Mitt svar skulle bli en aning snävare: "alla spel mellan Warhammer Quest och skönlitteratur", säger jag. Dessa två spel utgör historieberättandets ytterligheter. i Warhammer Quest tar varje spelare, precis som i rollspel, på sig rollen av en person i en fantasivärld, i det här fallet en krigare i en dungeon. Krigaren ska sedan klara av vissa hinder. Skillnaden gentemot rollspel är att det inte finns någon spelledare, spelets förlopp bestäms helt av spelarna, men begränsas till ett relativt litet antal möjliga förlopp av ett regelsystem.
En skönlitterär bok är den andra ytterligheten. Där har "spelledaren" (eller författaren) full makt; det finns ingen ände på de saker som kan inträffa, och det finns inget regelsystem som begränsar vissa handlingar. Å andra sidan har spelarna ingen som helst makt, nä, det finns överhuvudtaget inga spelare.
På så sätt drar jag rollspelens skala mellan spelarmakt och spelledarmakt, där den tidigare versionen är inställd på tävling och den senare på historieberättande. Koboldism vs friform, kan man kalla det, men till skillnad från många andra lägger jag inte in någon värdering i orden (jag tycker t.o.m. att historieberättande rollspelande med stor spelledarmakt är rätt tråkigt, eftersom det är interaktionen mellan spelare och berättelse som gör rollspelen till vad dom är.).
/Dnalor, din finne på hornhinnan
