I princip allt som redan nämnts.
I rollspelen får jag på ett tryggt sätt uppleva saker som jag inte kan eller vill uppleva i verkliga livet. Jag får slåss mot drakar (kanske), stormtroopers, nazister, uråldriga fasor och tuffa amazoner utan att lämna hemmet. Jag får ta del av svält, elände, spänning och död utan att behöva känna mig det minsta orolig. Jag kan kämpa för att hitta krubb i form av buckliga konserver med obeskrivbart innehåll och filtrera rötskadat vatten som luktar som gammal urinvägsinfektion i Mutant År Noll samtidigt som jag njuter av en kylskåpskall burköl och en flottig ölkorv och jag kan känna obehaget av syraregnet som äter sig igenom min rollpersons kläder trots att jag sitter i t-shirt och shorts i värmen i hemmets trygga bo...
Dessutom får jag göra allt det här det tillsammans med vänner som sitter i samma rum som jag. Vi berättar en historia tillsammans, sittande runt köksbordet och stirrar inte var för sig in i en tråkig datorskärm som de flesta av oss gör när vi inte umgås med varandra. Det är lika mycket lättsam lek som fruktansvärt allvar (beroende på spelgrupp, spelstil och scenario) och bra speltillfällen ger minnen för livet som är starkare än vilken film eller bok som helst.
Rollspel för mig är någonting mycket kreativt, roligt, tänkvärt och allmänbildande. Det skapar ett intresse för att helt frivilligt vilja lära sig nya saker och fördjupa sig i ämnen på ett sätt som lärarna i skolan eller mina föräldrar aldrig kunnat göra (de kunde aldrig inspirera mig till något överhuvudtaget). Rollspel är lite nördigt men jag har aldrig skämts för att vara en nörd och idag verkar det som att den uttalade töntfaktorn kring rollspel och rollspelsrelaterade intressen har försvunnit.
Allt ovan i kombination med det rent fysiska i form av props, handouts, kartor, snygga stämningsskapande rollformulär, underliga tärningar, kanske spelplaner med snygg 3d-terräng och snyggt målade figurer gör det hela till någonting extraordinärt. Utan rollspelen hade min barndom saknat några av de bästa ljusglimtarna. Jag ångrar verkligen inte en sekund att jag fastnade för de tidningsartiklar som tog upp det där nya hemska spelet från USA....
