Nekromanti Vad är rollspel? Vad är friform?

Seraphim · 25 Oct 2001

Re: Pinhead Strikes Back

"Vem annars ska jag basera mina argument på?"

Någon annan?

"Så övertyga mig! Övertyga mig om att alla friformare inte är lata, inte saknar fantasi, har modet att komma på så knasiga saker som "aldrig händer" och har integriteten att inte köra över spelare!"

Tja, eftersom du tagit dig friheten att välja att basera dina argument, avsedda att övertyga - om jag får ta mig friheten att tolka det så - på dina egna erfarenheter så kan jag väl helt enkelt sammanfatta min övertygande tes i att:
"Friformare är inte 'lata', de saknar inte fantasi och de har modet att komma på saker som 'aldrig händer' samt har integriteten att inte köra över spelare".
Varför?
Därför att mina erfarenheter av friform säger det.
Inte övertygande?
Nehej, men det kanske inte var särskilt konstigt. Och det är kanske därför folk tycker att dina argument verkar bristfälliga då de vilar på dylik grund?

Ärligt talat så tycker jag att det cirkulerar mer fördomar i de här debatterna än någon annan. Väldigt lite konstruktivitet och hög skräpfaktor alltså. Jag hävdar inte heller att de här debatterna på något sätt skulle kunna göras "enklare", "konstruktivare" eller på annat sätt "bättre", utan snarast att debattens form; "vilket är bäst av dessa två luddiga begrepp" är synnerligen svår att göra konstruktiv.
Det enda goda som verkar komma ur den är de åtskilliga sidospår och alternativa smådebatter som poppar upp i samband med den och som i högsta grad är intressanta.
Självklart skulle det vara minst lika intressant med en givande debatt om regler och friform (varför de är ställda enligt klassisk dualistisk form som diametrala motsatser begriper jag inte), men då får den nog vinklas om på något sätt.

"Övertyga mig att jag i hur många friformsförsök som helst helt enkelt har haft världens otur!"

Det är väl mer sannolikt att du bildat dig en uppfattning och tagit de "fakta" som stödjer den, vilket gör att du hela tiden ser det dåliga med friform medans andra ser det bra, samtidigt som andra på forumet förmodligen har gjort samma sak med regelspelandet.
Det grundläggande felet med empiri är att det inte ser bortom kullen. "De irakier jag mött är otrevliga, därför är irakier otrevliga." Om man för en stund försöker se situationen genom "fiendens" ögon kan man få en positiv överraskning och kanske inser något nytt.

- §eraphim.

Krille · 25 Oct 2001

Re: Vidare..

"Vanligtvis brukar jag inte köpa reparationsobjekt om de inte har något större affektivt värde för mig. Stora, tunga rollspelsböcker fulla av regler som måste "repareras" för att fungera bra är inte min uppfattning av ett vettigt inköp."

Dito, faktiskt. Jag brukar mäta ett rollspels kvalitet på hur mycket som jag inte behöver ändra (i värld såväl som regler) för att spelet ska fungera. Över en viss gräns så är det lika bra att skriva något eget.

"Att SL ofta får en stark beslutanderoll är, enligt mig, en rent praktisk fråga. Det finns ett skäl till att man har ordförande på möten, likaväl som att man har spelledare på rollspelsträffar."

Jo, men ordföranden på ett möte bestämmer inte enväldigt innehållet i protokollet. Han bestämmer inte ens innehållet i dagordningen, och det är upp till justerare och sekreterare att rätta protokollet när det är skevt. Ordföranden är där för att hålla ordning på mötet - se till att mötesdisciplin upprätthålls så att demokratin kan fungera, helt enkelt.

Så tack för att du tog upp den liknelsen - det är nämligen exakt den rollen som jag anser att en spelledare ska ha. Det är hans roll att se till att spelarna kan vara med och skapa ståryn.

"Det här tycker jag är konstigt, eftersom det fungerar alldeles utmärkt i min erfarenhet. Vad är det exakt som inte fungerar? Spelledaren är en medkreatör, han beskriver situationer och illustrerar problem som ska överkommas av spelarna genom rollpersonerna."

Det här är idealfallet.

Det finns en andra sida av myntet också, som har illustrerats upprepade gånger, när spelledaren beskriver situationer, illustrerar problem som ska lösas av spelarna, men inte tillåter någon annan lösning än sin egen. I så fall reduceras spelaren till en skådespelare. Spelaren är inte längre en medkreatör - hans roll är att säga sina repliker och lista ut hur spelledaren vill att problemet ska lösas.

"Att hävda motsatsen, som du gör, tycker jag är synnerligen friformigt. Att till viss del utfördela spelledarens ansvar till spelarna är vad jag har uppfattat som friform hela tiden."

Friform, så som jag har uppfattat det, är rollspel utan regler eller med väldigt odefinierade regler.

"Regler är även dem mekaniska, likt datorn, och spelledarna är ju som bekant blott mänskliga. Även här anser jag att en människas bedömning (spelledarens) är avsevärt adekvatare än reglernas bedömning."

Det beror på situation. Ett typexempel är alla de situationer där spelledaren faktiskt inte har en aning om ämnet.

Jag är en spelare som har gjort lumpen och har intresse för militaria och krigshistoria. Om jag kan använda den erfarenheten för att lösa ett problem så är det ju bra, eller hur?

Problemet är nu om spelledaren inte har gjort lumpen och vars enda intresse av militaria är en och annan krigsfilm med mycket drama i (och i så fall inte på grund av krigsbakgrunden i filmen). Han tycker inte om min lösning eftersom den är enkel, praktisk, rakt på sak och den enda möjligheten till drama är vad han uppfattar som tärningsrullande. Hur som helst så saknar spelledaren erfarenheten för att bedöma huruvida planen skulle fungera eller inte - han har helt enkelt inte en susning.

Det finns dock några regelparagrafer som skulle kunna avgöra hela saken.

Ska jag i det fallet acceptera att min lösning inte fungerar? I så fall blir jag inte glad. Ska spelledaren acceptera min lösning rätt av? Då blir han inte glad.

Det är ingen lätt fråga. Helt klart så föredrar jag en spelledare som har förmågan att sätta sina egna preferenser åt sidan i sådana här fall (duh!). Som sagt var, spelledare är inte mer än människor. Det innebär att de kan göra fel och att de inte vet allt, och därför är de inte lämpade till beslutsfattande i alla lägen.

Tyvärr finns det en baksida av spelledarens mänsklighet, och det är stolthet. En hel del spelledare kan inte svälja stoltheten och ta smällen att de inte är lämpade att fatta det beslutet. Precis som en normal chef ser sin roll utmanad av den mycket mer kunnige underlydande som käftar emot, så ser en spelledare ofta sin roll utmanad av rollspelare med expertkunskap. Och att spelledaren skulle behöva en överordnad eller utomstående medlare för att komma överens med sina spelare är bara absurt.

Det finns mängder med liknande konfliktsituationer, men de flesta mynnar ut i att spelaren och spelledaren har olika kunskaper och ingen vill ha sitt nöje förstört.

Och det är här som jag ser reglerna som en stor fördel. De är opartiska. Är de någorlunda välskrivna så kan faktiskt både spelare och spelledare köpa reglerna, även om det till viss del är till deras nackdel i vissa situationer.

"De har ju naturligtvis inte spellett likadant eller enligt samma principer, men om man för en stund kan överge sina egna hårt inbitna åsikter och försöka uppleva något nytt så finns det en hel del bra spelledare där ute - i både "friformsklicken" och "regelklicken"."

Jo, jag har försökt. Upprepade gånger. Och visst, en hel del av de spelledare som jag uppfattar som "dåliga" är säkert "bra på sitt eget sätt". Jag kan till och med sträcka mig till att erkänna att en del av dem är suveräna sagoberättare eller teaterregissörer. Men det är inte det jag är ute efter.

Det handlar inte om hårt inbitna åsikter, egentligen. Det handlar om vad som är unikt för rollspel, och att finna uttryck för det. Sagoberättande och teater är inte det som är unikt för rollspel. Det unika är det interaktiva sagoskapandet i grupp.

Krille · 25 Oct 2001

Re: Pinhead Strikes Back

"Därför att mina erfarenheter av friform säger det. Inte övertygande?"

Inte helt. Har du en teori som stämmer överens med din empiri och förklarar den?

Seraphim · 25 Oct 2001

Re: Vidare..

"Över en viss gräns så är det lika bra att skriva något eget."

Så extrem är dock inte jag, jag har ju trots allt köpt både Eon, NeoTech, Tribe8 och Ars Magica. Faktum är att de flesta spel jag köpt har krävt avsevärd reparation för att fungera smidigt och enda skälet till att jag har en massa böcker är att de (förhoppningsvis) är inspirerande istället för fungerande.

"Jo, men ordföranden på ett möte bestämmer inte enväldigt innehållet i protokollet."

Har jag påstått det?

"Så tack för att du tog upp den liknelsen - det är nämligen exakt den rollen som jag anser att en spelledare ska ha. Det är hans roll att se till att spelarna kan vara med och skapa ståryn."

Varsågod. Det är precis det jag anser också och många andra för den delen. Trots det tror jag inte att vi tolkar det hela på samma sätt när det kommer till hur det praktiskt ska fungera. Sedan är det ju en fråga om vad som räknas som att "spelarna är med och skapar storyn". Vilken beslutsrätt över äventyret innebär det? Varför ska det vara så? Vad är fördelarna och nackdelarna?

"när spelledaren beskriver situationer, illustrerar problem som ska lösas av spelarna, men inte tillåter någon annan lösning än sin egen."
+
"Spelaren är inte längre en medkreatör - hans roll är att säga sina repliker och lista ut hur spelledaren vill att problemet ska lösas."

Jag begriper ärligt talat inte var du får alla hemska exempel ifrån. Ibland låter det ju som att man inte skulle kunna spela ett äventyr utan att bli åsidosatt, förtryckt och "misshandlad" av spelledaren; den själviske, osympatiske och elake. Ingen spelledare med några år i gemet och självrespekt kan väl anse att den enda giltiga lösningen på problemet är den han själv har kommit på. Om och om igen ältas det ju att det är den klara fördelen med rollspel; oändliga lösningar på koplikationer. Att spelare sedan har en tendens att välja det urmänskliga alternativet "slå sönder problemet" är en annan sak. Möjligheten till ombytlighet är det som definierar rollspel. Därför anser jag, i min värld, att friformsspelande torde vara än mer ombytande och fritt. Jag är dock ingen med auktoritet nog att definiera friform och som det har visat sig är beteckningen luddig.

"Jag är en spelare som har gjort lumpen och har intresse för militaria och krigshistoria. Om jag kan använda den erfarenheten för att lösa ett problem så är det ju bra, eller hur?"

Inte om du spelar en okunnig bonde från vildmarken.

"Han tycker inte om min lösning eftersom den är enkel, praktisk, rakt på sak och den enda möjligheten till drama är vad han uppfattar som tärningsrullande."

Är det den Onde Friformsspelledaren du pratar om nu eller; den där som gillar drama?

"Det finns dock några regelparagrafer som skulle kunna avgöra hela saken."

I de flesta fallen inte. Faktum är att jag sällan stöter på fall där spelledarens och spelarens kunskapsnivåer om en viss lösning är så skillda att det inte går att resonera sig fram till en lösning. Och att regler skulle klara av att definiera en lösning på ett komplext problem - bättre än två friska människor, fullt kapabla till resonemang - tycker jag är rent skrattretande. Det är knappt regler kan förmedla en biljakt på ett smidigt och detaljerat sätt.
Att kunna resonera sig fram till svar är en gammal princip som har sina brister. I rollspelssammanhang, där det inte handlar om frågor som avgör framtiden, utan är ett gemensamt nöje, tycker jag att det lämpar sig bra.
Common sense is very uncommon, indeed. Men att för den skull resonera att alla ens spelare och spelledare är för inkompetenta för att klara av att diskutera sig fram till en lösning, kortfattat, är dumt. Sitter jag med en Persson, Ringholm och Bush i min spelgrupp är det väl bara att skaffa nya spelare, om jag stör mig så jävligt på att de är "dum i huvudet", "inkompetenta" eller whatever.

"En hel del spelledare kan inte svälja stoltheten och ta smällen att de inte är lämpade att fatta det beslutet."

Som sagt, vi befinner oss i olika delar av statistikstapeln. Eller också spelar du med folk från väldigt skumma anstalter. Går det inte att resonera med spelledarna i fråga utanför deras spelledarroll? Går det inte att bedriva en vettig konversation eller att rakt ut fråga dem varför de inte kan godta en annan lösning? Varför ska man spela med sådana individer? Det är på gränsen till att jag skulle arbeta med dem på ett jobb, rör det sig om ett nöje på fritiden ser jag ingen anledning att forsätta spela med individer som inte kan ändra sig till allas förmån; spelare så väl som spelledare.

"Och det är här som jag ser reglerna som en stor fördel. De är opartiska. Är de någorlunda välskrivna så kan faktiskt både spelare och spelledare köpa reglerna, även om det till viss del är till deras nackdel i vissa situationer."

Okomplicerade problem bör kunna lösas utan regler, de kräver ingen specialiserad kunskap utan är sådant man kan sluta sig till logiskt. Komplexa problem leder till diskussion, ofta för att reglerna inte är tillräckligt komplexa för att kunna lösa det, då ingen vill sitta och spela med regler som täcker allt från specialiserad kunskap om spårljus till hur man torkar sig i röven. Här skiljer vi oss åt, men jag skulle gärna vilja veta hur andra resonerar? Är era medspelande inte tillräckligt intelligenta för att man ska kunna ta och lösa problem som uppstår?

Det verkar som att grundrfrågan inte alls är hur man ser på friform och regelspelande, utan snarare vilket förtroende man har till sina medspelares förmåga att lösa problem utan regler. Jag är väl lite pro-mänsklighet och hävdar att det går alldeles utmärkt. Därför ser jag inget problem med friform, då man kan resonera om lösningar (vilket jag, i min erfarenhet, upplever att man får göra även med regler). Dessutom behöver vi ju inte utesluta att man kan spela ett väldigt regelfritt spel, frånsett vissa delar; som om man föredrar extremt detaljerad strid som inte beskrivs utan arbetas fram med "realistiska" matematiska uträkningar, så kan man ha de reglerna i strid och skita i dem när man övertalar och smyger in i herrgården.

"Det unika är det interaktiva sagoskapandet i grupp."

Javisst. Men alla här spelar interaktiva sagoberättanden i grupp, utan att för den skull dela din åsikt. Definitionerna varierar även här.

- §eraphim, lämnar vi månne det fysiska planet för en filosofisk debatt snart?

Rickard · 25 Oct 2001

Re: Vidare..

"Dito, faktiskt. Jag brukar mäta ett rollspels kvalitet på hur mycket som jag inte behöver ändra (i värld såväl som regler) för att spelet ska fungera."
Du menar alltså att ett rollspel har hög kvalitet skaparna har samma synpkter som dig?

"Ett typexempel är alla de situationer där spelledaren faktiskt inte har en aning om ämnet."
Hatar när en spelare har verkligen kan ett ämne, som kanske hacking el. vapenhistoria. Brukar ge dessa ett minus när de yttrar sig. De kan ju mer än SL. /images/icons/wink.gif

"Han tycker inte om min lösning eftersom den är enkel, praktisk, rakt på sak..."
Att inte acceptera en lösning och inte kunna en sak är två skilda saker. El. hur? Konstigt ex. Hade du t.ex. sagt (som ex.) att SL inte tyckte att en hagelbrakares ammo sprider sig medan du påstod det hade det varit en annan sak.
El. tagit exemplet om spårljus. Men som SPELARE borde du IMHO hållit god ton, hållit käft (kanske på sin höjd yttrat nåt ord i protest) och väntat till efter spelmötet. Eftersom du spelat längre än mig borde du ha vett att göra det.

Regler för mig är ett sätt att förklara hur saker och till ska gå till. Jmf m en fotbollsmatch. Där finns det spelare som får göra vad de vill till den grad som reglerna tillåter. En domare övervakar det hela (Exempel om regler, inte historieberättande).

/[color:448800]Han som tycker sig se skillnad mellan friformare och regelSLare på konvent (där allt ska vara friform?). En regelSL har alltid en slumpfaktor (tärning) m sig och friformarna har varit bättre på inlevelse och beskrivning

Krille · 25 Oct 2001

Re: Vidare..

"Jag begriper ärligt talat inte var du får alla hemska exempel ifrån."

Exemplen kommer från den där erfarenheten av friformsspelledare som du glatt ogiltigförklarade som argument nedan. Jag har redan återberättat ett antal av dem.

"Är det den Onde Friformsspelledaren du pratar om nu eller; den där som gillar drama?"

Nåt däråt. Inte nödvändigtvis ond, men med andra erfarenhets- och preferensramar.

"Faktum är att jag sällan stöter på fall där spelledarens och spelarens kunskapsnivåer om en viss lösning är så skillda att det inte går att resonera sig fram till en lösning."

Å, det är inga problem. Lek vapenbög (och med det menar jag en person som är totalt insnöad i fakta om vapen, inte en person som tycker att vapen är balla) i ett normalt Vampire-gäng, och ta upp frågan med spårljus och vampyrers allergi mot eld. Det räcker med att spelledaren är det minsta övertygad om vampyrers förträfflighet och du är det minsta envis så har ni ett deadlock direkt.

"Och att regler skulle klara av att definiera en lösning på ett komplext problem - bättre än två friska människor, fullt kapabla till resonemang - tycker jag är rent skrattretande."

Inte jag. En enda rad i Vampires regelbok om spårljus, aggravated wounds och panik av eld hade räckt för att totalt eliminera en halvtimmes diskussion som till slut gick ner på metafysisk nivå.

"Men att för den skull resonera att alla ens spelare och spelledare är för inkompetenta för att klara av att diskutera sig fram till en lösning, kortfattat, är dumt."

Det handlar egentligen inte om kompetens, utan om stolthet och envishet - två tämligen psykologiska karaktärsdrag.

"Som sagt, vi befinner oss i olika delar av statistikstapeln. Eller också spelar du med folk från väldigt skumma anstalter."

Tja, definierar du Stockholm, Göteborg och Skövde som skumma anstalter så okej då.

"Går det inte att resonera med spelledarna i fråga utanför deras spelledarroll?"

Menar du när de är i rollen? Med de jag har spelat med, ibland. Mer sällan om man inte kan stötta sig på regler.

"Jag är väl lite pro-mänsklighet och hävdar att det går alldeles utmärkt."

Och jag är väl för cynisk, och hävdar att det är bra mycket svårare med friform än med regler.

Seraphim · 25 Oct 2001

The Return of the Cenobite

"Exemplen kommer från den där erfarenheten av friformsspelledare som du glatt ogiltigförklarade som argument nedan."

Ogiltigförklarade? Jag hävdade att det inte var särskilt övertygande. Lika lite som det duger till att övertyga en friformare om reglers förträfflighet och friforms bedräglighet duger ett resonemang baserat på subjektiva upplevelser av reglers idioti och friforms förträfflighet att övertyga en regelspelare. Det är, kort sagt, inte produktivt - som jag tidigare sagt.

"Inte nödvändigtvis ond, men med andra erfarenhets- och preferensramar."

Andra än dina, alltså? Vartpå han framställs i en mycket dålig dager. "Nåt ditåt" vill jag inte ens kommentera.

"Å, det är inga problem. Lek vapenbög (och med det menar jag en person som är totalt insnöad i fakta om vapen, inte en person som tycker att vapen är balla) i ett normalt Vampire-gäng, och ta upp frågan med spårljus och vampyrers allergi mot eld. Det räcker med att spelledaren är det minsta övertygad om vampyrers förträfflighet och du är det minsta envis så har ni ett deadlock direkt."

The bottom is nådd. Ärligt talat, det här är ju rent bedrövligt. Ska debatten reduceras till ren pajkastning nu, eller? Ska vi blanda in "the all time high"-Vampire för att alla ska få något riktigt bra att gnälla om?
Var får du din förutsättning att "alla som spelare friform är si" och "alla som spelar Vampire är så" ifrån? Inte fan skulle väl jag hävda att "alla som spelar Eon eller tycker om Eon är idioter och suger appung".

"En enda rad i Vampires regelbok om spårljus, aggravated wounds och panik av eld hade räckt för att totalt eliminera en halvtimmes diskussion som till slut gick ner på metafysisk nivå."

Skall detta bliva vår musik? Så du hävdar alltså att vi alla skall tillbedja de förträffliga reglerna som kan förklara all problem och sedan inte debattera hurvida reglerna är idiotiska eller missvisande? Har jag förstått det rätt? Alltså skulle en paragraf som "Spårljus gör extra mycket skada eftersom det är coolt. Ge fanstyget 12d10 i skada utan soak, därmed basta" lösa alltihop? Det tror inte jag.

"Det handlar egentligen inte om kompetens, utan om stolthet och envishet - två tämligen psykologiska karaktärsdrag."

Det handlar också om ödmjukhet. Psykologiskt eller ej; en spelledare som inte kan medge misstag eller ändra på sig skulle jag inte spela med. Och det är så enkelt det blir. Det finns tillräckligt med någotsånär ödmjuka spelledare därute för att man ska kunna hitta någon att spela med.
Dessutom har det väl inget med frihet/regler att göra; en dålig spelledare är en dålig spelledare, punkt.

"Tja, definierar du Stockholm, Göteborg och Skövde som skumma anstalter så okej då."

Nej, jag definierar det som att du måste anstränga dig för att söka rätt på alla dessa inkompetenta, stolta, envisa och annars odugliga spelledare som du exemplifierar stup i kvarten. En anstalt i närheten bör ha förenklat ditt sökande avsevärt, även om jag tror att psykiskt sjuka skulle vara mer inlevelsefulla och ödmjuka än dina orginal.

"Och jag är väl för cynisk, och hävdar att det är bra mycket svårare med friform än med regler."

Som sagts tidigare; det är nog en mer personlig preferens än en reell skillnad i svårighet mellan friform och regler. Gillar man koncepten känns de lätta och blir bra. Vilket återigen gör det hela svårdiskuterat. Var tog debatten om förbättringar vägen?

- §eraphim.

Rising · 25 Oct 2001

Re: Hjälp! Jag har huvudet UNDER spiken!

Väljer att fortsätta direkt på din tråd och inte på William_Besario, för jag tycker inte att den här diskussionen har ballat ut till att vi klagar på varandras spelstil, så som han påpekar.

För jag hävdar att utpräglade friformsäventyr inte kan spelas med tärningar, och att riktiga tärningsäventyr inte kan spelas som friform. Det låter som om vi kan enas om det. Därför kan jag förstå att ni friformsmotståndare stundtals känt att "varför körde vi inte det här friformsäventyret med tärningar istället? Det hade varit mycket roligare då!"

Jag var inte med under dessa äventyr, men jag är säker på att ni har rätt. Det krävs väldigt speciella äventyr för att friform skall fungera, eller att spelarna har en väldig tillit till spelledarens känsla för "rättvisa".

Jag tror vi alla vet mycket väl vilka äventyr som bäst bör spelas med regler och tärningar och mer eller mindre ärliga spelledare. Om någon tvekar, gå iväg och köp ett äventyr. Så gott som alla kommersiella äventyr är bäst lämpade för att spelas på regelvis.

Då ska vi defeniera utpräglade friformsäventyr. Deckargåtor och intrigdramer kan vi specialskriva för att hamna i den här kategorin, men när jag säger matinéäventyr protesterar du.

Okej, matiné är ett brett begrepp. Jag provar med "cineastiska äventyr" istället, vad säger du om det? Här kan vi ta alla typiskt filmiska berättartekniker:

- Äventyrarna möter superskurken i ett tidigt skede, skjuter honom och han faller ned i ett syrabad, men överlever, för att senare komma tillbaka alldeles vanställd för att kräva en bitter vedergällning.

- Äventyrarna utför ett bankrån som i "manus" är dömt att misslyckas. I fängelset skall de få nya incitament som driver handlingen vidare.

- En av äventyrarna är en liten oduglig mes. En spåtant säger att han kommer rädda världen, vilket får hans biffiga kompisar att skratta rått. När äventyret är slut är dagen räddad pga hans mod, och för att han har "kraften", eller något liknande. Hans kompisar ber om ursäkt för att de mobbat honom i alla år, och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Jag kan nästan höra hur Krille gnisslar tänder. Allt det här är rälsande, trist och förutsägbart, visst? Well, här är den fallgrop jag i mina unga år har trampat i mest. Jag trodde era friformslirare gjort detsamma, men det verkar jag vara ensammen om. Det KAN dock gå att få liv i sådana här intrigidéer, och det är en fråga om att låta interaktionen och oförutsägbarheten hamna på andra områden. Genom att fokusera på andra områden.

Tärningsgoffare ser ofta strider och andra regelhinder som höjdpunkterna på deras spelsessioner. Någon tyckte till och med att rollspel handlade om att "vinna" eller "förlora" och krävde då rättvisa regler som en spelplan man kunde "tävla" i. För en duktig friformare måste dessa konflikter behandlas som lättsamma underhållningsmoment, snarare än spelutmaningar.

Det är det jag menade med "matiné". Jämför med en James Bondfilm, du vet ju från början att James inte kommer att dö i filmen. Ändå tittar du. Vi pratade innan om att en riktig hockeymatch alltid är mer spännande än en som regisserats i detalj av en spelledare. Jag håller med. Ändå tycker jag att en amerikansk wrestlingmatch är ganska kul underhållning, och inte sällan spännande. Riktig brottning blir sällan lika kul.

Två olika sätt att föra fram spänning på, alltså. Ett filmiskt, ett verklighetssimulerande. Vi behöver väl inte prata om vilket som är "bäst"? Jag gillar båda, men jag vill noga skilja dem åt. En hockeymatch ska kunna sluta med en skräll, men James Bond skall inte åka motorcykel utför ett stup, hoppa av och försöka nå flygplanet under honom och - missa(!) - och dö en snöplig död när han slår i backen.

Precis så otroliga saker gör vi ibland när vi spelar Star Wars. Det blir matinéäventyr. Allt som är häftigt, lyckas vi med. Vi hinner precis stoppa in ett ben i käften på Rancorn, vi träffar knappen med stenen, så att fällgallret slår ned på hans huvud osv. Det är lättsam underhållning, men det är GRYM underhållning.

Jag är övertygad om att era Star Warsäventyr är skithäftiga, men de är helt klart mer verklighetstrogna än filmiska. Därmed inte sagt att det ena sättet skulle vara bättre eller sämre än det andra. Ibland är det kul att missa med stenen och bli Rancormat. Ibland är det kul att bli skjuten i ryggen av en feg stormtrooper. Men ibland är det roligast att som spelare hitta på en egen kul idé ochprova den utan att regelverket sätter stopp för det. "Jag kom på en idé, vi åker mot meteoriten, rakt mot den, TAI-jagarna bakom oss kommer vara för upptagna med att jaga oss för att se vad som finns framför oss, och precis när vi ska krascha mot den, då väjer vi av i sista sekunden, och hoppas på att de inte hinner svänga undan!"

Det är alltid lika trist när en sådan plan inte fungerar, bara för att några dumma plastbitar inte landat som man velat. Historien hade ju tjänat på det! Som sagt, olika sätt att lira på.

/Rising

Krille · 25 Oct 2001

Re: The Return of the Cenobite

"Andra än dina, alltså? Vartpå han framställs i en mycket dålig dager."

I sådana fall massuppfittade du det jag ville framställa. Jag ville framföra att han hade andra preferens- och erfarenhetsramar, inte att de var sämre.

Att jag sedan tycker att resultatet av konflikten mellan hans och min preferensram är rent bedrövlig är min åsikt. Poängen är att det finns en konflikt mellan våra preferensramar, som jag tror enklast överbryggas med hjälp av en liten kasse sunda regler.

"Var får du din förutsättning att "alla som spelare friform är si" och "alla som spelar Vampire är så" ifrån?"

ICA Maxi. 49:90 per kilo om det är extrapris.

"Inte fan skulle väl jag hävda att "alla som spelar Eon eller tycker om Eon är idioter och suger appung"."

Varför inte? Om du tycker det och har erfarenheten att det stämmer, varför inte?

"Så du hävdar alltså att vi alla skall tillbedja de förträffliga reglerna som kan förklara all problem och sedan inte debattera hurvida reglerna är idiotiska eller missvisande? Har jag förstått det rätt? Alltså skulle en paragraf som "Spårljus gör extra mycket skada eftersom det är coolt. Ge fanstyget 12d10 i skada utan soak, därmed basta" lösa alltihop? Det tror inte jag."

Eller en rad där det står "Spårljus gör ingen skada annat än vanlig kula eftersom fosforeld inte är riktig eld." Jag hade köpt det, vare sig du vill tro det eller inte.

Vampyrer och eld är sedan länge (även innan Vampire) något som är inkompatibelt. Men hur är det med fosforeld? Är det tillräckligt mycket eld för att vampyrer ska få onormal däng av det, eller är det fel sorts eld, eller är den på baksidan av kula, eller hur är det? Spårljus är en sådan där sak som befinner sig i ett regelmässigt limbo men som inte borde vara det. En enda rad hade räckt för att förflytta det ur limbot till något praktiskt definierat.

Och eftersom det var viktigt för plottens vidare utveckling så var det något som behövde benas ur (det höll vi båda med om), och eftersom spelledaren till sist körde över mig med hänsyn till ståryn som han hade tänkt ut så kände jag mig överkörd.

"Nej, jag definierar det som att du måste anstränga dig för att söka rätt på alla dessa inkompetenta, stolta, envisa och annars odugliga spelledare som du exemplifierar stup i kvarten."

Här behövs inte letas. Är man med i en någorlunda stor förening och är någorlunda aktiv på konvent så hittar man rötäggen förr eller senare. Det behövs ingen anstalt för det.

"Var tog debatten om förbättringar vägen?"

Den försvann nånstans när det blev personligt.

Och hur ska man ändå kunna "förbättra" något som är så subjektivt? Nej, på sin höjd kan man hävda endera spelformens fördelar och nackdelar, och diskutera dem som sansat folk. Det är dock lite hårt när ingen vill erkänna den egna favoritens brister.

Krille · 25 Oct 2001

Re: Hjälp! Jag har huvudet UNDER spiken!

"Okej, matiné är ett brett begrepp. Jag provar med "cineastiska äventyr" istället, vad säger du om det?"

Samma sak. Det finns regelsystem som hjälper och stöder cineastiska äventyr hela vägen. Jag hävdar att Star Wars RPG är ett av dem, och syftet med Västmark var att det skulle bli ett annat.

"- En av äventyrarna är en liten oduglig mes. En spåtant säger att han kommer rädda världen, vilket får hans biffiga kompisar att skratta rått."

...låter väldigt mycket som den där erfarenhetsgrejen som du hatade så mycket förut. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

"Jag är övertygad om att era Star Warsäventyr är skithäftiga, men de är helt klart mer verklighetstrogna än filmiska."

Det håller jag faktiskt inte ett dugg med om. Kan iofs bero på att jag var där och det var inte du.

"Det är alltid lika trist när en sådan plan inte fungerar, bara för att några dumma plastbitar inte landat som man velat. Historien hade ju tjänat på det!"

Det är, om man ska vara petig, ungefär lika trist som när ens fina plan inte fungerar för att spelledaren hade en annan och "bättre" ståry planerad. En skillnad finns dock - man kan inte skylla på spelledaren om det är plastbitarnas fel.

I övrigt håller jag (för en gångs skull?) med dig, även om jag hävdar att intrigäventyr också kan spelas som regelspel. Deckaräventyr lämpar sig dock helt klart bättre för friform.

Sabelkatten · 25 Oct 2001

Enklare förklaring (hoppas jag)

När jag suttit här och funderat så har jag kommit på fyra saker som definerar spelledarens roll, och i förlängningen vilken typ av spel man spelar.

Spelledaren ska:

1) Bygga upp världen (inkluderar att sätta upp äventyret). Detta kan övertas av färdigskrivet material till en större eller mindre del - i extremfallet kommer man till datorspelen där "spelledaren" inte gör någonting, allt är redan färdigt.

2) Agera som en person (spela en SLP). detta kan till en del övertas av färdiga personlighetsbeskrivningar, men inte ersättas helt. Det är ofta den här biten datorrollspel fallerar på.

3) Bestämma sannolikheten av att en handling lyckas. Här kommer spelreglerna in, ju mer detaljerade regler desto mindre behöver spelarna lita på spelledarens sunda förnuft, eftersom chansen att lyckas redan finns uppskriven.

4) Att avgöra om en handling lyckas. Det här är ju alltid en slumpfunktion från spelarnas sida, frågan är om man har en partisk eller opartisk slumpgenerator (SL eller tärning).

Skilnaden mellan "regelspelare" och "friformare" ligger i punkt 3 och 4. Detta betyder förståss att det inte finns två utan fyra typer av rollspelare, du kan ha:

Regel-slump-spelaren: använder så mycket regler som möjligt och använder alltid tärning för att avgöra om en handling lyckas.

Regel-storyteller-spelaren: använder reglerna för att avgöra om en handling ska lyckas, men slår sällan tärning utan bestämmer själv om det lyckas.

"Slumpspelaren": inga regler, SL avgör hur en handling lyckas utifrån någon variant av RTDaP ("Roll Two Dice and Pray").

Totalfriformaren: inga regler, ingen slump. SL avgör vad som händer utifrån vad spelarna säger att de gör.

(Väldigt få sitter förståss fast i något av dessa fack utan ligger i en gråson därimellan). Själv ligger jag närmast "Regel-slump-spelaren". spelledaren ska ha makt att sköta uppgift 1 och 2 men inte mer!

/Henrik

Rising · 25 Oct 2001

Jaha, nu vet jag! Det var ännu en massuppfittning

Aha! Jag kom precis på var problemet ligger. Problemet är förstås att begreppet "verklighetstroget" ju blir absurdt i en värld som ju i sin natur är alldeles "fantastisk" som Star Wars. Det som är verklighetstroget i Star Wars skulle man ju kunna uppträda med på cirkus i våran verklighet!

En hel del spelsystem har ju "hjältepoäng" och liknande för att få in det fantastiska som en naturlag i spelsystemet. "Kraften" kan med lite god vilja jämföras med sådana system.

En hjälte som använder hjältepoäng för att med sin oxpiska svinga sig över en lavaflod för att hämta en jungfru i nöd på en klippavsats, för att därefter använda hjältepoäng igen på vägen "tillbaka" tycker inte jag är cineastisk, hjältepoäng är ju en del av de naturlagar som gäller i en sådan spelvärld!

Hade hjälten bara haft ett hjältepoäng hade han bara kunnat svinga sig fram till jungfrun, inte tillbaka. Utan några hjältepoäng alls hade han alltså inte ens fått sig en sista kyss innan lavan skulle förtära hans älskade. Det där är ju krass verklighet. I ett CINEASTISKT spelsätt skulle man inte försöka rationalisera hjälteförmågor, utan där lyckas man om det bara är tillräckligt stämningsfullt. Du vet, det klassiska med filmintriger är att loser-killen bara lyckas när det är tillräckligt mycket på spel. Det finns inget regelsystem som kan simulera detta.

""- En av äventyrarna är en liten oduglig mes. En spåtant säger att han kommer rädda världen, vilket får hans biffiga kompisar att skratta rått."

...låter väldigt mycket som den där erfarenhetsgrejen som du hatade så mycket förut."

Nejnej, jag vill ju inte att looserkillen ska BLI bra på papperet!!! Då är det ju inte cineastiskt, då står det ju svart på vitt att den lilla fjunisen är en lämpligare "världen-räddare" än hans biffiga kompisar! Det där ska ju komma av sig själv i en cineastisk handling, som förbluffar alla runt spelbordet!

Så med detta i bakhuvudet, nu låter det väl rimligare att jag kallar era Star Warsäventyr verklighetstrogna? Jag menar ju inte att de skulle vara mindra fantasifulla och fantastiska än mina friformsditon, bara att en stor del av det fantastiska rymdes inom spelmallarna i era äventyr, medans de utgjordes av vad som passade in i handlingen för oss. En oxpiskehjälte i friform kan således svinga sig fram och tillbaka hur många gånger som helst i ett friformsäventyr, utan att hans hjältepoäng någonsin tar slut. Men bara så länge det passar i storyn. När han kommer dit nästa dag, när all lava har stelnat och dramatiken är borta, då går det förmodligen inte alls.

"Det är, om man ska vara petig, ungefär lika trist som när ens fina plan inte fungerar för att spelledaren hade en annan och "bättre" ståry planerad. En skillnad finns dock - man kan inte skylla på spelledaren om det är plastbitarnas fel."

hmm tja, ska vi enas om att en bra friformsspelledares flexibilitet beror på hur lyhörd han är till spelarnas idéer, medan en regelfanatikers flexibilitet beror på hur väl han anpassar handlingen till tärningarnas utfall? Det låter demokratiskt i mina öron.

/Rising

Rising · 25 Oct 2001

Are you gonna bark all day, li'l doggies?

Hä hä! Trodde att jag var orsaken till att alla debatter ballar ur, men ni klarar det ju utmärkt på egen hand. Det roliga är ju att ni inte kommer någon vart. Att racka ner på någons inkonstruktiva inlägg är lika kontraproduktivt som inlägget man protesterar mot.

Eld och vampyrer har inget med regelsystem att göra. Det beror på kampanjvärlden och de lagar som den förutsätter. Problemet kvarstår, oavsett hur ni spelar. Inga regler kan ju täcka ALLT i en värld, så det är till syvende och sist en fråga om vad SL godkänner. Jäpp, Krille, du var en dålig spelare om du började gnabba med SL om en sådan skitsak. Nästa gång du är osäker, fråga SL vilka regler som gäller -innan- du planerar hur du skall ta livet av vampyrerna. Annars är du ju lika dålig som de kemiingenjörer som blandar allsköns salter och kenikalier utan att jag som SL fattar vad de håller på med, tänder eld på det och kastar på skeletten utanför borgen. "Vad händer?" frågar de och jag säger "Tjaaa? Ingenting?" varpå de suckar högt och ifrågasätter mitt ledarskap. Regel nummer ett är att alla ska ha kul. Regel nummer två är att spelledaren alltid har rätt. Du bröt just mot båda reglerna. Vi kan ju inte BARA snacka skit om dåliga spelledare, det finns dåliga spelare också, och under det här vampireäventyret föll du för en kort stund ner i den fållan.

Var inte ledsen, jag är där nästan jämt.

Jag suger som spelare, förmodligen den främsta anledningen till att jag älskar spelledandet så mycket.

Sedan har vi diskussionen om någon spelstil kan vara värdelös bara för att alla man träffat har varit värdelösa. Det är fel. Och du VET ju att det är fel. Jag tänker inte börja hålla på som Seraphim (för jag tycker inte han kommer med bra argument här), men du gör ju också ditt bästa för att vara så obstinat och tjurskallig du bara kan.

Jag har aldrig varit på en bra teaterföreställning. Jag tycker teater är skit. Det kan jag tycka. Vad jag INTE kan göra, det är att tycka det offentligt, och använda det som ett argument för att motbevisa teaterväsendets potential. Det är nämligen inte ett vettigt argument. Ska man delta i en diskussion, får man vara objektiv och resonera enligt de föresatser som gäller för alla parter, du brukar ju klaga på mig när jag uttalar mig om dina äventyr, som jag ju bevisligen inte vet ett skit om.

Krille och Sera, lägg ner den här navelskådande diskussionen, och använd era snillen till att berika debatter av vikt och relevans istället.

Det kan behövas någon som talar mig till sans i dessa, nämligen ;^D

/Rising

Big Marco · 25 Oct 2001

Re: Verkligheter efter sig själv och genrer.

Jag håller inte med. (Nähä! ,-)

Ett cineastiskt scenario kan mycket väl vara verklighetstroget. Därför att verklighetstroget förutsätter inte att det skall vara som på jorden i oktober 2001.

Det som är verklighetstroget i SW är det som är fantastiskt på jorden 2001. Regelsystem som är mer fantastiska behöver inga hjältepoäng - reglerna är sådana från start att de premierar den typen av spel. SW är ett bra exempel.

Oxpiskemannen skulle fungerar lika bra i ett sådant regelverk. Tro mig.

Rising · 25 Oct 2001

Re: Verkligheter efter sig själv och genrer.

Jag har just försökt förklara det vanskliga med att använda begrepp såsom "verklighetstroget" och "filmisk" eftersom en fantastisk, filmisk värld mycket riktigt kan skildras på ett rått och odramatiskt sätt genom att rationalisera dessa "hjälteeffekter" med specialregler som hjältepoäng och liknande.

Och nu skriver du ett inlägg som fyller i allt jag skrivit, men med de inledande orden "jag håller inte med". Antingen har jag varit otolkbar eller så har du inte orkat läsa mina pladdriga inlägg (vilkat jag iofs kan förstå), men jag föredrar om du skriver "sluta gagga, kom till saken, jag orkar inte läsa dina dumma inlägg" än att du låtsas förstå dem, och ger mig skit för det.

Om det är så att JAG missförstått DIG, och du menar något annat, så kan jag dock replikera. Följande mothugg är alltså VÄLDIGT bokstavligt tolkade, endast så att jag kan beta av diskussionen i ett slag, för att eventuellt spara tid.

"Regelsystem som är mer fantastiska behöver inga hjältepoäng - reglerna är sådana från start att de premierar den typen av spel. SW är ett bra exempel."

Ökar man graden av "fantastiskhet" i regelsystemet, då ökar också kraven på vad som är ett hjältedåd, och vad som är vardagsmat. Och snälla, jag menar naturligtvis inte att hjältepoäng är det ända sättet man i regelväg kan rationalisera hjälteförmågor på. Men faktum kvarstår, kan en förlupen laserstråle döda hjälten, då är spelsystemet realistiskt. Kan den inte det, om inte det gynnar/krävs av handlingen, då är spelsystemet cineastiskt.

"Oxpiskemannen skulle fungerar lika bra i ett sådant regelverk. Tro mig"

Jag beskrev ju oxpiskemannen ur både ett cineastiskt perspektiv, och ett spelsystem där man försökt "baka in" hjältedåd i regelsystemet (exemplet gäller alltså DoD expert, där man inte kan hänga i en oxpiska, om man inte betalar ett hjältepoäng), så vilket av dessa exempel du refererar till är oklart. Grejen med expert är ju alltså att man måste vara hjälte för att hänga i oxpiskan, och att man inte kan göra det hur många gånger som helst.

En fjunis kan alltså aldrig få göra en typisk cineastisk handling och utföra detta hjältedåd, en kille med ett enda hjältepoäng kan alltså bara svinga sig fram en gång, men inte mer. Det är alltså ganska klart defenierat vad man klarar och inte klarar, så det här systemet kallar jag "realistiskt". Det är troget den realitet som regelmakarna målar upp i DoD. Det är inte cineastiskt, så som jag ägnade hela förra inlägget (förgäves) med att beskriva. Suck.

/Rising

Kitzune · 26 Oct 2001

Re: Verkligheter efter sig själv och genrer.

kan en förlupen laserstråle döda hjälten, då är spelsystemet realistiskt.

*Laserskott pinar iväg och träffar hjälten på nageln*

- Arrgh! Jag dör.

Var det ungefär så du menar ? <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

Nej, skämt åsido - Det var det här jag skulle svara på:

hjältepoäng är ju en del av de naturlagar som gäller i en sådan spelvärld

Nautrlagar och naturlagar. Det beror givetvis på hur du menar
med det. Jag ser det lite mer som att man kan böja naturlagar
efter eget behov - Cineastiskt, IMHO. Det är ju inte direkt
gemene man som har HP upp till hakan i DoD-91 för ett
exempel, utan är där bara för att rollpersoner och sådana lite
mer extraordinära ska kunna pyssla med lite fula trix.
När man ser till vad du skrev här:

Du vet, det klassiska med filmintriger är att loser-killen bara
lyckas när det är tillräckligt mycket på spel.

Så ger du oss din syn på "filmistisk" form av spelande,
medan jag är av en annan mening. Jag ser det till så här:
Inte mycket behöver sättas på spel för att mina spelare skall
börja tanka ur HP-förrådet, utan istället för att göra extra
snygga manövrer, schysstare resultat för att göra sig riktigt
säkra på att något sker (behöver inte ha någon vikt för
handling alls), osv.

Jag kan ha missuppfattat allt du skrivit och tolkat utifrån mina
trötta ögon nu, och då är det helt öppet att korrigera mig.

/Alexander Gyhlesten

Kitzune · 26 Oct 2001

Re: The Return of the Cenobite

Varför inte? Om du tycker det och har erfarenheten att det
stämmer, varför inte?

Ehum, så du drar alla Vampire-spelare i ett svep då eller?
Du kan ju omöjligt ha träffat te.x mig och känt av hur jag är
som spelledare, eller någon helt annan Ståry-spelledis. Därför
tog jag särskillt illa vid mig vid just den där meningen då du
buntar ihop mig med andra människor - Bedömmer Kåseri-
Kurt efter Manus-Magnus, helt enkelt. Du tycker inte det låter
lite inskränkt och tokigt? Alla är väl ändå olika?

Jag hoppas verkligen jag massuppfittade dig där.

/Alexander Gyhlesten

Rising · 26 Oct 2001

Re: Verkligheter efter sig själv och genrer.

God kväll, Kitz. Kul att ha någon att språka med såhär på natten.

Nej, du har missförstått mig. Eller rättare sagt. Jag har varit otydlig, så vad du skriver är en mer korrekt slutledning än den jag förväntade mig. Synd att du inte missförstod mig rätt, alltså... (eh?)

"Inte mycket behöver sättas på spel för att mina spelare skall
börja tanka ur HP-förrådet, utan istället för att göra extra
snygga manövrer, schysstare resultat för att göra sig riktigt
säkra på att något sker (behöver inte ha någon vikt för
handling alls), osv."

Hjälp, visst, så kan hjältepoäng användas. Till att utföra balla grejer, som inte egentligen medför någon spelfördel. De flesta Virtusbragder i Gondica fungerar ju på sådant vis, om jag har förstått det spelet rätt. Det var inte det jag menade, men det är faktiskt svårt att uttala sig generellt (för det vill jag) om rollspel i stort utan att trassla in sig när det gäller den här diskussionen. Förmodligen behöver jag ny tematik. Cineastisk kontra realistisk tycker jag är jättebra namn i sammanhanget, men det verkar jag vara ensammen om. Missförstånden haglar över mig, och det är alltid rimliga missförstånd.

Jag försöker förklara mig utan att ta något för givet. Ett spelsystem som jag tycker mår bra av att spelas med strikt regelfanatism är ett där allting kan hända. Spelarna kan dö i ett snöpligt nederlag i deras absolut första strid, men de kan också promenera visslandes helt oberörda genom en hel kampanj. Det kallade jag innan realistiskt. Men även orealistiska spel (som Star Wars) kan alltså spelas helt realistiskt, med min benämning. Vi kan väl kalla det "rått" eller "obarmhärtigt"? Äh, jag finner inget bra ord för det.

Ett cineastiskt (jag tror nog man bör kalla det "dramatiskt" istället) är alltså ett där Spelledaren jämnar ut resultaten så att det alltid passar hans påtänkta äventyr. Det följer dramatikens regler, istället för matematikens. (Åh, DÄR har vi kanske två bra benämningar?)

Så då faller alla frågetecken på plats, non? "Amen VI spelar cineastiskt MED tärningar, för när Jussi blev skjuten, då spenderade han ett mirakelpoäng och fångade kulan med händerna, och det är väl inte realistiskt?" osv. Om man KAN fånga kulor med händerna enligt reglerna gneom att spendera ett mirakelpoäng, då är det realistiskt spel enligt regelmatematiken. Vilket förstås betyder att ALLA kan göra detsamma, närhelst de vill.

I ett cineastiskt spelsystem går det bara så länge som det passar spelledarens syn på äventyrets dramatik.

Är det klarare nu?

/Rising

Kitzune · 26 Oct 2001

Re: Verkligheter efter sig själv och genrer.

God kväll, Kitz. Kul att ha någon att språka med såhär på
natten.

Jo, tack. Det samma.

Är det klarare nu?

Sannerligen.

Åh, DÄR har vi kanske två bra benämningar?

Matematik - Tärningarn
Dramatik - Friform

Helt okej benämningar. Även om Dramatik kanske väger över
till det mer allmäna spelandet stundtals och bör kanske inte
bara ses som ett Friformsfack, IMO då det beskriver en
genomsyrande spelstil. Med denna viktiga påpekning kan jag
nog känna mig mätt på ditt svar och jag förstår resonemanget.

/Alexander Gyhlesten

Kitzune · 26 Oct 2001

Friform ÄR spel

Att kalla friform för spel känns helt fel, men det beror ju
också på att det svenska rollspel inte översätts på ett klart
sätt från engelskans role-playing game. Så om "spel" i
rollspel syftar till "role-playing" eller "game" är upp till var och
en. Tyvärr, skulle jag säga.

På min Amber-regelbok står det följande: Diceless Role-
playing. Tärningslöstrollspelande = Friform.

För att ett spel skall vara just ett spel krävs det regler,
de kan vara allt ifrån 2 rader till flera tusen sidor.
Vad ska ett friformsrollspel med regler till enligt din logik?
Det är ju inget spel. Har Amber en bok full med tjaffs för
författarens höga nöje samt chans att tjäna pengar?
Nope. I friformsrollspel så FINNS det visst regler, i somliga
i varje fall.

En sida av särskillt intresse i Ambers-regelbok är sid 81.
som behandlar "Combat as Story Telling".

/Alexander Gyhlesten

Nekromanti Vad är rollspel? Vad är friform?

Warrior

Super Moderator

Super Moderator

Warrior

Urverk speldesign

Super Moderator

Warrior

Vila i frid

Super Moderator

Super Moderator

Swordsman

Vila i frid

Vila i frid

Läskig

Vila i frid

Swashbuckler

Swashbuckler

Vila i frid

Swashbuckler

Swashbuckler