Handlingarna borde definiera rollpersonen istället
Hans inlägg ställer implicit en fråga: Vad har misslyckande för plats i rollspelsregler?
Det är inte bara det. Jag försökte också göra saker som var typiskt för min rollperson men fick konstatera att köra rakt in i en vägg var typiskt för min rollperson (eftersom spelledaren modifierade mitt värde från auto-lyckat till "du har en chans att misslyckas"). Som jag skrev i mitt första inlägg i den här tråden, det här hade inte hänt om jag först hade valt en färdighet för att undkomma, slagit och sedan förklarat vad jag försökt göra (fortune in the middle) istället för att säga vad jag försökte göra och så blev det misslyckade resultatet en följd av detta (fortune in the end).
Fast det har jag redan skrivit, så varför tar jag upp det igen? Jo, min egentliga implicita fråga i tråden var "Varför ska det jämt finnas ett spänningsmoment i rollspel?". Min spelledare hade ju lika gärna kunnat låta min rollperson glänsa men valde att sänka värdet efter eget tycke. Jag tycker att det ska vara ett slumpmoment i rollspel är på tok för rotat i rollspelarnas tankebanor (kolla bara på
Wilpers svar i min tråd). Enda anledningen till varför man ska kunna misslyckas är för att det ska anses vara "spännande" men man kan ju tänkas vilja ha ut annat ur en handling som rollpersonen utför.
I exemplet med Mutant Chronicles så ville jag glänsa med mina kunskaper med rollpersonen. Jag och min spelledare delade tydligen inte samma vision. Att sätta upp insatser (stakes) som i konfliktresolution är ju bara en modifikation av ett faljerande systemtänk. Näe, inte direkt faljerande men konfliktresolution stödjer mer att man ständigt ska föra handlingen framåt. Det stödjer inte att rollpersonen definieras av dennas handlingar; typ att få se cool ut som du skriver, men också att man tydligt visar hur oempatisk man är, vilken räddhare man är eller på annat sätt visar upp individen.
Det var lite det som jag var inne på när jag skrev tråden
Hur ska man skapar historier... rent regelmässigt?, men tråden är feldöpt. Jag var på tok för mycket inne på att historien skulle ha fokus, istället för rollpersonen som individ. En bättre titel på tråden hade varit "Regler för hur scenariot definierar rollpersonen". Om du inte orkar läsa tråden så för jag där fram en tankegång där spelaren måste etablera en del av rollpersonen så att man kan använda den delen senare i scenariot. Ta exempelvis en Bond-film där Bond får prylar i början av filmen. Dessa etableras med andra ord i filmen, så att han senare kan använda dem. Samma princip skulle jag vilja ha i ett rollspel.
/
Han som naturligtvis inte vill ha den principen i
alla rollspel