Alltid ska de vara uttrycksfulla. Högljudda eller lågmälda, men alltid måste de bära inom sig frön till något minnesvärt. Det första, och ytligaste, intrycket är det viktigaste. Där kan man fånga intresset och sänka djupa krokar, så att det sen går att släpa det ned till djupet av rollpersonens inre. En botten får det finnas, gärna fler, men alltid måste personligheten skina på ytan. Men även denna yta är en spegling eller framtvingad skenbild av det inre.
Den väderbitna veteranäventyraren som möter all världen med lakoniska skämt och muttrande ironi, ty utan slöjan av självdistans skulle han vara tvungen se sanningen i vitögat, och inse verkligheten i allt hemskt han sett och gjort. Alla gamla ärr i det gråbleka ansiktet skulle flamma upp som banesår.
Den av grå huva, kappa och skugga dolda drakkultisten. Som ständigt är närvarande, men som endast yttrar sig i enstaka ord eller gåtfulla pseudoordspråk. Vad som vägleder henne är för de flesta dunkelt, men de som står henne närmast vet hennes kval. Främmande inför alla utom sig själv. Ensam överlevare av en urtida högkultur, ingen lever längre som hon kan samtala med om Alnavyrs skönhet eller de gnistrande ormarnas mysterium. I sitt sinne har hon ensam dryftat varje tanke på det förflutna, tills de nötts och slitits så att de alla är tröttkörda, fadda och helt tömda på känsla och liv. Hon minns endast fragment av de Gryndiska visorna, ingen kan fylla i dem. De nutida språken kan hon knappt, har knappt lärt sig dom för rädslan att mista eller förvirra minnena av hemmet.
Den sirligt utsyrslade kondottiären med de mest förfinade manér. Givmilt bjuder hon hela tavernan på skummande ruddrycker, det egna stopet tömmer hon i ett svep och hennes skratt ekar genom salen. Men under leendet slumrar ett ursinne, som lätt väcks ur sin dvala. Spiller någon öl på hennes mårdmantel, eller fasanplymshatt, ligger snart den oförsiktige på golvet. Dolkskurna sår tömmer sakta kroppen på blod. Sin jovialiska uppenbarelse till trots är hyrsvärdens hövding en hämndlysten och oförlåtande krigarsjäl. Blodet pudras snart över, liket städas undan och bordet smattrar av dobbeltärningar.
Sådana är några av mina rollpersoner. Kvinnor oftare än män, men jag gillar att leka lite med egenskaper som traditionellt är kvinnligt eller manligt laddade. Spelmekaniskt är de oftast av det krigiska slaget, med bitande klingor eller vassa spjut. Besvärjare och andra troll gillar jag som koncept, men jag har ofta svårt att hitta en estetik jag är nöjd med. Som spelare är jag ofta den som gör upp planer och har i regel mycket att säga, vilket är mer förenligt med vissa rollpersoner än andra. Det är t.ex. svårt att vara drivande med drakkultisten och samtidigt upprätthålla hennes koshianska uppträdande.
