Nekromanti Vad för indiespel ska man spela då?

[Zappelina]

Jag måste bara svara också, för jag hade samma problem som du solvebring, och lite som arfert också faktiskt. Jag startade en tråd om det här på forumet som bla arvidos och poppe svarade på, och nu är jag syster cornelias (arvidos karaktär) spelledare...

Jag tycker spelet är grymt. Det behöver inte alls vara tungt rent moraliskt. Vad jag tycker är ovant är egentligen att inte planera ut några händelser som spelledare. Fast det är rätt skönt också

Nej, var inte rädd för spelet för settingen helt enkelt.

 

[Arfert]

Trollbabe låter för fjantigt. Och serien som finns.. nej.

Det här är så jäkla märkligt, men ja, det är Trollbabes största problem. Det är sprunget ur en tradition av fantasy som inte direkt är modern längre, folk har svårt att förstå grejen, eller tycker helt enkelt den är töntig, fånig, fjantig eller liknande. Men, gillar man modern fantasy ska man hålla Trollbabe på avstånd, drömmar man sig tillbaka till saker som Heavy Metal eller Vaughn Bode, så är man helt rätt omedelbart. Men jag förstår vad du menar och jag har själv känt likadant, men sen en dag klickade det och jag lärde mig älska trollbrudarna.

Nu så är jag mer eller mindre uppvuxen med Bode och Heavy Metal/Métal Hurlant, har alla nummer från 1977 fram till mitten av 80-talet då de franska serierna började försvinna.

Men Trollbabe gör inget för mig ändå. Kanske är namnet eller nåt.

 

[Christoffer]

Trollbabe alltså. Mmm.

Ja, inte riktigt människa, inte riktigt troll, men rakt igenom kvinna. Eller vad det nu står på baksidan av boken. Spelaren tar rollen utav en trollbrud, man skapar henne genom att välja ett nummer som dikterar hur bra hon är på att slåss, hur bra hon är på magi och hur bra hon är på sociala konflikter. Sen väljer man lite småsaker, vilken sorts magi man sysslar med och lite hur man ser ut, hur ens horn är formade osv samt en trollsak och en människosak man bär med sig. Sen pekar man på en karta och säger bestämt, här är jag, jag är påväg ner mot stranden (tex).

Spelledaren studerar kartan, vad finns i närheten, vad finns runt om? Några tuffa namn? Sen skapar spelledaren sin prep. Det innebär i princip något i stil med vad jag beskrev i tråden med dvärgarna och svartalverna. Det vill säga, något som står på spel, som äventyret centreras kring. Några individer och grupper som har ett intresse av vad det nu är som står på spel på ett eller annat sätt.

När preppen är klar kastas trollbruden in i situationen, spelledaren ansvarar för att klippa mellan scener, spelaren spelar sin trollbrud. SLPs kommer vilja hindra, stoppa, alliera sig med eller försöka få trollbruden att agera i sina intressen, och spelaren följer, agerar, reagerar osv. Sen kommer en punkt då vad som står på spel är löst, vi har fått svaret på den frågan, då är äventyret slut, och trollbruden kan färdas vidare till en ny plats och nya äventyr. Eller vara kvar. osv. Det viktiga är bara att trollbruden aldrig behöver riktigt lösa vad som står på spel, trollbruden kan helt ignorera det, försöka ta sig från platsen och lämna vad som står på spel åt sitt öde, det är helt upp till spelaren.

Jag älskar det. Det är helt fantastiskt fint, det är tydligt och välskrivet och är ett av de bäst skrivna spelen utifrån hur man skall spela spelet, hur man ska förbereda sig och hur man absolut inte skall göra. Dessutom tycker jag trollbrudarna i sig är helt makalöst koola. Men, det verkar jag vara i klar minoritet att tycka.

Spelet har massa trevliga små grejer som omslag, skalor på konflikter osv, men vill du veta mer kan jag skriva om det senare.

 

[solvebring]

Precis som Poppe skriver att du inte måste lyda någon regelbok när du spelar, så är det ingen som kommer kolla er, kolla att ni spelar rätt eller "djupt" nog.

Spelledaren bygger en by enligt instruktionerna i boken, och visar upp den för spelarna, spelarna gör det dom vill göra. Så lätt är det! Vill du spela det som en action så går det också bra, eller om du bara vill snacka med alla SLP:na så funkar det också.

Låter bra mycket enklare än vad jag fått för mig. Har känt lite att jag behöver vara en Bergman och sätta upp värsta fetingdilemmat med massor av "demoner" som kommer över en för att göra det intressant för hundarna.

Liksom, det är inte så att vi sitter och gör någon sorts moral-övning, vi spelar som vi tycker är ballt.

Mitt problem är väl att jag dyker moraldilemman är ballt.

Det är inte så att man måste tänka ut rätt lösning eller så, utan förmodligen så kommer du få känslor så fort du träffar slp:na och hör deras story. Typ "Åh, min rollperson, Syster Cornelia, hatar den här killen! Honom ska vi köra ur stan!" eller whatever.

Jo, så har jag också tänkte och fattat det, att jag som SL inte påvisar rätt/fel etc. Det skulle ju bara döda schyssta moraldilemman, utan att - just som du säger - spelarna själva för brottas med vad som är rätt/fel, en bra/dålig lösning etc. utifrån sina rollpersoner.

Och det är det som lyfter spelet, att man bryr sig. Inte att man hittar den "rätta" vägen. Det är inte svårt eller något, det är en naturlig reaktion.

Just precis, det är just det som triggar mig men också får mig att backa, för jag vill ju göra detta så bra som möjligt. Jag vill inte att det ska kännas lättvindigt, jag vill att det ska kännas "levande" och gripande - ja inte tårdrypande gripande - utan gripande kring vilka känslor som nu uppstår, vare sig spelarna känner sig glada, ledsna, vilsna etc.

Så med andra ord, inte pretto, komplicerat eller djupare än man gör det. Om det något som är svårt i början så är det att komma över idén att man ska hålla saker hemligt som spelledare (det ska man inte) och få in flyt i konflikterna, men när man väl klarar det så driver spelet sig själv.

Det var jävligt bra sagt, det ska jag minnas.

Men du kan ju spela Berättelser från Staden, så det fixar du.

 

[Christoffer]

Tja, ibland klickar det väl bara inte.

 

[wilper]

Zombie Cinema

Zombie Cinema

http://www.arkenstonepublishing.net/zombiecinema

23,5 EUR inkl frakt från samma sida

Jag brukar pusha spelet med orden "Finskt zombierollspel" när jag är på konvent, för det är just vad det handlar om. Zombie Cinema är lättspelat och ganska snabbt, man brukar hinna två omgångar på ett vanligt spelpass. Spelvärlden är "zombierulle", med allt vad det innebär. Reglerna är busenkla, försök få din spelpjäs till sista rutan på spelplanen innan zombisarna hinner ifatt. Jepp, spelplanen - spelet har en spelplan, och levereras i en VHS-ask. Formen är spelledarlöst samberättande där man turas om att sätta scener.

Nybörjare kan nog ha lite bekymmer med att lista ut exakt hur det funkar, men med en veteran i gänget kan man spela även med folk som är ganska färska i hobbyn. Inga komplicerade formler att komma ihåg, och reglerna som finns är rätt lätta att lära sig.

Erfarna (trad-) rollspelare får banka zombies, utan att behöva bekymra sig om en massa förberedelser. Att hur bra en rollperson är på att göra något inte påverkar hur stor chans han har att lyckas med handlingen kan bli en intressant erfarenhet, speciellt då spelet faktiskt funkar ändå. Det är lättspelat och ett bra första indiespel, men man blir ganska lätt mätt på det. Jag spelar det inte gärna mer än två gånger på ett vanligt konvent, då historierna blir snarlika.

Erfarna (indie-) rollspelare får samma sak som trad-spelaren. Zombies är ju alltid coolt, och spelplaner är underutnyttjade i rollspel

 

[Ram]

Trollbabe är ett av de mekaniskt coolaste spelen jag vet. Eller nja, egentligen inte, det innehåller inga magiska saker egentligen men de passar så snyggt och enkelt ihop så man blir lite varm och fjunig inombords.

Synd att det är så obegripligt fjantigt och ointressant att spela bara. Jag har försökt att porta systemet till tre andra spel men inte lyckats ens i närheten av lika bra som det funkar i originalet.

 

[Christoffer]

Precis! Del för del är det inte så märkvärdigt, förutom just grejen med skalan, skalan är helt jävla magisk! Men, hur allt hänger samman är oerhört vackert! Samma sak med Sorcerer, men mindre synligt...

Dock, är väl bara att byta namn på saker? Spela en barbarkvinna från norra ödemarkerna, shamanism eller civiliserad magi, välj en grej från din stam och en grej från civilisationen du bär med dig, sen ut och kör klassisk s&s?

 

[wilper]

Medan världen går under

Medan världen går under

http://www.lulu.com/product/paperback/medan-v%C3%A4rlden-g%C3%A5r-under/5940721

$6,50 + frakt för pappersversion, eller $5 för PDF på sidan ovan

Namnet till trots handlar spelet snarast om den sista tiden innan världen går under, men det blir ingen stunsig titel av det. Världen som är på väg att gå under skapar spelarna tillsammans innan spelet börjar, med en listig mekanik som ger förvåndansvärt levande spelvärldar på kort tid. Lite som ett spel i spelet. Reglerna är enkla. Formen är spelledarlöst samberättande, där spelarna delas in i par som tävlar om att hinna ge sina huvudpersoner lyckliga slut innan världen går under.

Nybörjare får ett trevligt spel, men det underlättar om i alla fall någon har viss rollspelsvana sedan tidigare.

Erfarna (trad-) rollspelare får en metod för att bygga coola spelvärldar, och ett rollspel att spela i dem "på köpet". En trevlig filler att spela kvällar då någon spelare inte kan komma till det ordinarie spelet, då det maxar på fyra deltagare, och man inte har någon spelledare som måste vara förberedd.

Erfarna (indie-) rollspelare får ett samberättarspel för enkvällshistorier om hur fyra personers öden länkas samman. Det passar också om man inte har så jättemycket tid på sig 3-4 timmar för en hel omgång är normen.

 

[wilper]

Efterlyser Panty Explosion och Polaris

MVGU är ett spel jag har skrivit själv, men då jag faktiskt spelar det rätt ofta tyckte jag att det var ok att ta med det i uppräkningen.

Och med det är jag klar, jag har presenterat de spel jag brukar spelleda på konvent, och hemma också för den delen. Spel som av olika anledningar är bra, men som jag har spelat flera gånger vardera och tycker att jag "kan".

Jag efterlyser en presentation av Panty Explosion, som iaf DeBracy tycker är världens bästa rollspel. och Polaris, som jag inte spelat tillräckligt för att vilja vara talesman för.

 

[Ram]

Dock, är väl bara att byta namn på saker? Spela en barbarkvinna från norra ödemarkerna, shamanism eller civiliserad magi, välj en grej från din stam och en grej från civilisationen du bär med dig, sen ut och kör klassisk s&s?

Det borde ju vara det, men jag tycker inte att det funkar! Jag har testat att spela cleric/paladin i okänt land, Gondicas tzan-si-mystiker (eller vad det hette) i högkultur och indian i vilda västern men har inte fått till något tryck. Jag misstänker att det har att göra med att jag har ett annat ingång i storyn och inte angriper det hela med... Ehm, kaos ögon om du förstår var jag menar och därmed inte får samma flöde.

Så jag sitter fast emellan att spela en scen som jag inte känner för på ett bra sätt eller en scen som jag känner för på ett "dåligt". Sucks to be me...

 

[Sodivra]

Dogs (som jag äger och läst, men aldrig spelat) tycker jag är lite "äckligt", som att spela Talibaner eller nåt som ska styra upp. Alla mina instinkter när jag läser spelet vill bara rida iväg ock skjuta av gubbarna i kyrkan i stället. Och be gud dra åt helvete.

Intressant, eftersom spelet i princip är tvärt emot vad du beskriver. Du har ingen religion, ingen gud, inget rätt eller fel att luta dig tillbaka på, så hur fan ska du lösa de problem som ditt samhälle förväntar sig att du ska lösa? Det är däri Dogs storhet ligger.

Äh, kom igen nu, Poppe. Ens rollpersoner har faktiskt auktoritet att lägga sig andra människors liv, och de har faktiskt fått den auktoriteten av en kyrka.

Man får liksom ta ett samhälle med andra normer men med riktiga människor som oss, och försöka passa ihop det med sitt eget samvete, eller rättare sagt, ens personliga tolkning av ens rollpersons samhälle.

Alla kanske inte har lust att låta de de två samsas, och det kan jag förstå.

 

[Sodivra]

något i stil med vad jag beskrev i tråden med dvärgarna och svartalverna. Det vill säga, något som står på spel, som äventyret centreras kring. Några individer och grupper som har ett intresse av vad det nu är som står på spel på ett eller annat sätt.

/.../

Det viktiga är bara att trollbruden aldrig behöver riktigt lösa vad som står på spel, trollbruden kan helt ignorera det, försöka ta sig från platsen och lämna vad som står på spel åt sitt öde, det är helt upp till spelaren.

Hi hi hi. Jag älskar att både dogs och trollbabes dyker upp i en laddad, svår situation, och hundarna reagear med att ta den och sig själva på jätteallvar och försöka lösa allting med hjärta o smärta, medans trollbruden kan bara höja på ett skeptiskt ögonbryn och sucka.

Jag får intrycket av att trollbrudarna befinner sig utanför, är sig själva, medans alla andra är liksom är trångsynta och fast i sina traditioner.

(Detta baserat på dina inlägg och de trollbabe-seriestrippar jag lyckats hitta)

 

[solvebring]

Ens rollpersoner har faktiskt auktoritet att lägga sig andra människors liv, och de har faktiskt fått den auktoriteten av en kyrka.

Är inte det kärnan till "Vad gör man?" i Dogs? Att man är kyrkans män, sända för att hålla ordning?

 

[Ram]

Ens rollpersoner har faktiskt auktoritet att lägga sig andra människors liv, och de har faktiskt fått den auktoriteten av en kyrka.

Är inte det kärnan till "Vad gör man?" i Dogs? Att man är kyrkans män, sända för att hålla ordning?

Nä, för att hålla folk fromma. Ordning har inget med det att göra alls normalt sett.

 

[Sodivra]

Ens rollpersoner har faktiskt auktoritet att lägga sig andra människors liv, och de har faktiskt fått den auktoriteten av en kyrka.

Är inte det kärnan till "Vad gör man?" i Dogs? Att man är kyrkans män, sända för att hålla ordning?

Nä, för att hålla folk fromma. Ordning har inget med det att göra alls normalt sett.

Jovisst, så kan man sammanfatta det. Ram har en bra poäng, rollpersonerna är inte där för att få alla att rätta sig i ledet, de är där för att byn har sårats, och sårat har infekterats och kan inte läka av sig själv.

Det betyder att vissa av de troende kanske uppmuntras av hundarna, eller lyfts upp, vissa rättas, vissa straffas, vissa... får aldrig återvända.

 

[Sodivra]

Liksom, det är inte så att vi sitter och gör någon sorts moral-övning, vi spelar som vi tycker är ballt.

Mitt problem är väl att jag dyker moraldilemman är ballt.

Det är det jag menar! Vi engagerar oss i spelledarpersonernas liv för att vi bryr oss, och vi plockar upp tärningar och kämpar för att det är ballt!

Moralen i spelet, att det finns en skillnad mellan hur det är och hur vi skulle vilja att det var, och att vi bryr oss om spelledarpersonerna gör det ballt.

Men det är inte så att vi sätter oss och försöker "klara" abstrakta moraliska övningar som vi får av spelledaren, det är så jag menar.

Du behöver alltså inte känna en stor press på dig, för alla har förmågan att bry sig. Det är inte svårt alls.

Det är inte så att man måste tänka ut rätt lösning eller så, utan förmodligen så kommer du få känslor så fort du träffar slp:na och hör deras story. Typ "Åh, min rollperson, Syster Cornelia, hatar den här killen! Honom ska vi köra ur stan!" eller whatever.

Jo, så har jag också tänkte och fattat det, att jag som SL inte påvisar rätt/fel etc. Det skulle ju bara döda schyssta moraldilemman, utan att - just som du säger - spelarna själva för brottas med vad som är rätt/fel, en bra/dålig lösning etc. utifrån sina rollpersoner.

Jovisst!

Och det är det som lyfter spelet, att man bryr sig. Inte att man hittar den "rätta" vägen. Det är inte svårt eller något, det är en naturlig reaktion.

Just precis, det är just det som triggar mig men också får mig att backa, för jag vill ju göra detta så bra som möjligt. Jag vill inte att det ska kännas lättvindigt, jag vill att det ska kännas "levande" och gripande - ja inte tårdrypande gripande - utan gripande kring vilka känslor som nu uppstår, vare sig spelarna känner sig glada, ledsna, vilsna etc.

Åh. Okej, det här är lätt sagt för mig, men...

Släpp det.

Försök inte göra det awesome. Precis som spelledaren inte ska bestämma vad som ska vara rätt och fel så ska hon inte bestämma "Det här ska vara suveränt!" eller planera häftiga scener. Det är det som gör spelet gripande, att det inte är planerade scener eller så, utan bara människor som lever sina liv. Man släpper det på spelarna, spelar sina spelledarpersoner, och så kommer det att bli awesome scener för att spelarna känner sig engagerade, men det kanske inte alls är de scener och de personer som du tror som kommer bli awesome.

Vet du vad du kan göra? Sätt dig ner och gör en by.

Det är på sidan 97 i pdf-filen du har. Det är väldigt enkelt, sidan 97-113 beskriver stolthet (stewardship kan nog vara lite tungt att greppa helt om du inte har läst boken redan, men oroa dig inte för det), orättvisa, synd, demoniska attacker, osv.

Sedan, på sidan 113 kommer en steg-för-steg guide till hur du skapar en by med problem. Följ stegen bara, och se byn rullas ut framför dig.

Gör det inte för stort eller för avancerat för dig. Det följer några exempel i boken, de är bra.

Tada. Nu har du en by, och din prep som spelledare är klart. Det var väl inte så svårt?

Är du sugen på att visa upp byn för spelare, nyfiken på att se vad som händer? Då har du rätt attityd, och då kommer det gå bra. Hur dina spelare än reagerar på problemen, så kommer de vara intresserade av situationen när du visar upp den för dem.

 

[solvebring]

Suveränt! Nu känner jag mig klart mer lugn och "hemma" med det.

 

[Christoffer]

Äh, kom igen nu, Poppe.

Haha, för tillspetsat? Ok, jag rundar av lite...

Vad jag helt enkelt är ute efter är detta: I Dogs in the Vineyard kommer det alltid en punkt där det inte längre faller tillbaka på livets bok. Hur vi skapar byarna styr detta. På grund utav att vi i spelet inte har en synlig gud, ingen religion som faktiskt har en egen neutral och auktoritär röst så kommer det alltid falla tillbaka på att tolka, att värdera, att döma och att utkräva straff utifrån något annat. Och, på grund av den auktoritet som vakthundarna har fått från templet i Bridal Falls så förstärks detta, auktoriteten möjliggör för dem att gå utanför livets bok, tolka, värdera, döma och utkräva straff utifrån de omständigheter som råder. Och, där, ju i och med att auktoriteten sträcker sig bortom livets bok, så är inte spelet längre om religion, utan om just moral utan religion.

Det är just det här som jag älskar med Dogs in the Vineyard. Man kan sätta sig ner och spela en fundamentalistisk galning, någon som sprider skräck och förödelse allt i guds namn, men det är inte spelet som dikterat det för mig. Det är jag, som spelare, som gjort de valen som som utkräver den gravida kvinnans död på grund av hennes synder. Livets bok och religionen ger en utgångspunkt, den ger ett ramverk, men när de verkligen gäller, när man ser tillbaka på vad man gjort, så är det faktiskt jag som spelare, som talesman för min karaktär, som utkrävt straff, tolkar och dömt. Jag har ingen bok som kan hålla mig om ryggen, för det är sällan så enkelt. Precis som i verkliga livet.

 

[Christoffer]

Så, mina tips:

Trollbabe - skrev lite om det i en annan post, men framförallt är detta mitt tips för att det är enkelt, effektivt och hejdundandes ballt. Den nya omarbetade texten som finns i den tryckta versionen är dessutom väldigt tydlig, steg för steg beskrivs exakt vad du bör göra och vad du inte bör göra och vad spelets mål är. Ron Edwards kallar det själv hans skoltext för Story Now!, och även om herr Edwards har en tendens att inte alltid vara tydligheten själv, så lyckas han fenomenalt bra här. Rekommenderas även om det bara är så som en introduktion till vad Story Now! är och handlar om.

Dogs in the Vineyard - Ja, det har du ju redan. Det har ju redan debatterats. Så tuta och kör och var inte rädd för det.

Burning Wheel/Mouse Guard - Bägge har varit inkörsportarna till Story Now! för väldigt många och i och med Adventure Burnern som nyligen släpptes så är Burning Wheel faktiskt precis lika klart och tydligt beskrivet som Apocalypse World.

The Pool - Litet, elegant och väldigt inflytelserikt. Dessutom gratis! Kanske inte som det första spelet, men om du köper Trollbabe, utgå från hur du skapar prep där och sen vänder du dig till The Pool, då är du helt rätt.

Primetime Adventures - Själv tyckte jag spelet är lite svårt, det lämnar lite mycket öppet. Skulle jag läsa det nu skulle mycket mer vara självklart, men som ett första möte med ett annat sätt att spela rollspel på, vet jag faktiskt inte. Det kommer dock en omarbetad utgåva som skall vara betydligt tydligare och mer genomarbetad när det kommer till hur man förväntas spela spelet. Men, det är en klassiker och det är ett spel som många har haft som ögonöppnare, så varför inte.