Jag är Zaros Neheb, den yngste sonen till Panos Neheb av familjen Neheb, och den tredje av fyra syskon. Var Zaros Neheb. Familjens överhuvud, i sin visdom och inskränkthet, valde att förskjuta mig när domen föll. På ett sätt förstår jag honom, och jag hoppas att när han dog hade han samma förståelse för min respons. Ur en handling föds ett spår av konsekvenser, lika obönhörligt som den glödande solens uppgång var gryning.
Neheb är, var, är... ett framträdande handelshus. I fyrahundra år har de levt på handeln som flödar genom [staden]. Vi var respekterade... och fruktade. När jag var yngre förstod jag inte varför händer sökte sig till skyddsamuletter och endast ett fåtal av barnen i staden tilläts leka med mig och mina syskon. När jag blev äldre förstod jag att det gick rykten i staden om Neheb. Det vanliga förstås. Ett mörkt förflutet, rikedom som fåtts genom pakter med oheliga krafter. Rykten som föds ur den avundsjuka som förpestar Mithras samhällen, resultatet av deras förakt för människan och människans natur och allt människan skapar.
Nu i efterhand förstår jag att det fanns en viss sanning i ryktena. Att Neheb inte hade förtjänat sin framgång var förstås nonsens, men det har funnits ett mörkt stråk i familjen Neheb. Inte för att få rikedom, en Neheb behöver ingen hjälp för att vinna rikedom, men i hur rikedom spenderas. Det är nästan smärtsamt att citera Mithras fånar, men för att låna ett av deras koncept. I familjen Neheb har det funnits individer med "förbjudna aptiter".
En son i Familjen Neheb måste givetvis utbildas, och som många andra söner och döttrar ibland de många handelshusen så utbildas en Neheb av Kollegiet i [större stad]. Förutom det nyttiga såsom matematik, språk och historia så givetvis även i Mithras lära och hans "storhet". Det är nästan ironiskt att det var den utbildningen som skulle binda mig till Mithra var den som fick mig att förakta Mithras kungadömen. De söker fred och upplysning, men skapar endast oändliga krig och xenofobi. I deras världsfrånvändhet föds split och söndring. Fraktioner i samhället som borde ha inkluderats, blidkats och blivit investerade i samhället stöts istället bort och bildar cancersvulster som tär på rikets hälsa.
Det var det jag och mina gelikar försökte åstadkomma när vi brände ner Mithras tempel i [större stad]. Utplåna Mithras prästerskap, borgmästare, riddarkommendören och stadens elit i ett enda svep. Skapa en tomhet där en ny och livskraftig ordning kunde ta rot.
Vi lyckades dock inte. Det var nära, men riddarkommendören och hans närmaste undkom. Resten är allmänt känt. Rättegången, domen, min familjs reaktion.
Vad som inte är känt är hur jag flydde. De flesta trodde väl att jag redan då hade oheliga krafter som matchade mina "monstruösa handlingar" och "oheliga sinne", men icke. Jag visste inte ens om den kraft som fanns i familjen Nehebs blod. Allt det ändrades den natten.
Jag vaknade upp mitt i natten, och allt var tyst. Det tog mig inte länge att märka att något var annorlunda. Vakterna låg utslagna vid bordet, försänkta i djup sömn. Det tog mig ett tag att lägga märke till mannen i skuggorna. Eller kanske det var en kvinna, än i dag är jag osäker.
Han, hon, eller det, var min upplysning. Förklarade för mig om världens korruption, det som jag redan visste om, men i ord så klara och lysande att tårar rann ner för mina kinder. Om de fåtal av mina förfäder som hade ingått pakter med Asmodeus; som hade lämnat spår av Asmodeus välsignelse i mitt blod. När den frågade mig och jag var redo att tjäna fullkomligen snubblade orden ur min mun. Jag bad skepnaden att befria mig, men den bara skrattade och sa till mig, ord som än i dag är inbrända i mitt sinne, "Min härskare är inte en befriare. Han lösgör ingen från sina kedjor. Min härskare hjälper de värdiga att befria sig själva". Skepnaden välsignade mig med ett finger, och jag svimmade, min kropp och mitt sinne var fortfarande svaga på den tiden. När jag vaknade var vakterna fortfarande utslagna men skepnaden var försvunnen. Min ängel var försvunnen och jag var kvar. Cellens nycklar låg där på bordet, så nära men så långt borta. Men när jag sträckte mig efter dem i min förtvivlan rasslade de till, och snart så började de sväva. Ostadigt, men det tog inte länge förrän nycklarna var i min hand och friheten var åter igen min.
Men är hon inte rätt bra ändå?