Vad är sant?

[Sömniga Isaac]

Du menar att det är teori som diskuteras helt enkelt?

Nu såg jag din emoi och med risk att glida ifrån ämnet så vill jag ställa mig emot att filosofi skulle vara teori. Visst kan filosofi bygga teori, men det känns lite för enklat att säga att filosofi=teori för den som läst, studerat och älskat grenar av filosofin. Filosofi är mer sökandet, teorin är mer reglerna som bekrfätar sökandet och söker förklara det vi söker. Så skulle jag säga men jag släpper den diskussionen för det är om begrepp, vetenskap och helt andra saker än rollspel

 

[Mogger]

Du menar att det är teori som diskuteras helt enkelt?

Alltså, jag tycker mest att det är intressant att vi skapar dessa sammanhang, dessa sanningshierarkier som @EvilSpook är inne på ovan. När allt är på låtsas.

"You think Mighty Mouse could beat up Superman?"
"Mighty Mouse is a cartoon. Superman's a real guy. There's no way a cartoon could beat up a real guy."

 

[entomophobiac]

Alltså, jag tycker mest att det är intressant att vi skapar dessa sammanhang, dessa sanningshierarkier [...]. När allt är på låtsas.

Trodde det handlade mer om vad olika personer anser är sanning, vilket jag tycker är intressant, då det leder till olika sätt att spela och skriva spel.

Nu såg jag din emoi och med risk att glida ifrån ämnet så vill jag ställa mig emot att filosofi skulle vara teori.

Syftade helt på den lätt infekterade tråden om vad rollspelsteori eventuellt gett, och hade som avsikt att vara rolig. Jag misslyckades. Men det gör inget, för snart är det semester!

 

[Sömniga Isaac]

Syftade helt på den lätt infekterade tråden om vad rollspelsteori eventuellt gett, och hade som avsikt att vara rolig. Jag misslyckades. Men det gör inget, för snart är det semester!

Eh, jag hade det i bakhuvudet. Vara mer jag som misslyckades med att läsa in det roliga, så var jag som brast i min förmåga att uppskatta humorn ^^

EDIT: Och vem har egentligen rätt? Vad är sanningen. Misslyckades någon av oss eller är det bara en fråga om vår upplevelse och uppfattning där vi båda kan bära på varsin sanning

Trodde det handlade mer om vad olika personer anser är sanning, vilket jag tycker är intressant, då det leder till olika sätt att spela och skriva spel.

Det här tycker jag är spännande och då är min fråga vad är sanning egentligen? Jag tycker det är svårt att tala om begreppet sanning då vi som samhälle, om vi nu tänker brett, gräver efter vad som egentligen är sant fortfarande. Däremot så tänker jag att vi helt klart, som varit uppe, kan skriva och sammanfatta gemensamma regler i gruppen om vad som styr vår fiktion och vad som händer runt spelbordet. Vet inte om jag skulle kalla det sanning men i vilket fall lagar som förvaltar den upplevelse vi söker. Så kanske handlar det inte om sanningar i slutet utan om att skapa lagar som förvaltar just vår sanning vid just vårt spelbord, men då måste vi även vara villiga att spela med öppna kort och redan innan spel våga berätta vilka lagar vi vill ska styra vårt spelande och hur lagarna som ska fungera mot varandra. Samtidigt måste vi då ge utrymme för att förhandla och omförhandla lagarna längs med vägen. Problemet med att se på sanningen som skapas vid spelbordet utifrån en sådan princip är att det gör det svårt att spela spel där vi ska gå in utan förväntan på hur saker ska lösas i spelvärlden och vad rollspel är för oss i den här gruppen.

 

[entomophobiac]

Problemet med att se på sanningen som skapas vid spelbordet utifrån en sådan princip är att det gör det svårt att spela spel där vi ska gå in utan förväntan på hur saker ska lösas i spelvärlden och vad rollspel är för oss i den här gruppen.

Jag kan ärligt säga att jag inte bryr mig så mycket om det vidare begreppet "sanning", men att just reflektera över när eller hur sanningen uppstår i rollspel är fascinerande eftersom det har extremt stor påverkan på hur spel spelas.

För väldigt många verkar ju rollspelets sanning behöva vara påtaglig. Hela blorb/mysterium-skolan. Det finns en sanning och sanningen är sann. Åtminstone till den nivån där den inte tillåts vara godtycklig. Mördaren mördade mordoffret. Det är inte upp till något samberättat eller någon spelledardespot att avgöra för då blir det inte äkta. Det läser jag som ett behov av en objektiv sanning, i alla fall inom rimliga ramar. Hur snäva eller vida de ramarna sedan görs verkar ju vara minst lika stor grogrund för preferenser som andra varianter av sanning runt spelbordet.

 

[IcarusDream]

Is the thought of a unicorn a real thought?

Do androids dream of electric sheep?

 

[Sömniga Isaac]

För väldigt många verkar ju rollspelets sanning behöva vara påtaglig.

Handlar inte detta om förmågan att kunna leva sig in i världen och gripas tag av berättelsen? Om jag har svårt att greppa berättelsen för att den saknar en inneboende logik så tappar jag ganska snabbt intresse för jag kan inte relatera till den. Tror mer det handlar om behovet av en inneboende logik mer än behovet av en objektiv sanning. Sanningen går för det mesta att vrida och vända på, det är när den inneboende logiken utmanas som jag som spelare börjar tappa intresse och zona ut från spelbordet.

 

[Skarpskytten]

På tal om blorb vill jag påminna om Sandras text om tre nivåer av sanning i blorb.

 

[krank]

Jag tycker det är svårt att tala om begreppet sanning

Det är ju väldigt synd, tycker jag, att vi från och med i år, på grund av den rådande konjunkturen antar jag, inte längre har råd med några riktiga sanningar utan att vi måste nöja oss med sannolikhetskalkyler. =)

//Krank, semesterlarvig

 

[Sömniga Isaac]

Det är ju väldigt synd, tycker jag, att vi från och med i år, på grund av den rådande konjunkturen antar jag, inte längre har råd med några riktiga sanningar utan att vi måste nöja oss med sannolikhetskalkyler. =)

//Krank, semesterlarvig

Fair point xD Klart det går att tala om sanningar, det finns ju saker vi i slutändan vet =) Tack för ett kul svar ^^

 

[EvilSpook]

Det finns en sanning och sanningen är sann. Åtminstone till den nivån där den inte tillåts vara godtycklig. Mördaren mördade mordoffret. Det är inte upp till något samberättat eller någon spelledardespot att avgöra för då blir det inte äkta. Det läser jag som ett behov av en objektiv sanning, i alla fall inom rimliga ramar. Hur snäva eller vida de ramarna sedan görs verkar ju vara minst lika stor grogrund för preferenser som andra varianter av sanning runt spelbordet.

Fast hårdrar man det åt andra hållet uppstår ju det motsatta problemet. Om du vill spela ditt utredningsspel, men jag säger att inget av offren har dött alls. Alla bor i Hollywood nu. Bertil hävdar å sin sida att alla människor dött, även våra rollpersoner. Cecilia å sin sida har förvandlats till en enhörning som flyger genom Saturnus ringar och Daniellas rollperson är en superhjälte som har fångat alla mördare och fått den att ångra sig och be om ursäkt.

Om vi inte har en gemensam struktur/ramar att hålla oss till och om det finns flera konfliktande ”sanningar”, då är det ju Monty Python?

//EvilSpook

 

[entomophobiac]

Om vi inte har en gemensam struktur/ramar att hålla oss till och om det finns flera konfliktande ”sanningar”

Det intressanta är ju att sanningar kan uppstå lite hur som helst i rollspel, och det finns folk som kan ha roligt med alla varianter från hela spektrumet. Som sagt så leder ju olika syn på hur eller när sanningen uppstår till olika sätt att spela och skriva spel - det är grymt intressant!

 

[entomophobiac]

Fast hårdrar man det åt andra hållet uppstår ju det motsatta problemet.

Uttryckte inget av det som ett problem, och påpekade dessutom att det är ett spektrum. Osäker på hur jag skulle kunna vara tydligare med att jag inte vill ha bråk.

 

[Bifur]

Tror mer det handlar om behovet av en inneboende logik mer än behovet av en objektiv sanning.

Min syn också. För övrigt något av det svåraste med bra samberättande (för min del) - även när vi bygger världen steg för steg vill jag helst inte att det som etableras av deltagare i ett skede ska motsäga det som etablerats i ett tidigare skede.

 

[Feuflux]

På den gamla goda tiden (1999 i det här exemplet) när Matrix kom ut så blev ju Morpheus "what is real?" en grej. På min gymnasieskola läste alla en en kort kurs i psykologi eller filosofi och de som valde den senare (inte jag) såg filmen på skoltid och diskuterade. Själv tyckte jag frågan var felaktig, utan tänkte mer "Om man inte kan lita på vad man ser, hör etc så går det ju inte att veta att man deltar och all ansträngning blir meningslös. Om jag inte kan lita på mina ögon att jag läst 'vad är sant?' så varför försöka svara på frågan?" Jag är en väldigt kul person...

Gemensamma visioner är alltså viktigt för mig i rollspel (vilket ihop med någon slags trust-issue att jag inte gillar att bli lurad) vilket leder till att spel där en spelare i hemlighet förstör utredningen (eller vad det nu är) inte lockar över huvud taget. Med öppen information i spelgruppen är det helt okej, då är det ju rollpersonen som förstör utredningen (men har på stående fot svårt att se det scenariot locka).

Skickar SL fram det farligaste monstret någonsin mot rollpersonerna behöver det förmedlas så att inte RP1 får huvudet avhugget och spelgruppen kollektivt utbrister "det var ju bara en ensam gubbe med svärd" (var det här ett dåligt exempel så kan du säkert komma på ett bättre för att illustrera vad jag menar, tack på förhand).

Inser nu att jag borde läsa startinlägget igen för jag vet inte riktigt vad jag skriver i för tråd...

 

[Skarpskytten]

Skickar SL fram det farligaste monstret någonsin mot rollpersonerna behöver det förmedlas så att inte RP1 får huvudet avhugget och spelgruppen kollektivt utbrister "det var ju bara en ensam gubbe med svärd" (var det här ett dåligt exempel så kan du säkert komma på ett bättre för att illustrera vad jag menar, tack på förhand).

Exempel:

 

[Genesis]

Fast hårdrar man det åt andra hållet uppstår ju det motsatta problemet. Om du vill spela ditt utredningsspel, men jag säger att inget av offren har dött alls. Alla bor i Hollywood nu. Bertil hävdar å sin sida att alla människor dött, även våra rollpersoner. Cecilia å sin sida har förvandlats till en enhörning som flyger genom Saturnus ringar och Daniellas rollperson är en superhjälte som har fångat alla mördare och fått den att ångra sig och be om ursäkt.

Om vi inte har en gemensam struktur/ramar att hålla oss till och om det finns flera konfliktande ”sanningar”, då är det ju Monty Python?

//EvilSpook

Frågan är ju varför du, Bertil och Cecilia försöker att sabba spelet, istället för att bidra? Det har ju inget med gemensam struktur eller ramar att göra. Det är ju ni som gör spelet till Monty Python, inte någon avsaknad av struktur. Eller menar du att folk i allmänhet vill sabba spelet, men att reglerna hindrar dem? Det känner jag knappast är sant. Vissa spelstilar behöver regler för att man ska kunna "vinna", men det är inte ett allmänt krav. I Hantverksklubben spelar vi med regeln "om någon säger något så är det sant, om inte de andra säger något annat, för då diskuterar vi saken", ungefär. Funkar hur bra som helst, och vi har nog aldrig behövt "diskutera saken".

 

[Genesis]

Mer på det faktiska ämnet, då: Allt i fiktionen är ju på låtsas, så klart. Och alla är med på att de inte är sanna i egentlig mening. Däremot skapas en "kanon" av sanning genom gemensamma överenskommelser. Så jag skulle säga att oavsett sanningshierarkier så skapas den fiktiva sanningen enkom genom gemensam överenskommelse. Endast det som alla spelare är överens om är fiktivt sant. Så fort någon inte håller med så är det inte längre så. Och folk kan hålla vissa saker som fiktivt sanna även om de inte känner till sakerna ifråga. Vi kan alla vara överens om att ett bredsvärd ger den skada det står att det gör i vapentabellen, även om vi inte har koll på vad det är.

Och jag har för övrigt svårt att ta bredsvärd på allvar sedan jag lärde mig att dess namn på franska, "braquemart", är en välanvänd eufemism för en vi vet alla vad det ska stå här.

 

[EvilSpook]

Frågan är ju varför du, Bertil och Cecilia försöker att sabba spelet, istället för att bidra?

Det är bara Cecilia som aktivt försöker sabba spelet. Spelledaren saknar kreativ agenda så vi känner oss lite vilsna. Jag älskar min frihet att bidra och kom på en sak jag tyckte var awesome och kan leda till en grym story. Bertil är kliniskt deprimerad och uttråkad. Daniella spelar traditionell problemlösning och kom upp med en elegant lösning.

Ingen av oss är särskilt bra på den här typen av spel, och vi har mycket att diskutera.
Men var går gränsen för att sabba spelet? Vem sätter den? Kan den flyttas?

//EvilSpook

 

[entomophobiac]

Men var går gränsen för att sabba spelet? Vem sätter den? Kan den flyttas?

Ja, ja, och ja! Sen handlar väl just denna tråd om sanning, trots allt.