mer än gärna spelar impro, fast helst utan att göra somliga av mina vänner obekväma. Jag vill ju att de ska kunna trivas och pröva på utan farhågor.
Jag tycker att det var väldigt vettiga frågor!Hakanlo said:
Absolut, impro är en spelstil som kan praktiseras i de flesta spel. Som jag ser det så är det inte boken som är spelet, utan det som händer mellan spelarna. Boken är bara med och formar detta utbyte. Ju mer det som står i boken passar ihop med det som händer mellan spelarna, desto bättre, men man kan ju gå ifrån boken när det behövs.
Så, när man väl bemästrat improteknikerna så kan man egentligen spela dem med vilket spel som helst, men vissa spel gör ju en del av jobbet åt en.
Till exempel så har jag gjort en stor grej på min blogg av att det misslyckade tärningsslaget är en block. Misslyckas man med ett tärningsslag så säger reglerna "Nej, det där händer inte". Ifall reglerna hade sagt "Nej, det där händer inte, OCH DESSUTOM så uppstår det här problemet" eller "Ja, du lyckas, MEN BARA OM du kan göra detta" eller "Ja, du lyckas, MEN detta problemet dyker upp" så hade det fortsatt driva handlingen framåt.
Men det är ju sånt som man som man kan göra även som spelledare.
Spelarnas befogenheter
Impro behöver inte förändra spelarnas befogenheter alls, egentligen. Själv tänker jag så här, eftersom jag som spelledare inte har en plan så finns det ingenting som spelarna kan sabba: Klart de ska få vara med och definera spelvärlden.
Vad jag brukar göra är att om jag har en skön idé så säger jag den. Har jag inte en skön idé så frågar jag en av spelarna, eller alla tre - Då dyker det alltid upp en skön idé. Jag skojar inte! Det beror förstås på vilka spelare man har, men i min erfarenhet så blir det grymt mycket enklare och intressantare om man låter andra vara med och överraska. Trots allt, de har tre hjärnor och jag har en, och de vet precis vad deras rollpersoner är intresserade av.
Vad jag brukar göra är att skjuta in frågor i rollspelandet, typ...
"Dust Witch, en av dina löjtnanter kommer in på ditt kontor. Vem är hon, egentligen? (spelaren spånar fritt en massa balla saker) Okej! Så, hon kommer in med det djävulskt leende, på vägen till ditt bord så smeker dina böcker förstrött som om hon ägde stället..."
"När du kommer hem så har Fox lämnat en present åt dig. Hon brukar göra det, vad är det du fått idag, tänker du? (spelaren funderar lite och svarar) Okej, coolt! Varför ger hon dig presenter egentligen?"
"Om det finns en urmakare här? Tja, vad tror du själv?"
"Okej, så ni kommer in i det gamla vattentornet och... tja, hur ser det ut därinne egentligen?"
Ibland kan spelaren behöva fundera lite, och då återkommer vi till det senare. Vanligtvis är det riktigt schyssta grejer jag får, och som ger mig mer inspiration och energi till spelet. Förslagen är mer än bara färg, jag bygger vidare på dem och spinner ihop dem. Dust Witch är uppenbarligen en psycho bitch som vill störta rollpersonernas välde... Den gamla maskinen som spelarna beskriver i vattentornet är Dust Witch's hemliga tillgång, osv...
Improrollspel handlar oftast om olika viljor som krockar, så att avslöja hemligheten blir inte en lika stor grej, men visst kan jag ha hemligheter för spelarna.
Till exempel kanske jag har tänkt mig att den galna magikern som härjar på landsbygden och kidnappar människor egentligen gör allt detta för att finna en kvinna som kan bära hans enda barn...
...Och så säger en spelare "Hey! Min rollpersons far är... Den galna magikern!"
Då kan jag säga lite försiktigt... "Njaaaa, jag tror inte det..." och föreslå något annat, eller så kanske jag tänker...
"AHA! Magikern HAR redan en dotter! Kanske han måste ha en son? Eller så kanske hon har rymt från honom och han vill hitta henne igen? Eller så kanske han har kastat ut henne för att hon inte dög?"
Det är ju skitballt! Nu är både rollpersonen involverad, och jag har en inspiration som jag antingen gör om till ett beslut i fiktionen, eller som jag låter mig vara nyfiken på ett tag.
Så, jag föredrar att låta spelarna vara med, och antingen så passar jag bollen till dem eller så tar de den själva. Ingen makt och berättarpoäng och sånt alltså, bara tillit.
Man kan väl köra med bollen själv också, men jag tror att det blir lättare att få flow i spelet om man passar den fram och tillbaka, det ger en massa värdefull energi och inspiration.
Inspiration är alltid något som kommer utifrån och som du sedan tolkar om till något eget i min teori.
Spelledarens roll
Jag gillar verkligen min spelledarroll i improrollspel. Som jag beskrivit så slutar spelledaren att bli "motståndet" och blir mer utav en värd som bjuder in spelarna i spelvärlden, eller en guide eller dirigent som styr flödet.
När spelarna flippar ut och börjar härja på varandra och sin omgivning så kan jag backa tillbaka lite och bara mysa åt det till exempel, skjuta in något när det behövs men låta dem göra det mesta, bara svara på deras vansinne.
När det börjar bli för lugnt eller för långsamt så BAM - tar jag någon av mina spelledarpersoner som har fått nog och greppar sitt gevär, eller som nu är redo att släppa lös sin diaboliska plan på världen.
I mellanspelet så krafsar jag. Så, han säger att hans rollperson är förälskad i den här flickan? Okej, då vill jag låta henne komma över för att låna någonting, vi får väl se vad som händer.
När the shit is going down så stegrar jag. Spelarna drar sina vapen, så cyberdrottningens goons drar också sina vapen. De beskjuter cyberdrottningen, bam bam! Coolt, okej, hon blöder nanorobotar och flyr upp genom ett hisschakt. Vad tänker ni göra nu, va? Granater? Ja, för helvete, halva skyskrapan rasar, hur hanterar ni det? Jävlar, ni pressar vidare, okej, det blir skadetärningar på er men det ser ut som att ni klarar det. Nu står ni öga mot öga med drottningen på toppen av en sönderbombad skyskrapa, och hon stirrar på er med vrede och fruktan, vad gör ni?
Som en dirigent som känner av tempot och styr det rätt, alltså.
Som Poppe har skrivit här på forumet så blir man litegrann ytterligare en spelare, man ägnar mycket tid åt att bara spela sina spelledarpersoner och låta det som kommer av det komma. Men man har ändå en unik position som SL, en balans till de andra spelarna, och jag gillar det.
solvebring
Superhero
Arvidos A. C. kommer säkerligen att svara dig ytterst utförligt och förbenat bra på dessa frågor. Jag känner dock för att svara dig å Play Unsafe's vägnar och de vägnar som jag på senare tid börjat intressera mig mycket för. Jag är fortfarande en nybörjare på området men jag älskar det alla redan.
Nu vet jag inte om Arvid håller med om detta, men jag som nyfiken, glad och entusiastisk rookie på området, anser inte att improrollspelande är något definitivt - att antingen så spelar du improspel eller inte. Jag tycker, liksom Graham Walmsley (i alla fall såsom jag uppfattar det) - som skrivit Play Unsafe - att improspel är precis så mycket som du vill att det ska vara. Som jag sade förut; graden av impro som krävs beror på hur mycket som krävs för att ni ska hitta ert flyt. Med andra ord kan man i min mening applicera 10% av detta på sitt spelande, liksom 110% eller 45%, beroende på vad som känns rätt och vilken frihet och flyt man letar efter. Och om det gäller D&D eller Vampire spelar inte någon som helst roll. Det som spelar roll är att skapa ett intensivare mer levande och sprudlande spel genom att spela mer i nuet och mer genom att ge och ta, ordentligt, mellan samtliga deltagare. Kort och gott, spela livligare, spela mer avslappnat och få mer sväng på det hela; släpp allt skitnödigt och spela här och nu och dela med dig - för en bättre spelupplevelse helt enkelt.
En sak som jag tycker är så jävla bra i Play Unsafe är just biten om att ge och ta och sluta blocka. Jag kände igen mig till 100% i det som sades i det kapitlet och Graham öppnade mina ögon. Att spela traditionellt med bestämd "rörlighet" bland deltagarna, där SL är "här" och spelarna "där" hämmar - rent av dödar - en levande spelupplevelse. Om man däremot slutar blocka varandra och istället hänger på andras initiativ, vad tusan de än mår vara, så når man mycket längre.
... Tja, nu ville du kanske inte ha svar från mig. Men jag kanske tillförde något i alla fall? Om inte annat är jag intresserad av att höra hur Arvids syn på detta skiljer sig/stämmer överens med min, och vad han tror om min uppfattning. Förövrigt, jag tror jag sagt det flera gånger de senaste veckorna: Play Unsafe rekommenderas varmt.
Yes! På alla spel skulle jag säga, men undantag för spel vars helhet i sig bygger på styrt spel. Men tja, jag kan inte på rak hand säga ett enda spel där det inte skulle fungera.
Absolut inte. Tvärtom, det finns inga sådana krav överhuvudtaget. Mekaniska D&D-sessioner till rent friformande. Så länge du spelar med någon typ av roller eller parter som interagerar med varandra och en värld så är det möjligt.
Det är just det som är det bästa. Det är helt upp till din grupp egentligen, hur pass långt man vill låta olika parter gå med sin frihet. Med andra ord kan spelarna få precis lika mycket frihet att ge sig på scenariot och omvärlden som spelledaren, om man skapar ett spel där man tillåter detta. Likväl som man låter spelarna gå så långt som känns bekvämt medan spelledaren är den som går hela vägen ut. Kort och gott, för mig handlar det om att hitta en balans som skapar flyt.
Beroende på vilken nivå av balans som krävs för att ens grupp ska hitta det där flytet så är det väl egentligen olika i varje enskilt fall. Därmed kan man inte säga något exakt. Improspelande, är i min mening, väldig abstrakt på det sättet att det inte är något definitivt. Det är vad du gör det till. Men exempel på vad som förrändras hos spelledaren är t.ex. sådan som Arvid nämnt: Mindre ansvar, en lättare börda, mindre planering, mindre ensamhetskänsla i deltagarmässigt perspektiv, samtliga blir mer en grupp speldeltagare än det gamla "spelledaren här, spelarna där". Kort och gott skulle jag säga att spelledarens auktoritära tyngd lättas. Man kan dela ansvaret för spelet på ett helt annat sätt och då en närhet och en samhörighetskänsla med sina spelare (aka slp/spelvärlden och rollpersonerna), något som kan kännas skitnödigt när man spelar traditionellt, speciellt om man kör på den gamla klichén att SL är gud, alltid har rätt och sådant dravel som skapar "jag mot dem/vi mot honom/henne"-känsla.
Nu vet jag inte om Arvid håller med om detta, men jag som nyfiken, glad och entusiastisk rookie på området, anser inte att improrollspelande är något definitivt - att antingen så spelar du improspel eller inte. Jag tycker, liksom Graham Walmsley (i alla fall såsom jag uppfattar det) - som skrivit Play Unsafe - att improspel är precis så mycket som du vill att det ska vara. Som jag sade förut; graden av impro som krävs beror på hur mycket som krävs för att ni ska hitta ert flyt. Med andra ord kan man i min mening applicera 10% av detta på sitt spelande, liksom 110% eller 45%, beroende på vad som känns rätt och vilken frihet och flyt man letar efter. Och om det gäller D&D eller Vampire spelar inte någon som helst roll. Det som spelar roll är att skapa ett intensivare mer levande och sprudlande spel genom att spela mer i nuet och mer genom att ge och ta, ordentligt, mellan samtliga deltagare. Kort och gott, spela livligare, spela mer avslappnat och få mer sväng på det hela; släpp allt skitnödigt och spela här och nu och dela med dig - för en bättre spelupplevelse helt enkelt.
En sak som jag tycker är så jävla bra i Play Unsafe är just biten om att ge och ta och sluta blocka. Jag kände igen mig till 100% i det som sades i det kapitlet och Graham öppnade mina ögon. Att spela traditionellt med bestämd "rörlighet" bland deltagarna, där SL är "här" och spelarna "där" hämmar - rent av dödar - en levande spelupplevelse. Om man däremot slutar blocka varandra och istället hänger på andras initiativ, vad tusan de än mår vara, så når man mycket längre.
... Tja, nu ville du kanske inte ha svar från mig. Men jag kanske tillförde något i alla fall? Om inte annat är jag intresserad av att höra hur Arvids syn på detta skiljer sig/stämmer överens med min, och vad han tror om min uppfattning. Förövrigt, jag tror jag sagt det flera gånger de senaste veckorna: Play Unsafe rekommenderas varmt.
solvebring
Superhero
Ojsan, hoppsan. Här svarar visst herrn medan jag själv sitter och skriver. 
solvebring
Superhero
Jag förstår om det här kan kännas luddigt som djävulen, därför bör jag kanske utveckla det. Kort och gott så blockar de flesta spelare och deltagare händelser som inte känns gynnande för dem själva. Såsom i verkliga livet. Om tillexempel en annan spelares rollperson trycker upp min rollperson mot väggen så blockar jag automatiskt och intar försvaret: "Nej, jag slår till honom", "Jag försöker bryta greppet" och dylika kommer ofta till svar. Dödläge... Jag har låst situationen till väggpressandet. Det kommer att stanna där eller alternativt innebära några smällar och tjurighet. Inte kul alls. Det skapar inte alls några nya, intressanta situationer. Så, varför inte låta bli att blocka och följa upp? "Jag försöker komma loss men ger snart upp. - Snälla, sluta. Jag gör vad som helst, vad vill du ha?" Pang bom! En intressant situation med antagligen väldigt intressanta konsekvenser uppstår. Ett annat exempel kan vara att jag vet att den där nedrans boven till SLP är ute efter att stjäla min hemliga data. Responsen blir att jag håller hårt i mitt och bevakar varje steg han tar (block!). Istället kan jag ju då vara en slarver och råka lämna USB-minnet med de viktiga filerna framme på skrivbordet när jag bestämmer mig för att gå på lunch. Pang bom! Istället för att dödläge har jag fört spelet vidare och höjt dramat några snäpp.
Så, istället för att bara ge och blocka istället för att ta så ge och ta. Följ med i spelet, utveckla det och undvik dödlägen, klichéer och tråkiga utvägar aka blockeringar.
I korthet: Vi blockar oftast när vi utsätts för saker som känns negativa för egen del eller som klampar in på vårt territorium. Vi är som barnen i sandlådan: Snor du min leksak så snor jag tillbaka eller klipper till.
Men... Istället... Låt oss vara barnet i sandlådan, fast istället ger vi bort leksaken till den som försöker sno den, kanske ger vi frivilligt bort ännu en leksak iom det - för att se vad som händer då, vad den andra snorungen gör med leksaken.
Jag tycker det verkar som att du fattat galoppen!solvebring said:
Men kom ihåg att man kan "ge" trubbel också.
"Stjäla min leksak, minsann? JAG SKA DÖDA DIG!" leder också till en spännande utveckling.
Det viktiga är att den underliggande attityden är att man vill ge något till den andre och se vad denne gör av det, snarare än "RÖR INTE MIN ROLLPERSON!"
Ifall spelaren låter sin rollperson mörda av alla kallt och effektivt för att få behålla sin leksak, och gör sin rollperson kall och oemottaglig för förändring så blir det istället en block av enorma proportioner.
Nyfikenhet, inte försvar. Man försöker bjuda in den andre spelaren istället för att stänga ute denne.
solvebring
Superhero
Tur det, hade varit lite pinsamt att skriva det inlägget annars.
Sant, jag mindes det med. Fast jag visste inte hur jag skulle ge ett schysst och lättförståeligt exempel på det. Tycker den biten med att "ge trubbel" är något knepigare.
Väldigt bra formulerat.
solvebring
Superhero
Det knepigaste med att ge trubbel är det att jag oroas för responsen på det. Tänk om inte responsen på det blir "ge och ta"?
Om spelarna sedan förut är rätt så traditionella eller låter sig smittas av det traditionella i spelet (om man nu spelar ett sådant rollspel) så kan det lätt bli att den andre blockar när man "ger trubbel". Eller - ingen direkt erfarenhet av det, just för att jag tycker det är lite knepigt att handskas med.
- "Stjäla min leksak, minsann? JAG SKA DÖDA DIG!"
- "'I HELVETE!' Jag sticker kniven i dig." *Roll*
Det är som sex. Man kan smiska varandra hur mycket som helst och det kan kännas helt rätt, så länge man är empatisk och lyssnar på den andre, bakom leken. Tillit och jämlikhet igen.solvebring said:
Vi bara leker att vi är elaka, och genom att göra det så ger vi till varandra.
Kanske hade den situationen du beskriver behövt några safewords.
hakanlo
Hero
Tack för bra svar, Arvid och Solvebring! Jag är med. Ett skäl till att jag kände mig frågande, är att detta tycktes vara en beskrivning av ideal som jag länge haft, om än inte särskilt uttalat, och utan att verkligen få det att fungera i spel. Det har länge varit så att jag tyckt spelet verkligen lyfter när spelarna tar initiativ, släpper garden och bjuder varandra på sin inspiration och ömsesidiga möjligheter att... spela.
Samtidigt spelar jag uteslutande traditionella spel, på ett ganska traditionellt sätt, och trivs med det (just nu faktiskt WHFRP med massa kort och pluppar). Då detta improspelande verkligen tycks mig som en idealsituation tänker jag: hur får jag in dessa element mer i spel, och råder det en direkt motsatsförhållande mot mitt nuvarande spelsätt? Därav frågorna. Jag tycker det ni berättat är praktiskt och användbart.
Samtidigt spelar jag uteslutande traditionella spel, på ett ganska traditionellt sätt, och trivs med det (just nu faktiskt WHFRP med massa kort och pluppar). Då detta improspelande verkligen tycks mig som en idealsituation tänker jag: hur får jag in dessa element mer i spel, och råder det en direkt motsatsförhållande mot mitt nuvarande spelsätt? Därav frågorna. Jag tycker det ni berättat är praktiskt och användbart.
solvebring
Superhero
Kul att du gillar det. Förövrigt så är Arvid (enligt mig) fenomenal på att skriva bra trådar/artiklar om sådana ämnen.
Jag kan mycket väl förstå dina frågor -allihop - och alla dem som tycker att impro är knepigt. Det är nog det vid de första anblickarna. Jag har själv tyckt det, men tack vare Arvids blogg, Play Unsafe och ett allmänt intresse för den sortens spelstil har jag snappat upp lite. Jag är långt ifrån en mästare och har inte hunnit känna av det rent praktiskt så överdrivet många gånger, men inför framtiden planerar jag just för att det blir mycket impro.
Det jag tror jag kännas mest krångligt, eller just det som gör det lite knepigt och främmande, är just det att impro är ganska så abstrakt. Som jag tidigare sagt (för så tycker jag iaf), så är inte improspelande definitivt. Det finns inga självklara rätt och fel eller "så här gör du/så här gör du inte". Visst finns det riktlinjer att luta sig mot, men det gäller ju de flesta spelstilarna.
Det mest krångliga är nog att gå från ett tradigt tänk - ett tänkt som i mångt och mycket är relativt definitivt - till den här abstrakta friheten. Mjo, så var det nog för mig iaf, eftersom jag mest spelat traditionellt med tradspel jag också. En stor sak är nog också just det att detta inte är en frihet för alla. Som startinlägget påpekar så passar det kanske inte alla. För mig personligen innebär det frihet och spontanitet; och det är för mig mer levande och sprudlande än andra spelstilar. Jag gillar nuet och energin man kan få ut av det. Det är därför jag fastnat så for det. Jag kan identifiera mig lätt med det och jag kan identifiera mig med de problem som tradspel kan innebära för någon som söker den här friheten.
Nå, men för andra kan den friheten, det spontana och energiska vara en ren plåga. Som Arvid säger så är spelet annars planerat. Och att ha planerat spel det är som att ha en livlina på sig: "Om jag faller (tappar tråden) så har jag den här selen (mina noggrant nedförda anteckningar) på mig (att luta mig mot), vilken räddar mig från att slå ihjäl mig". Impro är lite mer som att friklättra. Man får istället förlita sig på andra ting som inte är lika konkreta som livlinan, t.ex. skickligheten - turen - nuet - jaget - omgivningen - kalket i händerna och de vänner man klättrar med. "Kalket (tryggheten) säkrar mitt grepp, jag kommer inte svettas och slinta. Och om jag riskerar det så har jag mina klättringskumpaner (de övriga spelarna) att ta hjälp av".
... Tja, det är kanske en mycket kass och långsökt liknelse men vad jag vill säga egentligen är: Traditionellt spelande innebär "livlinor"/planeringar/stöd som är (mer) konkreta och planerade. De känns mer påtagliga och långt mer säkra än impro. Impro innebär mer osynliga, abstrakta och ovana "livlinor". De är inte lika självklara, de är svårare att se och de känns inte lika säkra om man inte lärt sig läsa dem.
Ehm... Nu vet jag egentligen inte varför jag skrev det här inlägget till svar. Det har jag nog glömt. Jag tror dock att det handlade om att jag förstår dina frågor, väldigt väl - jag stöter själv in i dem då och då - men att det finns dörrar att öppna som gör att man snabbt kan anpassa sig, bara man lär sig att se dem. Eller nåt... Hrm(?).
... Detta är nog min (personliga) filosofi kring det iaf. Tror den, i alla fall delvis, stämmer ganska väl överens med hur man kan tolka impro i stort.
Nu kanske jag är för noga med att understryka att detta främst är mina personliga åsikter och tankar (med lite artiklar, texter och dylika som grund naturligtvis). Jag vill dock inte säga något definitivt, eftersom jag inte anser att impro är det. Over n out!
Jag kan mycket väl förstå dina frågor -allihop - och alla dem som tycker att impro är knepigt. Det är nog det vid de första anblickarna. Jag har själv tyckt det, men tack vare Arvids blogg, Play Unsafe och ett allmänt intresse för den sortens spelstil har jag snappat upp lite. Jag är långt ifrån en mästare och har inte hunnit känna av det rent praktiskt så överdrivet många gånger, men inför framtiden planerar jag just för att det blir mycket impro.
Det jag tror jag kännas mest krångligt, eller just det som gör det lite knepigt och främmande, är just det att impro är ganska så abstrakt. Som jag tidigare sagt (för så tycker jag iaf), så är inte improspelande definitivt. Det finns inga självklara rätt och fel eller "så här gör du/så här gör du inte". Visst finns det riktlinjer att luta sig mot, men det gäller ju de flesta spelstilarna.
Det mest krångliga är nog att gå från ett tradigt tänk - ett tänkt som i mångt och mycket är relativt definitivt - till den här abstrakta friheten. Mjo, så var det nog för mig iaf, eftersom jag mest spelat traditionellt med tradspel jag också. En stor sak är nog också just det att detta inte är en frihet för alla. Som startinlägget påpekar så passar det kanske inte alla. För mig personligen innebär det frihet och spontanitet; och det är för mig mer levande och sprudlande än andra spelstilar. Jag gillar nuet och energin man kan få ut av det. Det är därför jag fastnat så for det. Jag kan identifiera mig lätt med det och jag kan identifiera mig med de problem som tradspel kan innebära för någon som söker den här friheten.
Nå, men för andra kan den friheten, det spontana och energiska vara en ren plåga. Som Arvid säger så är spelet annars planerat. Och att ha planerat spel det är som att ha en livlina på sig: "Om jag faller (tappar tråden) så har jag den här selen (mina noggrant nedförda anteckningar) på mig (att luta mig mot), vilken räddar mig från att slå ihjäl mig". Impro är lite mer som att friklättra. Man får istället förlita sig på andra ting som inte är lika konkreta som livlinan, t.ex. skickligheten - turen - nuet - jaget - omgivningen - kalket i händerna och de vänner man klättrar med. "Kalket (tryggheten) säkrar mitt grepp, jag kommer inte svettas och slinta. Och om jag riskerar det så har jag mina klättringskumpaner (de övriga spelarna) att ta hjälp av".
... Tja, det är kanske en mycket kass och långsökt liknelse men vad jag vill säga egentligen är: Traditionellt spelande innebär "livlinor"/planeringar/stöd som är (mer) konkreta och planerade. De känns mer påtagliga och långt mer säkra än impro. Impro innebär mer osynliga, abstrakta och ovana "livlinor". De är inte lika självklara, de är svårare att se och de känns inte lika säkra om man inte lärt sig läsa dem.
Ehm... Nu vet jag egentligen inte varför jag skrev det här inlägget till svar. Det har jag nog glömt. Jag tror dock att det handlade om att jag förstår dina frågor, väldigt väl - jag stöter själv in i dem då och då - men att det finns dörrar att öppna som gör att man snabbt kan anpassa sig, bara man lär sig att se dem. Eller nåt... Hrm(?).
... Detta är nog min (personliga) filosofi kring det iaf. Tror den, i alla fall delvis, stämmer ganska väl överens med hur man kan tolka impro i stort.
Nu kanske jag är för noga med att understryka att detta främst är mina personliga åsikter och tankar (med lite artiklar, texter och dylika som grund naturligtvis). Jag vill dock inte säga något definitivt, eftersom jag inte anser att impro är det. Over n out!
hakanlo
Hero
Ni skriver som gudar båda två!
Detta var i vilket fall upplysande och tankeväckande. Detta sätt att spela förefaller mycket tilltalande, och jag gillar tanken på att man kan se det som gradvis skala, snarare än ett binärt förhållningssätt.
En specifik sak som jag associerar till impro-stilen är det som i många spel, under något olika namn, benämns som "kraften i att säga 'ja'". Just detta knep har jag försökt tillämpa, och det förefaller vara en behändig och konkret inkörsport till detta tankesätt.
Detta var i vilket fall upplysande och tankeväckande. Detta sätt att spela förefaller mycket tilltalande, och jag gillar tanken på att man kan se det som gradvis skala, snarare än ett binärt förhållningssätt.
En specifik sak som jag associerar till impro-stilen är det som i många spel, under något olika namn, benämns som "kraften i att säga 'ja'". Just detta knep har jag försökt tillämpa, och det förefaller vara en behändig och konkret inkörsport till detta tankesätt.
solvebring
Superhero
Jepps, i alla fall om jag tror rätt, för i så fall är "kraften att säga ja" ungefär detsamma som det att "ge och ta" och att inte blockera.
Christoffer
It's all pig.
Två oerhört viktiga poster kring det här med spelarinflytande. Specifikt angående Apocalypse World förvisso men det är applicerbart på fler spel.
http://mightyatom.blogspot.com/2010/10/apocalypse-world-crossing-line.html
http://www.lumpley.com/comment.php?entry=542
http://mightyatom.blogspot.com/2010/10/apocalypse-world-crossing-line.html
http://www.lumpley.com/comment.php?entry=542