Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,271
Phew- nu ska jag skriva min favorittråd. jag har gått och grunnat på den här i säkert ett års tid och nu anser jag mig så mycket forumit att jag kan skriva den.
Alltså- vad är egentligen Rollspel?
När jag började skriva på mitt eget spel insåg jag helt plötsligt att (visst, jag har med ett sådant kapitel; "Vad är rollspel?")
att min definition knappast skulle stämma överens med andras. Särskilt inte med er young boys som aldrig spelat Expert, utan tror att Drakar och Demoner utspelar sig i Trudvang.
Chockad inser jag att, rollspel, inte enbart är att döda nekromantiker, hitta skatter och levvla. Det kan vara att få spela en vampyr som går omkring i NY och deppar, det kan vara att partaja i Chronopia, det kan vara...ja, allt möjligt.
Dessutom kan man inte besvara frågan "Vad är rollspel?" utan att beröra "Hur spelar man rollspel?" och då börjar vi komma ut på riktigt svag is...!
Jag skulle önska att alla som känner sig manade, likt mitt exempel, skriver ner sitt personliga svar på frågan "Vad är rollspel?". På så sätt kan vi få se en tydligare bild av vad alla tycker och anser. Kanske kommer då den övergripande bild av hur olika åsikterna är, förklara varför vi kan reta upp oss på småsaker som vilken version av DoD som är bäst?!
Men läs mitt svar så kanske ni förstår att jag egentligen inte bara svarar på frågan vad rollspel är, utan också vad rollspel spelar för roll i mitt liv. Hur jag beter mig som rollspelare, helt enkelt.
Nåväl, här är mitt svar:
Rollspel är ett sätt för mig att få uppleva spänning i form av en simulerad handling i en för mig fantasieggande miljö.
Därför kan jag inte rollspela en vardaglig situation i vilken utsträckning som helst. En utmaning krävs hela tiden. Alltså tycker inte jag att rollpersonen, spelvärlden och dess invånare är tillräckliga, om de inte erbjuder mig någon form av uppgift. Sättet att erbjuda mig en uppgift kan vara olika men det måste finnas ett aktivt initiativtagande hos spelvärlden och dess invånare- inte hos min rollperson.
Jag vill kunna påverka spelvärlden genom min rollperson, vilket innebär att jag får ta ställning till olika val och utifrån min egen kreativa fantasi, försöka få rollpersonen att bli så framgångsrik som möjligt. Målet är huvudsakligen att lyckas. Med ett äventyr, eller ett livsmål eller en mission. Men hela tiden finns det en bakomliggande ambition att "klara av något". För mig räcker det inte att "vara en del av spelvärlden" eller att "få interagera med spelvärlden och dess invånare".
Miljön som detta utspelar sig i måste vara fantasieggande, vilket avslöjar att jag alltid syftar till vad just jag anser är fantasieggande. Dessutom måste världen underkasta sig en spelbarhet. Min rollperson ska ju "lyckas" med något först och främst, alltså får inte spelvärlden ställa så höga krav på mig som spelare, att jag inte förmår hantera förutsättningarna för utmaningarna. Jag måste hela tiden kunna se var utmaningarna finns. För mig är en bred och arketypisk fantasyvärld á la Tolkien ett ideal att sträva mot, då en sådan lättare går att föreställa sig.
När jag spelar rollspel vill jag interagera med spelvärlden, men inte i första hand uppleva den. Spelvärlden utgör en "spelplan", där min rollperson, grovt sett; erbjuds, antar och förhoppningsvis klarar av utmaningar. Ibland innebär detta att jag gestaltar min rollpersons handlande genom att spela teater, ibland genom ett mer abstrakt handlande där man övergripande beskriver ett handlingsschema och med hjälp av tärningar simulerar slumpens inverkan på handlingarna.
Eftersom det är viktigast att se om min rollperson "klarar av utmaningen" behöver jag inte fokusera på att "gestalta sin rollperson" eller "försjunka i spelvärlden". Tvärtom blir sådana moment ibland destruktiva eller bara tidsödande. Men ibland kan det vara kul att se hur mitt interagerande med andra slp leder till oväntade och väntade konsekvenser. Att få se hur man gör avtryck i spelvärlden, helt enkelt.
När min rollperson lyckas med sin utmaning känner jag som spelare tillfredställelse med att jag kunde lista ut att det fanns en fälla vid ingången till grottan, att man skulle undvika de vita rutorna i schacklabyrinten hos Lord Black och att se hur min rollperson blir bättre och bättre.
När jag spelar, gör jag det med mina kompisar. Vi gör det sällan, men ibland åtminstone återkommande med viss periodicitet. Vi skrattar rätt mycket och tar inte spelandet på så stort allvar. För oss är rollspel en fängslande, men ändå enbart, en hobby.
Det var min bild av rollspel. Inte nödvändigtvis den bästa eller den mest rätta, men ändå min bild av rollspel.
Vad är eran?
/Basenanji, ödmjuk
Alltså- vad är egentligen Rollspel?
När jag började skriva på mitt eget spel insåg jag helt plötsligt att (visst, jag har med ett sådant kapitel; "Vad är rollspel?")
att min definition knappast skulle stämma överens med andras. Särskilt inte med er young boys som aldrig spelat Expert, utan tror att Drakar och Demoner utspelar sig i Trudvang.
Chockad inser jag att, rollspel, inte enbart är att döda nekromantiker, hitta skatter och levvla. Det kan vara att få spela en vampyr som går omkring i NY och deppar, det kan vara att partaja i Chronopia, det kan vara...ja, allt möjligt.
Dessutom kan man inte besvara frågan "Vad är rollspel?" utan att beröra "Hur spelar man rollspel?" och då börjar vi komma ut på riktigt svag is...!
Jag skulle önska att alla som känner sig manade, likt mitt exempel, skriver ner sitt personliga svar på frågan "Vad är rollspel?". På så sätt kan vi få se en tydligare bild av vad alla tycker och anser. Kanske kommer då den övergripande bild av hur olika åsikterna är, förklara varför vi kan reta upp oss på småsaker som vilken version av DoD som är bäst?!
Men läs mitt svar så kanske ni förstår att jag egentligen inte bara svarar på frågan vad rollspel är, utan också vad rollspel spelar för roll i mitt liv. Hur jag beter mig som rollspelare, helt enkelt.
Nåväl, här är mitt svar:
Rollspel är ett sätt för mig att få uppleva spänning i form av en simulerad handling i en för mig fantasieggande miljö.
Därför kan jag inte rollspela en vardaglig situation i vilken utsträckning som helst. En utmaning krävs hela tiden. Alltså tycker inte jag att rollpersonen, spelvärlden och dess invånare är tillräckliga, om de inte erbjuder mig någon form av uppgift. Sättet att erbjuda mig en uppgift kan vara olika men det måste finnas ett aktivt initiativtagande hos spelvärlden och dess invånare- inte hos min rollperson.
Jag vill kunna påverka spelvärlden genom min rollperson, vilket innebär att jag får ta ställning till olika val och utifrån min egen kreativa fantasi, försöka få rollpersonen att bli så framgångsrik som möjligt. Målet är huvudsakligen att lyckas. Med ett äventyr, eller ett livsmål eller en mission. Men hela tiden finns det en bakomliggande ambition att "klara av något". För mig räcker det inte att "vara en del av spelvärlden" eller att "få interagera med spelvärlden och dess invånare".
Miljön som detta utspelar sig i måste vara fantasieggande, vilket avslöjar att jag alltid syftar till vad just jag anser är fantasieggande. Dessutom måste världen underkasta sig en spelbarhet. Min rollperson ska ju "lyckas" med något först och främst, alltså får inte spelvärlden ställa så höga krav på mig som spelare, att jag inte förmår hantera förutsättningarna för utmaningarna. Jag måste hela tiden kunna se var utmaningarna finns. För mig är en bred och arketypisk fantasyvärld á la Tolkien ett ideal att sträva mot, då en sådan lättare går att föreställa sig.
När jag spelar rollspel vill jag interagera med spelvärlden, men inte i första hand uppleva den. Spelvärlden utgör en "spelplan", där min rollperson, grovt sett; erbjuds, antar och förhoppningsvis klarar av utmaningar. Ibland innebär detta att jag gestaltar min rollpersons handlande genom att spela teater, ibland genom ett mer abstrakt handlande där man övergripande beskriver ett handlingsschema och med hjälp av tärningar simulerar slumpens inverkan på handlingarna.
Eftersom det är viktigast att se om min rollperson "klarar av utmaningen" behöver jag inte fokusera på att "gestalta sin rollperson" eller "försjunka i spelvärlden". Tvärtom blir sådana moment ibland destruktiva eller bara tidsödande. Men ibland kan det vara kul att se hur mitt interagerande med andra slp leder till oväntade och väntade konsekvenser. Att få se hur man gör avtryck i spelvärlden, helt enkelt.
När min rollperson lyckas med sin utmaning känner jag som spelare tillfredställelse med att jag kunde lista ut att det fanns en fälla vid ingången till grottan, att man skulle undvika de vita rutorna i schacklabyrinten hos Lord Black och att se hur min rollperson blir bättre och bättre.
När jag spelar, gör jag det med mina kompisar. Vi gör det sällan, men ibland åtminstone återkommande med viss periodicitet. Vi skrattar rätt mycket och tar inte spelandet på så stort allvar. För oss är rollspel en fängslande, men ändå enbart, en hobby.
Det var min bild av rollspel. Inte nödvändigtvis den bästa eller den mest rätta, men ändå min bild av rollspel.
Vad är eran?
/Basenanji, ödmjuk
