Asså, jag hade tänkt hålla mig utanför diskussionen nu, men jag vill bara lägga en kort kommentar på det här. Det här är absolut inte menat som kritik eller skäll, förresten. Det är en ärlig reflektion på något som ligger mig varmt om hjärtat och förekommer överallt i samhället. Det är också anekdotiskt; mina observationer är beroende av vilka individer jag stöter på omkring mig.
Vi är generellt barnsligare, vi dampar runt, har svårt att sitta still, har myror i benen osv. Rent generellt alltså.
Nej. Helt enkelt. Nu när jag själv har små barn som växer upp så tittar jag ofta på deras beteende, deras kompisars beteende och reaktioner från vuxenvärlden. Min erfarenhet är snarare att det finns en generationsklyfta bland föräldrar. De flesta jag känner som har barn i samma ålder som mina är runt tio år äldre än mig. I den generationen ser jag myckt tydligare tendenser att "se" könstypiska beteenden som just könstypiska än hos mina jämnåriga vänner och förskolepedagoger. När pojkar beter sig bråkigt så konstateras det att "pojkar är bråkiga", men när flickor beter sig liknande så ses det som ett undantag - även om de har samma tendenser i samma utsträckning. Jag har själv sett hur folk tar saker för givet kring mina egna barn, deras beteenden och intressen.
Min son är jätteintresserad av bilar, traktorer och grävmaskiner, tex. Trots att jag, min fru och i princip alla i min omgivning har noll intresse av det. Det leder ofta till kommentarer om att "pojkar är så", som om ett maskinintresse ligger i generna sedan stenåldern. Vi som har sett honom växa upp vet ju däremot att det intresset var noll och ingenting tills flera saker sammanföll som gjorde att han såg bilar på ett annat sätt (vi flyttade till en lägenhet med utsikt över en vältrafikerad väg ungefär samtidigt som han började gå och se sig omkring ut genom fönstrena, han började på förskolan och spenderade mycket av första tiden i knät på en kvinnlig pedagog med ett otroligt bilintresse - tillsammans satt de ofta och tittade på mängder av traktorer och grävmaskiner eftersom det byggdes om utanför förskolan just då).
Båda våra barn har genomgått perioder av viss bråkighet och utåtagerande, precis som alla barn. Vi har sett hur deras jämnåriga kompisar - varav vissa varit hemma hos oss nästan dagligen under delar av de perioderna - behandlats annorlunda av sina föräldrar beroende på kön. Om flickan är bråkig så är det frustrerande och jobbigt och föräldrarna pratar om en fas som måste passeras, men när pojken kommer i samma ålder och fas så suckar man över att han är så jobbig men man får väl vänja sig och hantera det.
När min dotter gör tekniskt avancerade saker för sin ålder så konstaterar folk att hon är ganska smart. När min son gör liknande saker så hör man glada utrop om "en framtida ingenjör" och "oj så teknisk han är".
Det kanske beror på min umgängeskrets, men jag upplever att de som tillhör min generation gör mindre skillnad i sina reaktioner mot barns beteende beroende på kön. Det märks också i barnens beteende. När de förutsättningslöst leker med vad som helst och får lika mycket beröm oavsett vad det gäller så väljer de lekar utefter vilka sagor som nyss väckt intresse eller vad de bäst kan leka tillsammans.
Därför betyder just såna här myter mycket för mig personligen. Jag ser hur det påverkar mina barn och deras förutsättningar, och jag har själv alltid kännt mig otroligt malplacerad när vissa beteenden förväntats av mig pga mitt kön. Personligen ser jag helt enkelt helst att såna här påståenden skulle upphöra, så att mina barn slipper att deras omgivning formar dem efter sina egna förutfattade meningar.
