Nekromanti Vad är roligt med indiespel och andra former?

[Niklas73]

Elmrig ställer frågan Vad är roligt med tradspel?

Jag vände på det men wilper tyckte det passade som en egen tråd och det gör det ju. Vad är det ni tycker är roligt med indiespel (och eventuella andra derivat från trad som friform etc)? För de som är oinsatta bör ni förklara kort indie, friform innan ni ger er hän så de som är nya i gemet är med.

Trad är detsamma som traditonellt rollspel. Dit räknas tex Drakar och Demoner. De stammar från de tidiga rollspelen från 80-talen där berättelsen berättas av en spelledare och spelarna försöker lösa den uppgift som rullas fram. Karaktärskapandet är ofta slumpat och Basic Role Playing (BRP) är ofta systemet. Det innebär kort att man ska slå under/över vissa värden för att lyckas med uppgifter. Världen är ganska öppen (till en början fanns inga direkta världar alls) och uppgifterna i äventyren är ofta målrelaterade som Besegra häxmästaren, Utforska Dimön, Hämta skatten från Drakbergen. Tänk Bilbo, tänk Sagan om ringen, tänk Star Wars.

 

[Ögat]

Det roliga med otradspel är att de är så fokuserade. Om jag som spelare vill samma saker som spelledaren och vi tillsammans vill samma saker som systemet och spelvärlden, då är det klart att det går bra.

Otradspel är roliga för att de visar på nya lösningar på gamla problem och ställer förväntningar på huvudet.

Otradspel är roliga för att de vågar omdefiniera vad man gör när man spelar rollspel, och den som vill får följa med.

Otradspel är roliga för att de erbjuder något genuint nytt (eller som var nytt när de kom). Om rollspel är en buffé kan man säga att tradspelen bjuder på tre smaker: D&D, BRP och WOD. Otradspelen lade till tre nya: berättarspel, Ståryspel och friform.

 

[Niklas73]

Här vore det sjukt kul med exempel på vart och ett av dina stycken. DEes för mig och för andra smått oinsatta.

 

[wilper]

"Indie" är en fruktansvärt dålig term, egentligen, eftersom så många menar att de spelar "indie" att det omfattar flera olika grupper av spel. Det hjälper inte att många anser att deras definition är "rätt" och de andras "fel".

Men, eftersom tråden är formulerad som den är så använder jag "indie" i betydelsen "spel med sina rötter i teorierna från The Forge". (Snarare än tex den definition där "indie" betyder att spelet ägs och ges ut av sin makare, snarare än ett företag.)

Men även med den definitionen så är det inte helt entydigt vad som avses, så ta följande för vad det är - otroligt svepande beskrivningar, som inte nödvändigtvis passar alla spel i kategorin.

Jag gillar följande med indiespel:
* De är små och lättlästa. Ett spel är oftast ett litet häfte på ~50 sidor som man läser på någon timme, inte en bok på ~350 sidor som man måste plugga in.

* De går att spela från början till slut på 3-4 timmar. Man behöver inte ägna en sammankomst åt att göra rollpersonerna.

* De är förberedelselösa. Man kan sätta sig ner och säga "Nu spelar vi!" och sedan spela, ingen behöver förbereda ett äventyr eller en kampanj.

* De bygger på smala ideer och säljs utan hänsyn till säljbarhet. Snarare än att vara konstruktioner från grupper där man gjort sitt bästa för att tilltala en större publik. Efter några år i "branchen" så finns det spel jag direkt ogillar, och spel jag älskar, bland indiespelen. Mot de traditionella spelen har jag en jämnare inställning, de är allt från halvkassa till rätt hyffsade.

 

[w176]

Vad är fint med andra färger än gult?
Det är visserigen en fråga man kan ställa, men då måste man förstå att folk kommer prata om allt mellan brandgult, till neonrosa, till gråblått, till svart, till indigo.

Att definiera något som "inte-X" innebär att du har 28 andra bokstäver att svara för.

 

[Niklas73]

Jo jag fick visst kritik för den här tråden men jag tycker wilpers svar duger. Vi behöver inte dutta ner det i alla 1000 former som finns utan _börja_ här. Jag förstår (som inte är indiespelare) och då kommer många andra som inte är indiespelare fatta och det är en bra beskrivning som görs och det är bra att den är svepande.

 

[Niklas73]

För egen del tyckte jag att det här var väldigt bra och enkla svar - inget duttande ner i olika grenar. Jag tror att det blir för detaljistiskt ibland - det här är väl en väldigt bra beskrivning att utgå från för de som inte är 100% inlästa? Men det är inte det den här tråden ska handla om även om det ämnet är intressant i sig.

 

[Vimes]

Vad är fint med andra färger än gult?
Det är visserigen en fråga man kan ställa, men då måste man förstå att folk kommer prata om allt mellan brandgult, till neonrosa, till gråblått, till svart, till indigo.

Att definiera något som "inte-X" innebär att du har 28 andra bokstäver att svara för.

Fast begreppet "indie" definierar ju begreppet "trad" och vice versa. Det tycks mig ganska naturligt att man pratar om begreppen utifrån vad de inte är.

 

[Niklas73]

Vilket gör wilpers inlägg lätt och begripligt. Jag tycker det är en bra tråd utifrån min avsikt oavsett alla indie-derivat.

 

[wilper]

Sedan finns det andra svepande drag som gäller för många "indiespel", men absolut inte för alla.

* De har ingen spelledare. Eller alla är spelledare. Alla deltagarna har frihet att introducera och beskriva spelvärlden och spelledarpersoner.

* De har inga regler för att göra rollpersonerna bättre, "Story progression rather than character progression." hörde jag det kallas i en podcast nyligen.

* De har konfliktmekanismer som omfattar konflikter i ett vidare begrepp. Reglerna blir inte indelade i "strid"/"inte strid". En debatt eller ett försök att förföra någon kan lösas med samma regler/process som en eldstrid. (Är det svårt att visualisera så tänk dig att en strid mellan två riddare löses i sin helhet med ett slag på motståndstabellen mellan de båda riddarnas färdighet i Svärd. Vinnaren vinner, förloraren förlorar. Klart.)

* Relationer/sex är viktigt och täcks av reglerna i någon mån. (Inte allmängiltigt för "indie", men vanligare än i de traditionella spelen iaf.)

--

Det är tendenser jag ser bland "indie"-spelen, men grejjerna jag nämnde i min förra post är de som gör att jag har dragits till den kategorin av spel tidigare. Men jag tror absolut att de här punkterna kan ha dragningskraft för vissa (och så även för mig, men inte i lika stor grad som de i förra posten).

 

[RasmusL]

Jag är lite rastlös när jag spelar och ogillar "mellanmöten" som jag upplevt ofta förekommer i tradspelskampanjer som mest går åt till planering och uppbyggnad inför en större explosion under nästa spelmöte.

"Indiespel" låter mig uppleva explosioner varje spelmöte, hela tiden. Det enda som sätter gränserna är min och mina medspelares prestationer och när vi tillsammans har en bra dag är det en färgskimrande kakofoni av bomber som exploderar åt höger och vänster utan uppehåll. Inget annat medium har fått mig att känna så starka känslor som "indiespel".
Detta innebär också en utmaning; att prestera på topp. Jag är en resultatinriktad tävlingsmänniska och utmaningen att hela tiden vara på hugget, vara med, kunna slappna av och låta kreativiteten flöda, det är lysande.

Jag håller sedan med w176 om att trad och "indie" (usch för termen!) inte definierar varandra, att det ena inte är vad det andra är och vice versa. Jag ser mycket överlapp men jag tycker fortfarande att de tär meningsfullt att diskutera vad folk upplever vara "indie" och "trad" och det tycker jag att tråden gör på ett bra sätt!

 

[Basenanji]

Å, det finns så mycket som jag tycker är bra med indiespel att det är svårt att ens samla mig tillräckligt mycket för att skriva det här inlägget.

Men den största grejen är att indieliren gör något nytt, något oväntat och oftast vill uppnå en annan typ av spelbordsdemokrati.

Jag kan hata min trad-kärlek bara för att den är ett bevis på vilken tråkig träskalle jag är. "det var bättr förr..."-gnällgubbe.

En annan grej som jag älskar indiespel för...och det här tar emot att behöva erkänna...men det är att indieprylen ofta gör det tradspelen vill göra, fast bättre! Inte alltid men besvärande ofta.

Mitt bästa exempel är skräckspel, där friformande visar vägen på ett så överlägset sätt att jag vill dänga Chtulhulådan i väggen och börja grina. Kanske undviker jag omedvetet indiespel bara för att de omedvetet gör mig uppmärksam på mina tradälsklingars svagheter? <- självinsikt comes with a price...

Sedan jag läste Arvidos post om hu en gubbe står och pratar med korpar på en balkong är jag också medveten om vilket spel som kan ge mig starkast känslor för en settng eller kampanjvärld.

Oh my. Så många spel och jag är redan fyrtio år gammal...

 

[Niklas73]

Jag har aldrig lirat indie men då jag läser vad ni skriver låter det som att samtliga deltagare nästan livear fast vid spelbordet med ganska få regler och med ibland en ganska fast miljö. Stämmer det?

 

[RasmusL]

Jag har aldrig lirat indie men då jag läser vad ni skriver låter det som att samtliga deltagare nästan livear fast vid spelbordet med ganska få regler och med ibland en ganska fast miljö. Stämmer det?

Det är både rätt och fel det du skriver och beror på att det finns så mycket olika "indie"-spel. "The Cat of Excellence" faller bra in på din beskrivning men Apocalypse World och My Life With Master gör det inte och på väldigt olika sätt. Ofta är skillnaderna inte så extremt stora, det är fortfarande rollspel, men spelen har ofta en tydlig nisch de vill utforska. My Life With Master utforskar det dysfunktionella kärleksförhållandet mellan´ond mästare och underhuggare och fokuserar på bara det. I ett tradspel kan man också göra detta men My Life With Master har strukturer och mekanik som är speciellt utformade för just detta ändamål och det genomsyrar hela spelet. Däri anser jag att en stor del av "indie"-spelens storhet ligger och detta hjälps vidare av de (ofta) korta och billiga regelböckerna som gör det möjligt att skifta mellan olika spel, teman och frågeställningar.

Så om du tänker dig att du tar bara en bit av vad man kan utforska i ett tradspel och gör regler just specifikt för den biten så har du troligen något som liknar ett "indie"-spel. Sedan finns en hel bunt tekniker som ofta används så som gemensamt berättande, GM-fulla spel (alltså, alla är GM), konfiktresolution (mekaniken löser en hel konflikt i ett svep istället för enskilda handlingar), etc. Lajvbiten blir här ett verktyg man kan använda för att uppnå vissa mål, precis som de andra verktygen.

Är det något du vidare vill ha förtydligat och (kanske viktigare) är det någon "indie"-räv som inte håller med (jag har bara spelat de här spelen sedan sex-sju månader tillbaka och har säkert missat något viktigt)?

 

[w176]

Jag skulle tänka å det såhär. En spelupplevelse har ett antal olika element som man kan dela ind et i på olika sätt.

På samma sätt som en maträtt har olika ingredienser.

Du nämner för tradspel ingredenserna:
- Slumpmässigt karaktärskapande.
- Task resolution.
- Mål för spelet grundade i fiktionen.
- Öppen värld.
- Man spelar en karaktär och kan endast påverka spelet genom den karaktärers möjlighet att handla.
- Man har en spelledare.

Det är för dig tradspelens morötter, lök, potatis, buljong, osv. Ingredienser.

Andra typer av rollspel är andra typer av maträtter. De kan använda samma ingredinser, eller helt andra ingredienser eller delvis samma ingedienser. Och ingrendiensera kan vara kombinerade på likande sätt eller på helt annorlunda sätt.

Det är lätt att diskutera varför man tycker en viss ingrediens är bra, eller varför en viss typ av recept är bra (till exempel grytor). Men det är svårt att säga något generellt om alla typer av recept dom inte just råkar vara receptet för tradspel.

På samma sätt finns det nog grymt mycket som inte är radspel, men som har stora likheter och håller typ samma typer av ingredienser som tradspel som du skulle tycka var kul för samma anledningar som tradspel.

 

[Niklas73]

Jag tycker det här var ett mycket enkelt och bra förklarande inlägg.

 

[Cissi]

Inser att mitt inlägg om trad vs indie kanske skulle legat i den här tråden. Men om någon är intresserad så hittar ni det Här