Zaphod_UBBT
Swordsman
- Joined
- 25 Mar 2002
- Messages
- 531
Jag firar Krigare idag.
Detta är mitt tvåhundrade inlägg här. Det är jubileum, och jubileum är väl nästan synonymt med firande? Därför ska jag alltså fira nu, men om jag ska få göra det här måste jag nog fira i linje med forumets syfte.
Därför bränner vi av ett ganska smaskigt ämne.
Vad är rollspel, och varför är det så bra?
Vi börjar med vad rollspel är. Såsom de mänskliga varelser vi är kommer vi ständigt tillbaka till samma metod när vi ska ta reda på saker. Vi är mycket hemmastadda i denna uråldriga teknik. Människan har i alla tider gjort så här när hon har velat förstå och analysera saker och ting. Jag pratar om jämförelser. Vi människor är omåttligt förtjusta i att jämföra, kategorisera och likna saker vid varandra. Om den metoden är bra eller dålig lämnar vi osagt.
Många människor använder jämförelser, och jag tänker inte bryta trenden.
Vad jämför man rollspel med egentligen då?
En del människor jämför rollspel med diverse medier, avsedda för passivt upplevande. Till exempel böcker. Många rollspelare försöker förklara för utomstående var rollspel är, och går på med approachen "jaa, det är lite som att läsa en bok.. alla händelser formas och beskrivs endast med hjälp av språket, och utifrån det kan man föreställa sig inne i huvudet...". Man kan jämföra rollspel med bokläsning. Ett annat typexempel på medier för passivt upplevande är film, vilket många också drar paraleller till när de försöker beskriva rollspel.
I min mening är dessa passiva medier möjligen på ytan lika rollspel, men tänker man lite på det så faller hela resonemanget. Det är inte särskilt likt, förutom på några punkter. Men det täcker absolut inte helheten.
Nej, rollspel är ju faktiskt skapande på samma gång också!
Därför finns det en del som jämför rollspel med en blandning av att både skriva och läsa böcker på samma gång. Jämförelsen att det i grunden bara beskrivs med hjälp av språkets medel finns kvar, men det finns ytterligare en parallell. Den andra parallellen man kan dra är att man får skapa berättelsen samtidigt som man upplever den.
Där börjar man möjligen närma sig litegrann vad det handlar om, en blandning av att uppleva och skapa på samma gång. Men det är väldigt vagt.
En jämförelse som jag gillar lite bättre är att rollspel liknar improvisationsteater. I improvisationsteater har skådespelarna oftast ett slut uppsatt, men förloppet dit fram kan variera från gång till gång. Improvisationsteater tvingar skådespelarna mer eller mindre att verkligen leva sig in i sina roller och försöka vara sin rollfigur, annars blir det inget bra. Improvisationsteater lämnar mycket av förloppet till skådespelarna. I improvisationsteater är man mer eller mindre nödd och tvungen att leva sig in i sin rollfigur (=uppleva), och dessutom måste man ju skapa något i improvisationsteater. Om ingen kommer med nya initiativ blir det inget av det. Dessutom har improvisationsteatern en helt annan möjlighet till känslor än vad passiva medier har. I en bok kan man känna med huvudpersonen, förstå och leva sig in. Men när man uppnår ett riktigt skönt läge i improvisationsteater är man verkligen den där personen. Man kan känna känslor, och utan att fundera över saken tänka precis som rollfiguren skulle gjort. Det där med att känna känslor är ett rätt intressant förhållande. Jag spelar en hel del teater, och jag har under diverse övningar och även när jag har stått på scen känt känslor. Jag har varit rädd på scen. Jag var rädd på riktigt. Inte bara min rollfigur, utan jag, Rasmus, var så rädd så jag grät. Det var skitcoolt. Soldaterna var verkligen där utanför fönstret, och jag och Otto skulle verkligen förlora våra familjer i en explosion. Likadant har jag som skådespelare verkligen blivit lättad och lycklig när min rollfigur hade lyckats tala ut och skulle få komma till ett bättre hem. Det är likadant med rollspel. Varje god skräckrollspelare vet att man måste vilja bli rädd i rollspel för att bli rädd. Man kan mycket väl som spelare känna vad rollfiguren känner om man bara vill, och anstränger sig lite.
Vi är klart närmare nu, våra jämförelser blir bättre. Men även dennna jämförelse brister rätt rejält när man skrapar lite på ytan. Teater är per definition riktat mot publiken. Helhetsbilden, och stor del av upplevandet lämnas till publiken att suga i sig. Skådespelarna kanske upplever, men det är ändå ämnat för publiken. Det är åskådarna som står i första rummet och det är de som ska uppleva något i första hand. Rollspel är raka motsatsen. Rollspel är ämnat för skådespelarna och ingen annan. Publik är uteslutet, och hur intressant det skulle vara att lyssna på är totalt ovidkommande. Rollspel är i mångt och mycket som improvisationsteater, men det är av skådespelarna för skådespelarna. Där brast ytterligare en jämförelse. Ska inget här i världen gå att jämföra med rollspel på ett bra sätt?
Jo, jag har en sak kvar.
Men först ska jag berätta lite om en god vän till mig. Han heter Fredrik, och han spelar en hel del improvisationsteater. Det gör jag också. Förutom att vi passar bra tillsammans i vänskapsumgänge trivs vi på tok för bra tillsammans på scen.
Ja, man kan faktiskt trivas för bra tillsammans på scen. Jag och Fredrik kan om vi vill göra bra och intressanta scener med intressant förlopp och vändpunkter på rätt tid, men vi har en tendens till att när vi spelar tillsammans spela för långa och inåtvända scener. Vi lever oss allt för djupt in i våra roller, börjar sitta och småprata eller gotta oss allt för mycket i att uppleva känslan av att nästanpå vara den där personen för en stund. När vi spelar sådana scener där vi lever oss för djupt in i det och tänker för lite på en av teaterns grundregler (att hela tiden driva på förloppet och att publiken måste anse skådespelet fortsätta vara intressant) sitter vår teatermentor Gunnar nedanför scenen. Så harklar sig Gunnar mycket menande. Jag och Fredrik förstår vinken, och driver på scenen lite igen.
Det där då, det var väl en rätt fin jämförelse? Jag och Fredrik, vi har varsin rollfigur, lever oss in, skapar och upplever på samma gång. Vi har roligt tillsammans i vår egna värld. Om man överdrev det lite skulle det kunna vara komplett inåtriktat, utan minsta tanke på publiken. Det är av skådespelarna för skådespelarna, det är skapande och upplevande på samma gång. Bra? Fint? Rätt? Skulle det kunna vara en bra jämförelse med rollspel?
Nej, även den här jämförelsen brister. Jämförelsen brister av en ganska uppenbar anledning: När man står på scen som skådespelare kan man knappast vara en älva och flyga omkring. Man kan inte vara en riktig He-man-mutant, man kan inte vara en besvärjare och förtrolla någon så att varje lögn de yttrar resulterar i att en groda hoppar ut ur deras mun. Det där som rollspel har, men som teatern inte har, det skulle jag vilja benämna som obegränsat upplevande och obegränsat skapande. I rollspelens värld kan vad som helst hända, men i verkligheten är en del saker för oss fullkomligt omöjliga. Den verkliga världen har vissa begränsningar som rollspel inte har. Och på den fronten var jämförelsen med bokläsning bättre. I en bok eller film kan vad som helst hända. Man kan uppleva precis vad som helst. Likadant när man skriver en bok, då kan man få skapa vad som helst. Och där hittar vi pudelkärnan: Rollspelet ger obegränsade möjligheter att uppleva och skapa. Obegränsat upplevande. Smaka på det. O-b-e-g-r-ä-n-s-a-t u-p-p-l-e-v-a-n-d-e.
-
Vill ni veta en sak? Jag hoppas att ni vill det. Om ni inte vill veta en sak kan ni sluta läsa nu.
Jämförelser är skit. Så är det. Vårt sätt att försöka analysera och förstå saker med hjälp av jämförelser är bara skit. Hur länge man än försöker kan man inte jämföra rollspel med något annat. Så är det med allt. Man kan inte likna saker vid varandra, för allting är unikt. Många saker har likheter, men man kan aldrig göra en vettig liknelse som fungerar hela vägen. Det är äcklande. Människan som är så intelligent, varför använder hon så dåliga metoder för att förstå saker och ting? Vi kanske är lata eller dumma? Vi måste ju gå tillbaka till grunden, tänka på nytt, förbi alla jämförelser. Med vårt skarpa intellekt kan vi väl beskriva och förstå utan jämförelser? Man får inte låsa fast sig vid strukturen, man måste ...
Men å andra sidan: genom alla dessa jämförelser där man kan hitta små likheter här och där har jag nu kanske lyckats förstå lite mer. Jag kan utifrån mina liknelser och erfarenheterna av dem sätta någon slags ord på vad rollspel är. Jämförelser kanske inte är så dumma ändå?
Jag låter det vara osagt, och istället kommer här den slutsats man kan dra om rollspel - enligt de här jämförelserna.
Rollspel är lite som att skriva och läsa böcker, se på film, spela teater fast man får strunta i publiken.
Rollspel är obegränsat upplevande och skapande på samma gång, uttryckt i teater som är riktad mot skådespelarna själva.
Zaphod
Detta är mitt tvåhundrade inlägg här. Det är jubileum, och jubileum är väl nästan synonymt med firande? Därför ska jag alltså fira nu, men om jag ska få göra det här måste jag nog fira i linje med forumets syfte.
Därför bränner vi av ett ganska smaskigt ämne.
Vad är rollspel, och varför är det så bra?
Vi börjar med vad rollspel är. Såsom de mänskliga varelser vi är kommer vi ständigt tillbaka till samma metod när vi ska ta reda på saker. Vi är mycket hemmastadda i denna uråldriga teknik. Människan har i alla tider gjort så här när hon har velat förstå och analysera saker och ting. Jag pratar om jämförelser. Vi människor är omåttligt förtjusta i att jämföra, kategorisera och likna saker vid varandra. Om den metoden är bra eller dålig lämnar vi osagt.
Många människor använder jämförelser, och jag tänker inte bryta trenden.
Vad jämför man rollspel med egentligen då?
En del människor jämför rollspel med diverse medier, avsedda för passivt upplevande. Till exempel böcker. Många rollspelare försöker förklara för utomstående var rollspel är, och går på med approachen "jaa, det är lite som att läsa en bok.. alla händelser formas och beskrivs endast med hjälp av språket, och utifrån det kan man föreställa sig inne i huvudet...". Man kan jämföra rollspel med bokläsning. Ett annat typexempel på medier för passivt upplevande är film, vilket många också drar paraleller till när de försöker beskriva rollspel.
I min mening är dessa passiva medier möjligen på ytan lika rollspel, men tänker man lite på det så faller hela resonemanget. Det är inte särskilt likt, förutom på några punkter. Men det täcker absolut inte helheten.
Nej, rollspel är ju faktiskt skapande på samma gång också!
Därför finns det en del som jämför rollspel med en blandning av att både skriva och läsa böcker på samma gång. Jämförelsen att det i grunden bara beskrivs med hjälp av språkets medel finns kvar, men det finns ytterligare en parallell. Den andra parallellen man kan dra är att man får skapa berättelsen samtidigt som man upplever den.
Där börjar man möjligen närma sig litegrann vad det handlar om, en blandning av att uppleva och skapa på samma gång. Men det är väldigt vagt.
En jämförelse som jag gillar lite bättre är att rollspel liknar improvisationsteater. I improvisationsteater har skådespelarna oftast ett slut uppsatt, men förloppet dit fram kan variera från gång till gång. Improvisationsteater tvingar skådespelarna mer eller mindre att verkligen leva sig in i sina roller och försöka vara sin rollfigur, annars blir det inget bra. Improvisationsteater lämnar mycket av förloppet till skådespelarna. I improvisationsteater är man mer eller mindre nödd och tvungen att leva sig in i sin rollfigur (=uppleva), och dessutom måste man ju skapa något i improvisationsteater. Om ingen kommer med nya initiativ blir det inget av det. Dessutom har improvisationsteatern en helt annan möjlighet till känslor än vad passiva medier har. I en bok kan man känna med huvudpersonen, förstå och leva sig in. Men när man uppnår ett riktigt skönt läge i improvisationsteater är man verkligen den där personen. Man kan känna känslor, och utan att fundera över saken tänka precis som rollfiguren skulle gjort. Det där med att känna känslor är ett rätt intressant förhållande. Jag spelar en hel del teater, och jag har under diverse övningar och även när jag har stått på scen känt känslor. Jag har varit rädd på scen. Jag var rädd på riktigt. Inte bara min rollfigur, utan jag, Rasmus, var så rädd så jag grät. Det var skitcoolt. Soldaterna var verkligen där utanför fönstret, och jag och Otto skulle verkligen förlora våra familjer i en explosion. Likadant har jag som skådespelare verkligen blivit lättad och lycklig när min rollfigur hade lyckats tala ut och skulle få komma till ett bättre hem. Det är likadant med rollspel. Varje god skräckrollspelare vet att man måste vilja bli rädd i rollspel för att bli rädd. Man kan mycket väl som spelare känna vad rollfiguren känner om man bara vill, och anstränger sig lite.
Vi är klart närmare nu, våra jämförelser blir bättre. Men även dennna jämförelse brister rätt rejält när man skrapar lite på ytan. Teater är per definition riktat mot publiken. Helhetsbilden, och stor del av upplevandet lämnas till publiken att suga i sig. Skådespelarna kanske upplever, men det är ändå ämnat för publiken. Det är åskådarna som står i första rummet och det är de som ska uppleva något i första hand. Rollspel är raka motsatsen. Rollspel är ämnat för skådespelarna och ingen annan. Publik är uteslutet, och hur intressant det skulle vara att lyssna på är totalt ovidkommande. Rollspel är i mångt och mycket som improvisationsteater, men det är av skådespelarna för skådespelarna. Där brast ytterligare en jämförelse. Ska inget här i världen gå att jämföra med rollspel på ett bra sätt?
Jo, jag har en sak kvar.
Men först ska jag berätta lite om en god vän till mig. Han heter Fredrik, och han spelar en hel del improvisationsteater. Det gör jag också. Förutom att vi passar bra tillsammans i vänskapsumgänge trivs vi på tok för bra tillsammans på scen.
Ja, man kan faktiskt trivas för bra tillsammans på scen. Jag och Fredrik kan om vi vill göra bra och intressanta scener med intressant förlopp och vändpunkter på rätt tid, men vi har en tendens till att när vi spelar tillsammans spela för långa och inåtvända scener. Vi lever oss allt för djupt in i våra roller, börjar sitta och småprata eller gotta oss allt för mycket i att uppleva känslan av att nästanpå vara den där personen för en stund. När vi spelar sådana scener där vi lever oss för djupt in i det och tänker för lite på en av teaterns grundregler (att hela tiden driva på förloppet och att publiken måste anse skådespelet fortsätta vara intressant) sitter vår teatermentor Gunnar nedanför scenen. Så harklar sig Gunnar mycket menande. Jag och Fredrik förstår vinken, och driver på scenen lite igen.
Det där då, det var väl en rätt fin jämförelse? Jag och Fredrik, vi har varsin rollfigur, lever oss in, skapar och upplever på samma gång. Vi har roligt tillsammans i vår egna värld. Om man överdrev det lite skulle det kunna vara komplett inåtriktat, utan minsta tanke på publiken. Det är av skådespelarna för skådespelarna, det är skapande och upplevande på samma gång. Bra? Fint? Rätt? Skulle det kunna vara en bra jämförelse med rollspel?
Nej, även den här jämförelsen brister. Jämförelsen brister av en ganska uppenbar anledning: När man står på scen som skådespelare kan man knappast vara en älva och flyga omkring. Man kan inte vara en riktig He-man-mutant, man kan inte vara en besvärjare och förtrolla någon så att varje lögn de yttrar resulterar i att en groda hoppar ut ur deras mun. Det där som rollspel har, men som teatern inte har, det skulle jag vilja benämna som obegränsat upplevande och obegränsat skapande. I rollspelens värld kan vad som helst hända, men i verkligheten är en del saker för oss fullkomligt omöjliga. Den verkliga världen har vissa begränsningar som rollspel inte har. Och på den fronten var jämförelsen med bokläsning bättre. I en bok eller film kan vad som helst hända. Man kan uppleva precis vad som helst. Likadant när man skriver en bok, då kan man få skapa vad som helst. Och där hittar vi pudelkärnan: Rollspelet ger obegränsade möjligheter att uppleva och skapa. Obegränsat upplevande. Smaka på det. O-b-e-g-r-ä-n-s-a-t u-p-p-l-e-v-a-n-d-e.
-
Vill ni veta en sak? Jag hoppas att ni vill det. Om ni inte vill veta en sak kan ni sluta läsa nu.
Jämförelser är skit. Så är det. Vårt sätt att försöka analysera och förstå saker med hjälp av jämförelser är bara skit. Hur länge man än försöker kan man inte jämföra rollspel med något annat. Så är det med allt. Man kan inte likna saker vid varandra, för allting är unikt. Många saker har likheter, men man kan aldrig göra en vettig liknelse som fungerar hela vägen. Det är äcklande. Människan som är så intelligent, varför använder hon så dåliga metoder för att förstå saker och ting? Vi kanske är lata eller dumma? Vi måste ju gå tillbaka till grunden, tänka på nytt, förbi alla jämförelser. Med vårt skarpa intellekt kan vi väl beskriva och förstå utan jämförelser? Man får inte låsa fast sig vid strukturen, man måste ...
Men å andra sidan: genom alla dessa jämförelser där man kan hitta små likheter här och där har jag nu kanske lyckats förstå lite mer. Jag kan utifrån mina liknelser och erfarenheterna av dem sätta någon slags ord på vad rollspel är. Jämförelser kanske inte är så dumma ändå?
Jag låter det vara osagt, och istället kommer här den slutsats man kan dra om rollspel - enligt de här jämförelserna.
Rollspel är lite som att skriva och läsa böcker, se på film, spela teater fast man får strunta i publiken.
Rollspel är obegränsat upplevande och skapande på samma gång, uttryckt i teater som är riktad mot skådespelarna själva.
Zaphod