Nekromanti Vad är viktigt för drama!?

[RasmusL]

Ja, jag vet, vi har haft _exakt_ den här diskussionen tidigare men forat har fyllts på med nya förmågor, de gamla rävarna har säkert blivit visare med åren och jag tänker att det finns ett värde i att dra det hela ett varv till!

Så, här kommer frågan!


Vad är bra för att skapa drama i rollspel?

Vi kan börja diskutera lite enkelt och förutsättningslöst men troligtvis kommer motfrågan "vad är drama" ganska snabbt att komma upp och vill en vara förutseende så kan en ju skriva om det också, men inget krav! Each to their own, vad funkar för er!?

 

[RasmusL]

Här kommer ett par grejer, håller ni med!?


Konflikt och misär är bra som plattform och drivande kraft för drama
Det är bra när det är jävligt. Av tradition eller norm eller vad det nu kan vara så finns det grejer i misären som triggar i alla fall mina drama-nerver. En konfliktladdad situation ger gott om möjligheter till komplikationer där moral och värderingar sätts på spel.

...men det får inta bara vara jävligt
Drama frodas när det dåliga kontrasteras med det fina och bra. När protagonisten i mord-mysteriet kan få en stunds lugn och ro hos sin bästa kompis, ta en kopp te vid matbordet och prata om något annat, då skapas och fördjupas investeringen i Det Som ÄR Viktigt För Protagonisten och potentialen för starka konflikter senare i berättelsen är god.

 

[Mogger]

Drama kräver först och främst en insats, och den måste knytas till den grundläggande premissen. Vill du bara spela en föräldralös gravplundrare utan några band till någon som bara är ute och äventyrar lite så blir det inget drama. Eller, det kan det bli men det blir en omväg (som inte är fel eller så).

 

[APM]

Jag vill hävda att drama kräver att spelarna är överens om att karaktärerna (gns: character) är det mest intressanta att utforska, och följaktligen mår spelet bra av att man förberett så lite händelser och setting som möjligt. Ju mindre "fakta" spelarna har att förhålla sig till desto lättare är det att fokusera på dramat (d v s det som händer inom och mellan karaktärerna).

Antingen spelar man story now eller så spelar man fish tank. I andra spelstilar kommer dramat att hamna i skymundan. Håller ni med?

 

[APM]

Drama kräver först och främst en insats, och den måste knytas till den grundläggande premissen. Vill du bara spela en föräldralös gravplundrare utan några band till någon som bara är ute och äventyrar lite så blir det inget drama. Eller, det kan det bli men det blir en omväg (som inte är fel eller så).

Måns! Berätta mer om insatser! Vad är en bra insats och vad är en dålig insats?

 

[Mogger]

Måns! Berätta mer om insatser! Vad är en bra insats och vad är en dålig insats?

En bra insats är ärlig och kan ges stort utrymme i spel och kan driva spelet. RP:n måste ha något att vinna, och något att förlora, och allt ger konsekvenser. Det finns inte tre livlinor.

 

[Mogger]

Jag vill hävda att drama kräver att spelarna är överens om att karaktärerna (gns: character) är det mest intressanta att utforska, och följaktligen mår spelet bra av att man förberett så lite händelser och setting som möjligt. Ju mindre "fakta" spelarna har att förhålla sig till desto lättare är det att fokusera på dramat (d v s det som händer inom och mellan karaktärerna).

Antingen spelar man story now eller så spelar man fish tank. I andra spelstilar kommer dramat att hamna i skymundan. Håller ni med?

Nej Eller, jo, jag håller ju med om att dramat är personligt, men jag upplever inte att setting behöver stå i någon kontrast till det. Tvärtom bör man se till så att settingen förstärker dramat. Settingen ställer ju sina egna krav och ger sina egna möjligheter.

Däremot bör spelet inte ha något givet mål, men absolut gärna en given riktning.

 

[APM]

En bra insats är ärlig och kan ges stort utrymme i spel och kan driva spelet. RP:n måste ha något att vinna, och något att förlora, och allt ger konsekvenser. Det finns inte tre livlinor.

Men hur stor är en insats då? Pratar du om att det finns en övergripande insats som driver berättelsen över tid eller menar du att berättelsen drivs av små insatser som avlöser varandra? Jag tänker på Dogs in the vineyard eller trollbabe (om jag inte minns fel) där varje tärningsslag måste ha en insats.

 

[APM]

Nej Eller, jo, jag håller ju med om att dramat är personligt, men jag upplever inte att setting behöver stå i någon kontrast till det. Tvärtom bör man se till så att settingen förstärker dramat. Settingen ställer ju sina egna krav och ger sina egna möjligheter.

Däremot bör spelet inte ha något givet mål, men absolut gärna en given riktning.

Jag tror nog också att setting och riktning kompletterar karaktärsutforskandet. Att förbereda setting och riktning tror jag dock måste ske i minimal utsträckning för att inte komma ivägen. En setting och riktning som uppstår ut spelandet är i min erfarenhet den lättaste att skapa drama kring.

 

[Mogger]

Men hur stor är en insats då? Pratar du om att det finns en övergripande insats som driver berättelsen över tid eller menar du att berättelsen drivs av små insatser som avlöser varandra? Jag tänker på Dogs in the vineyard eller trollbabe (om jag inte minns fel) där varje tärningsslag måste ha en insats.

Ah, nej, jag menar att spelaren verkligen måste ge sig hän. Insatsen är hela orsaken till att spela. Vi spelar ju drama för att se hur det ska gå, play to find out, och allt det där, men det är själva insatsen som är viktig. Tycker jag. Jag vet att det här inte riktigt finns i spel som Apocalypse World där man liksom ska utforska lite vad det ska handla om, men jag tycker att det ska vara klart innan. Du ska vara lite nervös och spänd och undra hur det här ska gå.

Det innebär alltså att spelaren måste bry sig. På riktigt. Då blir det bra drama.

 

[RasmusL]

Jag tror nog också att setting och riktning kompletterar karaktärsutforskandet. Att förbereda setting och riktning tror jag dock måste ske i minimal utsträckning för att inte komma ivägen. En setting och riktning som uppstår ut spelandet är i min erfarenhet den lättaste att skapa drama kring.

För mig är en väl förberedd setting inte alls ett problem. Spel som Montsegur 1244 eller Spione har exempelvis extremt väl definierade setting och har gett mig riktigt coola och starka draman som talat till mig som människa. Settingen kan nog förberedas hur långt som helst, så länge det finns buy in hos deltagarna, men det är däremot suuuperviktigt att inte preppa vad karaktärerna ska göra. Setting? Helt ok! Händelser som rollpersonerna möter? Kör på! Vad en rollperson ska göra i en viss situation? Nej, no go, don't do it!

 

[RasmusL]

Relaterbara konflitker
Jag upplever att för att jag ska kunna uppskatta och relatera till en dramatisk situation så måste de konflikter som hanteras, det som står på spel, vara relaterbart för mig. Spelsituationen kan vara förlagd till en gigantisk rymdfärja ledd att Kim Jong Un på vilken kriget mellan vampyrer, människor och köttätande robotar rasar (något som inte är sådär väldigt relaterbart) men situationerna, insatserna och konflikterna måste vara sådana att jag kan förstår dem. Olycklig kärlek, svek och hat, plikten vs känslan, hur långt en är beredd att gå för att förändra samhället, etc är alla teman som jag förstår, även om de är förlagda till en setting jag bara kan drömma mig till.

Bleed ger inte drama men drama ger ofta bleed
Jag kan spela dramatiska historier utan att rollisens känslor blöder över i mig eller vice versa. Däremot har dramatiska historier en tendens att få mig att identifiera mig med min rollis och blöda. Jag har genom lite tester insett att sådant som får mig att bleeda också påfallande ofta ger starka draman så det finns en koppling där. Ge mig en situation jag relaterar till och där jag lever mig in rollisens känslor så är chanserna goda för ett drama som berör mig!

 

[Mogger]

För mig är en väl förberedd setting inte alls ett problem. Spel som Montsegur 1244 eller Spione har exempelvis extremt väl definierade setting och har gett mig riktigt coola och starka draman som talat till mig som människa. Settingen kan nog förberedas hur långt som helst, så länge det finns buy in hos deltagarna, men det är däremot suuuperviktigt att inte preppa vad karaktärerna ska göra. Setting? Helt ok! Händelser som rollpersonerna mäter? Kör på! Vad en rollperson ska göra i en viss situation? Nej, no go, don't do it!

Ja, jag är helt med Rasmus här. För mig är setting verkligen inget hinder, tvärtom! Men så gillar jag ju drama där premissen implicit sätts av settingen (mer eller mindre).

Men jag har inga problem med att spela utan definerad setting heller, men för egen del är jag inte så jätteintresserad av det samskapande av miljö som då sker i spel. Jag lägger hellre krutet på annat.

Men det är ju en smaksak. Inget av det är hinder för drama, det ger bara olika typer av spelupplevelser. Ffa är det ju betydligt enklare sätta igång att spela utan förberedelser, och det uppskattar jag verkligen. Men samtidigt uppskattar jag maffiga genomtänkta världar med

 

[RasmusL]

Det behövs mer än en scen per protagonist
Okej, här kan jag tänka mig att inte vara stenhård för det finns säkert något motexempel, men i min erfarenhet behövs det ett antal scener för att nå en tillräckligt dramatiskt laddad situation för att den ska ge ett resultat som berör oss när vi löser ut situationen. Jag skulle att säga någonstans 7-10 scener är ganska najs att ha och det är värt att ha i åtanke om en ska spela one-shots med mer än en karaktär.

 

[APM]

Jag gillar den här tråden! Bra initiativ Rasmus! Jag hade inte vågat sätta igång den med risk för att folk ba "gäsp, det där har vi avhandlat".

Händelser som rollpersonerna mäter? Kör på!

Vad menar du egentligen med mäter?

 

[Bifur]

Fokus och engagemang hos spelarna räcker långt, då kan de mest oväntade situationer skapa bra drama medan motsatsen kan göra möten som rent berättelsemässigt är klimax till en gäspning.

Med andra ord: drama som känns tycker jag ofta skapas i stunden. Visst behövs relaterbara konflikter och en insats för RP:n men det är inte tillräckliga komponenter, vilket gör att det ”planerade” dramat kan bli ganska platt om inte inlevelsen är den rätta.

I övrigt håller jag med Måns att en setting med tydlig inriktning inte behöver störa, tvärtom kan det ibland hjälpa genom att skapa dramatiska situationer som varken SL eller spelare kunnat förutse, vilket kan bidra till den önskade inlevelsen.

 

[RasmusL]

Jag gillar den här tråden! Bra initiativ Rasmus! Jag hade inte vågat sätta igång den med risk för att folk ba "gäsp, det där har vi avhandlat".



Vad menar du egentligen med mäter?

Haha, sorry, "möter" ska det vara, my bad xD Jag fixar!

 

[RasmusL]

Fokus och engagemang hos spelarna räcker långt, då kan de mest oväntade situationer skapa bra drama medan motsatsen kan göra möten som rent berättelsemässigt är klimax till en gäspning.

Med andra ord: drama som känns tycker jag ofta skapas i stunden. Visst behövs relaterbara konflikter och en insats för RP:n men det är inte tillräckliga komponenter, vilket gör att det ”planerade” dramat kan bli ganska platt om inte inlevelsen är den rätta.

I övrigt håller jag med Måns att en setting med tydlig inriktning inte behöver störa, tvärtom kan det ibland hjälpa genom att skapa dramatiska situationer som varken SL eller spelare kunnat förutse, vilket kan bidra till den önskade inlevelsen.

Aaah men det räcker inte. Vi är ett gäng som vanemässigt skapar sjukt starka dramatiska historier men ibland blir det ba inte, trots att vi sitter där hela bunten och formligen dryper av entusiasm. Så det finns konkreta grejer som funkar, typ.

När det blir bra för er, när det händer i stunden, vad är det som händer då?

 

[Mogger]

Det behövs mer än en scen per protagonist
Okej, här kan jag tänka mig att inte vara stenhård för det finns säkert något motexempel, men i min erfarenhet behövs det ett antal scener för att nå en tillräckligt dramatiskt laddad situation för att den ska ge ett resultat som berör oss när vi löser ut situationen. Jag skulle att säga någonstans 7-10 scener är ganska najs att ha och det är värt att ha i åtanke om en ska spela one-shots med mer än en karaktär.

Ja, jag håller med. Men, också att känna av om konflikten tappar glöd och isf byta spår. Ibland kan man ju komma till något som man trodde skulle bli ett klimax och man bara "nämen, jag lägger mig, det här känns inte viktigt längre".

 

[Bifur]

När det blir bra för er, när det händer i stunden, vad är det som händer då?

Jobbig fråga eftersom svaret är: jag vet faktiskt inte. Jag tycker väl helt enkelt det är svårt att hitta en bra metod. Med åren har jag allt mer kommit att luta åt att det är bästa att inte tänka drama så mycket i förväg utan i varje fall som SL planera för att det ska kunna bli intressant (spännande, otäckt, tankeväckande, klurigt eller vilket adjektiv man vill välja) ändå. Vilket kanske låter lite uppgivet…

Ska jag ändå fundera i någon sådan bana så tror jag det bästa är om spelarna bygger RP med tydliga profiler (moral, målsättningar, förhållningssätt eller vad det nu kan vara) men att man sedan ändå spelar ”som vanligt” utan att speciellt tänka på att det är drama som är målet.

(Sen kan detta vara en perspektivfråga, ett drama som spelarna/SL eftersträvar har man större förväntningar på, deras fall blir större om de inte funkar medan de spontana är bonus, vilket kanske gör att de övervärderas. Å andra sidan tycker jag inte det motsäger min linje…)