Nekromanti Vad får ett äventyrargäng med olika livsåskådning och moralkoder att hålla ihop ?

[Dr_Dängrot]

Jag satt och funderade på vad som får ett gäng med individer med komplett åtskilda värderingar och livsåskådningar att säga JA vi slår oss ihop och ger oss ut i världen och klår upp monster och snor deras guld ?

Vi kan tex ta rollspel som DnD och Pathfinder där detta i min mening är mest uppenbart , för ett antal år sedan deltog jag i en kampanj där jag spelade en chatoic good elven ranger och en av dom andra spelarna spelade en chaotic neutral assimar cavalier of the cockatrice .

Riddare i cockatrice ordern är sjävliska och gloryhogs och får massa mekaniska fördelar genom att i spelet agera själviskt tex så kräver dom alltid en större andel av bytet än övriga gruppen osv osv .

När min ranger ville hjälpa lilla mormor astas barnhem för föräldralösa utav godheten i sitt hjärta så ville cavaliern ha dubbelt betalt för att ens gå ur sängen.så varför skulle min chaotic good ranger med en helt annan världsåskådning och moralkod ens vilja äventyra ihop med den sjäviske cavaliern eller ens vistas i hans närhet under flera års äventyrande ?

 

[anth]

Det enkla svaret: det gör de inte.

Därför bör spelledare och spelare sätta sig ner, innan kampanjen börjar och rollpersoner är framslagna, och gå igenom vad det är för sorts kampanj och rollpersonsgrupp - så att alla drar åt samma håll.
Helst bör alla bara vara ett alignment-steg från varandra och ingen ska ligga mer än två alignment-steg från någon annan.

Alternativt är de anställda av samma arbetsgivare/organisation: man står ut med ganska jobbiga arbetskamrater så länge lönen kommer varje månad.

Då tycker jag att det är ett betydligt större problem att förklara nya rollpersoner i gruppen (när någon t.ex. dött):
Äventyrargruppen har träffat massor med intressanta och kompetenta NPC:er, men plötsligt säger de åt förste bäste landstryckare att följa med dem och bli en del av gruppen.
Om gruppen hade som vana att låta slumpmässiga NPC:er att ansluta hade jag köpt det - men det är ett ganska ovanligt beteende i de flesta spelargrupper.

 

[2097]

Det finns två lösingar. Det ena är som Anth säger att spelarna gör RP tillsammans, eller gör RP utifrån ett gemensamt mål (vara livvakter åt Gundren Klippsök, eller vara gamla kompisar). När man räddat varandras liv några gånger brukar det bli lättare att hålla ihop. Bonds i stil med Dungeon World är också bra.

Det andra är att man kör en pvp-kampanj. Även där är ett relationsnätverk till hjälp, som i Fiasco eller Hillfolk eller AW.

Båda alternativen fungerar bra.

 

[Rymdhamster]

Ah yes, detta är något jag ständigt kämpar med också. I vissa grupper verkar det aldrig bli några som helst problem av den här situationen, gissningsvis för att alla inblandade är bra på att bedöma "när man kan ta och när man kan ge".

Cavaliern kanske är självisk och kräver dubbelt betalt, men kommer efter lite tjatande (roligt ingame-tjatande) gå med hjälpa barnhemmet även utan betalning i hopp om att kunna utverka någon form av monetär vinnst på annat sätt under jobbets utförande.

När ni kommer tillbaka och ser att barnhemmet skrapat och tiggt ihop till en belöning åt er kanske din ranger vill vägra ta emot den och be dem behålla den själva, men biter sig i läppen och håller tyst när Cavaliern kliver fram och tar emot pengapåsen.

Men ju längre ifrån varandra man är på alignmentskalan desstå större avsteg måste man vara beredd på att göra.

Problemen uppstår när någon håller fast vid sin roll lite för länge, eller när andra spelare inte riktigt kan komma på någon bra "out" som den karaktären kan använda för att berättiga ett avsteg från sina principer (eller när någon är en haverist och mest bara verkar tycka det är kul att jävlas med folk).

Jag har inte hittat något bra sätt att hantera det på egetligen. Eller rättare sagt inget enkelt sätt. Man kan självfallet lösa mycket genom att prata om saken, vilket underlättas om man spelar rollspel lite mer löst och avslappnat (inte djupinlevelse) så att man inte dras med av bara farten och bygger på konflikten. Men det gäller att alla fattar grejen med ge och ta och är beredda att kompromissa lite när man sätter sig ner och försöker spåna fram en lösning.

Om det känns svårt att hitta en lösning där båda är nöjda har jag två "go to"-lösningar för nödsituationer: antingen får ingen det som de vill ha eller så tar man Salomons råd och delar det på mitten. Lite svårt att applicera på just det givna exemplet dock, i alla fall så här på rak arm.

Då vi haft lite problem med liknande saker i nuvarande spelgrupp tänkte jag nästa kampanj pröva med grundpremissen att från början säga "Ni är alla vänner. Jag skiter i hur motsägelsefulla era åsikter är, eller hur ni löser det, men ni är alla trogna vänner. Om det uppstår problem mellan två rollpersoner under spelets gång så är detta regeln ni måste rätta er efter." och sedan inte ha några fler begränsningar.

 

[RasmusL]

När jag spelar PF: Vi är ett gäng beer'n'pretzels-lirare som mest är intresserade av att testa kul character builds och spöa förskrivna äventyr och inte bryr oss så mycket om suspension of disbelief och sån skit. Vi spelare har ett gemensamt mål och grupp-optimerar oavsett alignment, moraliska böjelser eller liknande. Ibland kan någon spela ut ett karaktärsdrag och stabba någon for laughs men det är så pass mycket distans mellan karaktär och spelare att det inte eskalerar.

 

[2097]

Hmm nu har både du och Wilper, två inbitna story-now-fans, skrivit hur ni kör D&D lite ironiskt och distanserat och oseriöst. Jag tänker att ni går kanske miste om något. Vad tror du/ni?

 

[ceruleanfive]

Det kan ju helt klart vara en utmaning. Från början bör SL eventuellt se till att det inte skär sig alltför mycket mellan gruppmedlemmar och inför äventyret. Om allt handlar om att pro bono hjälpa ett barnhem av ren godhet kanske det är dumt att spela ett känslokallt hyrsvärd. Ofta kan det dock vara svårt att avgöra på förväg. Har spelat äventyr som helt kollapsat på grund av osämja, men har även varit med om kampanjer där gruppens interna gnabb medfört det största spelvärdet.

Det här med att rädda varadras liv brukar ju som sagt hjälpa folk att överkomma lite meningsskillnader. Ett annat alternativ är att ha en gemensam fiende som alla ogillar skarpt. Ett tredje alternativ är att skicka ut gruppen till en främmande/ogästvänlig plats där de blir varandras enda trygghet. Man kan även bygga upp det så att de olika medlemmarna är beroende av varandras färdigheter för att klara uppdraget.

Något som riskerar att bryta lite mot rollspelskodexet, men som jag förespråkar, är att ta lite samtal när det riskerar att gå utför. Genom spelarkonversationer kan man eventuellt avstyra de värsta konflikterna, om det annars skulle förstört äventyret.

 

[RasmusL]

Hmm nu har både du och Wilper, två inbitna story-now-fans, skrivit hur ni kör D&D lite ironiskt och distanserat och oseriöst. Jag tänker att ni går kanske miste om något. Vad tror du/ni?

Det är nog helt möjligt, för mig så tillfredsställer det lite olika behov. Jag kan ha superkul med PF när vi sitter och optimerar och får glänsa inför gruppen via knasiga builds, slår en massa tärningar, kastar one liners och populärkulturella referenser omkring oss och är allmänt peppiga. Helt klart går det att spela på andra sätt också men för mig har PF aldrig passat särskilt bra till annat än crunchiga fighter.

Vill jag ha en annan upplevelse så väljer jag ett annat spel med regler fokuserade mot just den. Smaksak gissar jag.

 

[RasmusL]

...men ja, när vi spelar på det sättet så missar vi ju en massa tematik och tyngd som kan finnas inskrivet i äventyret, garanterat.

 

[Basenanji]

...

 

[Rymdhamster]

får glänsa inför gruppen via knasiga builds, slår en massa tärningar, kastar one liners och populärkulturella referenser omkring oss och är allmänt peppiga.

Haha, det låter ungefär exakt som hur jag spelar, fast helt oironsikt och rätt så inspirerat =D

 

[JJoghans]

Jag tycker att "det får gå dit det går". Om någon tycker att uppdraget är under deras rollpersons värdighet, så står det dem fritt att sticka. Eller de andra att sparka ut vederbörande ur gruppen. Då får den utstötte rulla en ny rollperson som står i större samklang med gruppen.

Det är dock väldigt sällan det har gått hela vägen dit. Oftast brukar den udda rollpersonen gå med på det efter lite övertalning, men det är upp till spelarna hur de vill lösa det. Jag upplever inte att det har varit ett problem för mig.

 

[Rangertheman]

Till stor del tycker jag att det handlar om en mognadsfråga. Med tillräcklig erfarenhet kan nog de flesta använda olikheterna och motstridiga alignments som en krydda och som ett rollspelstillfälle, snarare än som en ständig stoppkloss. Jag tycker det är bottentrist om spelandet hela tiden går i stå, bara för att någon jämnt ska hårddra sin karaktär. Antingen får man ta en rejäl Session Zero och snacka ihop sig så att man får en i stort sett fungerande grupp, eller så får SL säga att "ni är vänner som hjälper varandra, oavsett era skillnader. Punkt!".

Som delvis OT, tycker jag också det är påfrestande om spelarna hela tiden ifrågasätter plotten och kräver en halvtimmes övertalning inför varje uppdrag/utmaning. Att det kan vara svårt att se något naturligt steg framåt vissa gånger, är sin sak. Men om staden är under attack och RP struntar i det för att ingen erbjudit dem pengar för att engagera sig, så försvinner så mycket av spelvärdet. Varför spelar man ens rollspel om man inte vill involvera sig i spelvärlden med mindre än att ens rollperson blir överöst med guld?

 

[God45]

För att en äventyrar grupp är ett företag, folk med rätt kompetens och motivation (att gå ner i en dungeon kräver att du är modig as fuck) är svåra att hitta och då får man lära sig stå ut. Nej, jag gillar inte alla mina kollegor på jobb. Och jag är säker på att snubben på ekonomi avdelningen är Chaotic Evil. Men vi behöver en revisor och min D&D grupp behöver en Cleric. Så vi står ut. Sedan gör vi kanske det pga pengarna eller för att vad vi försöker göra är viktigt (Mindflayersen måste besegrad, även om jag måste jobba med douchebag riddaren).

 

[JJoghans]

Som delvis OT, tycker jag också det är påfrestande om spelarna hela tiden ifrågasätter plotten och kräver en halvtimmes övertalning inför varje uppdrag/utmaning. Att det kan vara svårt att se något naturligt steg framåt vissa gånger, är sin sak. Men om staden är under attack och RP struntar i det för att ingen erbjudit dem pengar för att engagera sig, så försvinner så mycket av spelvärdet. Varför spelar man ens rollspel om man inte vill involvera sig i spelvärlden med mindre än att ens rollperson blir överöst med guld?

Medhåll härifrån. Mina spelare gillar att leka svårflörtade, men i värsta fall skulle jag antingen tvinga dem att rulla rollpersoner som skulle acceptera uppdraget, eller säga: "Okej, ni sätter eld på barnhemmet och lämnar stan. Var tar ni vägen nu?"

Jag skulle inte tveka mer än några ögonblick över att skrota en hel kampanj-plot om mina spelare inte gillar den.

 

[da_bohz]

Människor i grupp gör varandra mer homogena när de hängt ihop tillräckligt länge. Man influeras (oftast) av andras beteende, och inser vad som är okej i gruppen och vad som inte är det. Är det någon som sticker ut alltför mycket från gruppens "norm" och visar sig ovillig till förändring kommer det innebära en av tre saker:

• ?Antingen förändras gruppens oskrivna regler och dess uniformitet för att inkludera den som sticker ut (alla tvingas kompromissa),
• Att det skapas två grupper inom gruppen, där det ständigt dyker upp meningsskiljaktigheter dem mellan (ingen kompromissar, vilket ger konflikter både vid spelbordet och i spelvärlden),
• ?Att den som sticker ut lämnar gruppen (frivilligt eller icke).

Riddare i cockatrice ordern är sjävliska och gloryhogs och får massa mekaniska fördelar genom att i spelet agera själviskt tex så kräver dom alltid en större andel av bytet än övriga gruppen osv osv .

?Det här låter ju som ett rent misstag av spelskaparna och att bygga in mekaniker som ger fördelar för själviskt beteende i spel är ju som att aktivt försöka förstöra spelgrupper. Usch.

Jag tycker det skulle vara intressant att testa (mer som ett experiment än något annat) att låta båda spelarna få sina viljor igenom. Din Ranger tar sig an att hjälpa barnhemmet utan betalning. Cavalieren som ville ha mer betalt än de kunde erbjuda blev utan jobb. Eftersom han så prompt vägrade gå ur sängen ligger han väl helt enkelt kvar där medan din Ranger försöker klara upp situationen på egen hand.
?Principfasta karaktärer är ju kul, men det är ännu roligare när de för en gångs skull kanske tillfälligt ger upp sina principer för att istället hjälpa gruppen. Riddaren i detta fallet kanske av ren tristess snart ger upp och lämnar sina ideal, eller så påbörjar han något, mer välbetalt jobb under tiden. Inte alltid helt lyckat att splittra en spelgrupp, men om inte annat kanske det får spelarna att inse att deras karaktärer kanske borde släppa på sina ideal då och då - om inte annat för att få en bättre stämning kring spelbordet.

Som delvis OT, tycker jag också det är påfrestande om spelarna hela tiden ifrågasätter plotten och kräver en halvtimmes övertalning inför varje uppdrag/utmaning. Att det kan vara svårt att se något naturligt steg framåt vissa gånger, är sin sak. Men om staden är under attack och RP struntar i det för att ingen erbjudit dem pengar för att engagera sig, så försvinner så mycket av spelvärdet. Varför spelar man ens rollspel om man inte vill involvera sig i spelvärlden med mindre än att ens rollperson blir överöst med guld?

+1 på detta.
Guldet man tjänar i ett rollspel ska väl vara något slags mått på hur väl ens karaktär lyckats med sitt mål, men ens fokus kring spelbordet torde väl vara att uppfylla spelarnas mål; att spela ett givande, underhållande och/eller spännande äventyr?

 

[Ram]

För min del handlar det nog om tillräcklig motivation.Jag älskar när gruppen drar åt olika håll och har olika lösningsmönster, men det kräver också sitt scenario. Det funkar inte så bra med ett scenario som bygger på gruppens nyfikenhet, välvilja eller önskemål om mindre ekonomisk vinning utan man behlöver kanske motivera dem rätt mycket hårdare, typ skurken brände ned huset där alla era far- och morföräldrar satt eller liknande. Och inga side quests, bara hård och ond main plot.

 

[Sapient]

Jag har funderat över den frågan, i en handfull spelargrupper. Och har inget färdigt svar.

Men det har slagit mig, att inte sällan har spelargrupperna varit lika heterogena, som de äventyrare de spelar - människor i olika åldrar, olika socialekonomisk bakgrund, och olika livsinställningar. Och för det mesta fungerar ju *det* utmärkt...

Nu utsätts inte rollspelare för livsfara regelbundet - så det haltar kanske där.

Men jag tror det finns ett visst samband. Min gissning är att en mer homogen grupp spelare, förmodligen också skulle ha lite lättare att samlas kring ett "tema" för sina rollpersoner, helt enkelt därför att det förmodligen finns en större överlappning mellan individernas livsmål, värderingar etc - och en stor del av det överförs ändå (om än i viss modifierad form) till rollpersonerna.

Lite förenklat - mitt intryck (väldigt subjektivt, tentativt och baserat på litet urval osv.) är det kanske finns likheter mellan hur, låt oss säga, två "hyfsat medeklassiga" personer med högskoleutbildning, som jobbar i utbildningssektorn, spelar sina karaktärer, oavsett om karaktärerna ser helt olika ut - medan en akademiker och en hantverkare som båda spelar väldigt lika uppbyggda karaktärer, på pappret, ändå tillför ganska olika "utförande".

Med detta vill jag ingalunda hinta att svaret skulle vara socioekonomiskt homogena spelargrupper eller att den ena gruppen är "bättre" på gestaltning än den andra. Men min iakttagelse kanske bidrar till diskussionen...

De gånger jag som SL fått inskrida och "ta ett snack" så har det ofta handlat om någon som spelat en rollperson vars motivation mm gått på tvärs med gruppen, på ett sätt som skapat friktion - precis som i TS exempel. Men i andra grupper har det funkat att ha sådana rollpersoner, utan minsta problem.

En tanke kan ju vara att (om nu spelarna är lika heterogena) åtminstone ställa sig frågan om det kan spela in - är det tex personer som givet bakgrund/yrke etc skulle kunna tänkas ha diametralt olika känsla för vad "samarbete" går ut på, hur det funkar liksom? Det skulle kunna spela in tex - det ni säger att ni vill göra, resulterar ändå i olika tolkningar pga att spelarnas förförståelse är så olika. (Personer vana att jobba i team eller personer som jobbar mer "solo" tex..?)

Och, i den mån rollspel till viss del är "wish-fullfilment" - det kan ju vara så att den har ett jobb där allt är teamwork, krav på konformism och att underkasta sig "företagets mål", faktiskt i viss mån vill kunna vara den besvärlige och motsträvige som går sin egen väg och skiter i "gruppens bästa"?

 

[Jocke]

För att en äventyrar grupp är ett företag, folk med rätt kompetens och motivation (att gå ner i en dungeon kräver att du är modig as fuck) är svåra att hitta och då får man lära sig stå ut. Nej, jag gillar inte alla mina kollegor på jobb. Och jag är säker på att snubben på ekonomi avdelningen är Chaotic Evil. Men vi behöver en revisor och min D&D grupp behöver en Cleric. Så vi står ut. Sedan gör vi kanske det pga pengarna eller för att vad vi försöker göra är viktigt (Mindflayersen måste besegrad, även om jag måste jobba med douchebag riddaren).

Så här tycker jag med.

 

[slanfan]

Så länge alla gör sina rollpersoner i samförstånd (grupp och SL) så blir ju skillnaderna bara krydda i spelet. Men om folk bara dyker upp med sin roll och vägrar kompromissa så blir ju allt oftast pannkaka.

Jag spelar gärna med interna konflikter och motsättningar bland rollpersonerna, men om vi sitter och stör oss på varandras rollpersoner irl så har ju ingen roligt.