Re: Vad är det som tar tid? [sammanfattning]
Jag skulle vilja väga upp "karaktärsrollspelande" med en punkt jag som spelare kan bli tokig på, nämligen...
SL kör bil
När SL kör bil hamnar spelarna i baksätet, medan häftig story eller coola SLP:er introducerar i ett hav av verbala exkrementer från SL's sida. Hela scener förvandlas till rent parodiska utspel där SLP:er främst pysslar med att dunka varandra om ryggen eller, för den delen, slåss. Överhuvudtaget blir det trist när rollspelandet förvandlas till någons personliga bil, och resten av spelarna blir passagerare. Sådant "tar tid".
och även...
Metasnack
Funderingar kring vad ens rollperson egentligen vill håller man rimligen för sig själv, vartåt historien ska röra sig tar man mellan spelmöten eller så får man väl se när man kommer dit. Mera klassiska exempel är såklart Monty Python-vitsar och mathämtning, men på senare tid har folk fått för sig att man ska diskutera berättelsen, ge röst åt vad ens rollperson tänker, och allt möjligt annat som inte finns eller märks i spelvärlden. Varje gång någon säger "min rollperson funderar över..." eller "fan vad coolt det vore om..." vill jag kräkas.
Spelmekanik hamnar förresten härunder också. Öppna slag med tärningarna, pillande med siffror, tabeller eller matematik - allt som innebär att man tvingas komma ihåg att man är ett gäng goa nördar kring ett vardagsrumsbord. Sådant är slöseri med god rollspelstid, enligt mig.
Att dessa anses "ta tid" snarare än "ge upplevelse" beror naturligtvis på att jag helst pysslar med vad som nyligen kärleksfullt (?) benämndes "krankimmersionism". Något jag själv tycker är själva poängen med rollspel har ju redan nämnts som något som "tar tid" (dvs "karaktärsrollspelade"), så jag tänkte att en motpol kunde behövas...
Jag skulle vilja väga upp "karaktärsrollspelande" med en punkt jag som spelare kan bli tokig på, nämligen...
SL kör bil
När SL kör bil hamnar spelarna i baksätet, medan häftig story eller coola SLP:er introducerar i ett hav av verbala exkrementer från SL's sida. Hela scener förvandlas till rent parodiska utspel där SLP:er främst pysslar med att dunka varandra om ryggen eller, för den delen, slåss. Överhuvudtaget blir det trist när rollspelandet förvandlas till någons personliga bil, och resten av spelarna blir passagerare. Sådant "tar tid".
och även...
Metasnack
Funderingar kring vad ens rollperson egentligen vill håller man rimligen för sig själv, vartåt historien ska röra sig tar man mellan spelmöten eller så får man väl se när man kommer dit. Mera klassiska exempel är såklart Monty Python-vitsar och mathämtning, men på senare tid har folk fått för sig att man ska diskutera berättelsen, ge röst åt vad ens rollperson tänker, och allt möjligt annat som inte finns eller märks i spelvärlden. Varje gång någon säger "min rollperson funderar över..." eller "fan vad coolt det vore om..." vill jag kräkas.
Spelmekanik hamnar förresten härunder också. Öppna slag med tärningarna, pillande med siffror, tabeller eller matematik - allt som innebär att man tvingas komma ihåg att man är ett gäng goa nördar kring ett vardagsrumsbord. Sådant är slöseri med god rollspelstid, enligt mig.
Att dessa anses "ta tid" snarare än "ge upplevelse" beror naturligtvis på att jag helst pysslar med vad som nyligen kärleksfullt (?) benämndes "krankimmersionism". Något jag själv tycker är själva poängen med rollspel har ju redan nämnts som något som "tar tid" (dvs "karaktärsrollspelade"), så jag tänkte att en motpol kunde behövas...