Nekromanti Vad gör en bra kampanjavslutning?

[Robert Jonsson]

Jag sitter och syr ihop en kampanj som jag började skriva för över 10 år sedan. Det var ett tag sedan jag arbetade med den, och då jag påbörjade arbetade hade jag ingen riktig plan på hur den skulle avslutas. Nu när jag har tagit upp arbetet igen så försöker jag knyta ihop de flesta trådarna som finns där och funderar på hur det kan bli en bra avslutning. (Nuförtiden har jag slutet klart på ett ungefär, men det hade jag inte här som sagt var.) Men det fick mig att börja fundera...

Vad tycker ni gör en bra avslutning på en kampanj?
Vad är er mest minnesvärda kampanjavslutning, och varför?

 

[zonk]

Ett avslut öht hade varit ett steg uppåt, kan inte komma på någon kampanj jag deltagit i som spelare eller spelledare som inte runnit ut i sanden till slut. Mest famöst när vi fick ett space logic-pussel i Kristallnjuren och bara slutade spela.

Jag hade kanske sneglat lite på sköna filmslut. Gillar slutet på Star Wars ep IV med medaljerna t.ex. En annan variant, om man pensionerar RPna, är väl att skicka dem på grönbete nånstans de trivs. Beror väl lite på hur murderhobo de är.

Men huvudsakligen, att snyggt knyta ihop trådarna hade jag sagt är #1. Gärna så det känns som att det var meningen hela tiden. Och, om det passar kampanjen, gärna så RPna får både äta kakan och behålla den. Låt dem känna sig jävligt lyckade. Låt dem känna att de gjort massor av smarta och vettiga grejer som lett till en massa bra resultat. Slutet i Planescape: Torment är ju lite så, med djup men ändå som att man vunnit allt som går att vinna typ.

Ja om det inte är nån nattsvart noir-anstruken kampanj. Då ska det givetvis avslutas med nån lagom cynisk slutkläm. It's Chinatown, typ.

 

[Skarpskytten]

Ett bra slut ska vara öppet och det ska vara spännande; det ska finnas riktiga val att göra och om det är något mer dramatiskt (en strid, en konfrontation) ska de finnas flera möjliga utfall.

Trådar ska så klart knytas ihop, men jag har inget emot slut som lämnar en del frågor obesvarade och en del trådar hängande. Sånt är livet, och där finns början på nästa berättelse.

 

[krank]

Vad tycker ni gör en bra avslutning på en kampanj?

En där alla Stora Hemligheter avslutats på ett tillfredsställande sätt, inga rollpersoners personliga stories lämnas mitt i en arc, och en som inte avslutas med någon jävla "bosstrid". Om det inte är ett action- eller taktikfokuserat spel då, som D&D4e t.ex. Men vafan, är det cop drama eller modern horror känns det så fantastiskt fantasilöst att slänga in en bosstrid. Det känns bara "jag kom inte på nåt bättre, här ta en strid".

Vad är er mest minnesvärda kampanjavslutning, och varför?

Jag har bara avslutat en enda som spelledare, och den var väldigt "meh".

Som spelare har jag varit med om exakt en kampanjavslutning också. Som jag minns iaf. Den var extremt frustrerande för typ alla inblandade, för min mobbade och frustrerade vampyr sålde ut resten av gruppen till regeringens "jaga mysko saker- grupp" och blev helt enkelt dödade i sömnen, medan min rollperson fick spendera resten av sin existens med att bli utsatt för elaka experiment. Och eftersom de anföll oss dagtid så fanns det exakt ingenting mina medspelare kunde göra, och jag hade varit alldeles för sneaky så de misstänkte inte ens att kampanjen var på väg att ta slut. Pissigt agerat av mig, och ett jävla snopet slut på kampanjen som gjorde att de andra spelarna var sura på mig rätt länge efteråt.

Så... öh, gör inte så. Det blev minnesvärt, men på ett enbart dåligt sätt. =)

 

[JJoghans]

Jag är själv svag för mörka slut, men smaken är ju olik.

Mitt favoritslut är för en kampanj jag inte deltog i själv, där avslutningen hade en "reveal" som åtminstone besvarade vissa frågor och lät rollpersonerna "göra upp" med sin huvudmotståndare. Många andra trådar förblev obesvarade och sparades till eventuell fortsättning (t.ex. anledningen till att rollpersonernas klan bar på en förbannelse). SL lät sedan spelarna själva beskriva hur rollpersonernas liv tedde sig efter kampanjen. Det blev väldigt blandade historier - somliga tragiska, andra lyckliga.

 

[Arazand]

Jag är fruktansvärt dålig på slut... fullkomligt värdelös är nog rätt beskrivning. Har flera långa kampanjer under mitt bälte men bara en som fått en avslutning.

Men jag föredrar helst kampanjer som slutar i en full cirkel så att säga, tycker inte om när spel lämnas med stora hål i storyn eller liknande. Sen kan det sluta mörkt, ljust, eller vad som helst mellan det så länge det är inte lämnar abnorma frågor obesvarade.

 

[Mannen i skogen]

Bästa slutet jag spellett innehöll faktiskt en slutstrid mot skurkarna som gäckat rollfigurerna i två-tre års speltid.
Men det bästa var att de varit tvungna att rigga en fälla för att ö h t kunna slåss mot skurkarna. De hade för vana att teleportera bort annars.
Och för att kunna rigga fällan var de tvungna att konsultera sina anteckningar, och DÄR, i en not från allra första äventyret i kampanjen, fanns namn och adress till en person som jobbat med skurkarna och kände till deras svagheter och var skyldig rollfigurerna en gentjänst.
Så det var inte bara "åh, grattis, nu får ni slåss lite mer än vanligt", utan betydligt mer tillfredsställande.
Dessutom gifte sig en av rollfigurerna, två av dem blev adlade, förbannelsen över deras by hävdes (i samband med att skurkarna besegrades) och det blev till sist vår. Så det där med att knyta ihop rollfigurernas egna lösa trådar var ju ett viktigt moment också. Det var förresten själva bröllopsfesten som avbröts av att skurkarna anföll, så de fick pausa festen med en duell och ta upp den igen sedan. Så tekniskt sett avslutades hela kampanjen med en stor fest, a la Asterix.

Mm, jag blir fortfarande alldeles varm när jag tänker på det.

Bästa kampanjslutet jag spelat var en Eon-kampanj.
Mörkret närmade sig, och våra rollfigurer hade typ siktat in sig på att försöka minska skadan av det, eller nåt. Jag minns inte exakt vad som hände, mer än att världen stod kvar när mörkret dragit förbi. Det fick vi veta i epilogen till kampanjen.
Det gick rätt hastigt på slutet, för vi ville bli klara innan jag flyttade från staden. Därför är en del detaljer lite suddiga. Det jag minns är att vi hittade det vi letade efter och lyckades ena tillräckligt många bundsförvanter för att kunna utgöra positiva motkrafter mot mörkret. Kampanjen slutade med mörkrets ankomst, och sedan summerade spelledaren vad som hände de närmaste åren. Därefter fick vi spelare komma med epiloger till våra rollfigurer, vilket också var ett bra sätt att ta farväl av dem.
Det var också rätt schysst, men jag önskar att spelledaren hade fått fler spelmöten på sig att avsluta kampanjen.

 

[Bolongo]

Hmmm. De enda kampanjer jag kan minnas att jag avslutat på något riktigt sätt har varit publicerade sådana. Och det har bara hänt när jag varit SL, inte när jag spelat i någon annans kampanj.

Masks of Nyarlathotep: stor slutfajt, de flesta dör men världen räddas - den här gången.

Wizards' 4e-kampanj som aldrig fick något riktigt namn: övermäktiga PCs curbstompar Orcus trots att jag biffat upp honom rejält. Det är ju meningen att hjältarna skall frestas av den mörka sidan på något vis, men det är bara krystat. Jag lyckades åtminstone skapa ett dilemma för EN av karaktärerna genom att ändra lite: istället för att svärdet som inte alls är Stormbringer, nejdå, försvinner ur handlingen efter sitt första äventyr för att sedan oförklarligt dyka upp igen på slutet, hängde det kvar under hela resan och jobbade på att korrumpera sin bärare - som f.ö. var Raven Queen-präst. Så han fick ett någorlunda intressant val att göra.

 

[Landrim]

Ett bra slut ska knyta ihop säcken och inte lämna lösa trådar (såvida man inte planerar att göra en uppföljare kring dessa). Personligen tycker jag om när man är medveten om att man befinner sig i sista delen av kampanjen och när något väldigt oväntat händer (gärna något mindblowing) och när allt inte är hugget i sten.

Det bästa avslutet på en kampanj jag kört är definitivt slutet på min första Dragon Warriors kampanj som vi då hade spelat på i nästan två år och då runt 2 - 3 (!!!) gånger i veckan.

I slutet fick RP välja om de ville låta sin egen värld gå under för att rädda resten av det multiversum som de i detta sista äventyr fick reda på att de var en del utav. Eller om de ville rädda sin egen värld som de kämpat så hårt för att göra under kampanjens gång och istället låta multiversum brinna... De valde det första alternativet.

Men det bästa av allt var när RP en efter en frivilligt lade ner sina vapen i början av vad jag hade planerat skulle vara en episk slutstrid, för att sedan bara vända sig om och lugnt gå ut och sätta sig på stranden utanför templet de befunnit sig i medan eld började falla från himlen. Medvetna om att de svikit sin egen värld men genom detta även räddat otaliga andra världar satt de där på stranden och väntade in slutet.

Jag tror inte detta slutet hade varit lika bra om jag gjort det nu och jag är inte ens säker på att det var särskilt bra då heller. Men just där och då kände vi alla i gruppen att kampanjen kunde inte haft ett bättre slut. Jag tror vi satt tysta i 5 - 10 minuter efteråt och bara reflekterade över kampanjen i sin helhet, och det är vad jag tycker att ett bra avslut för en kampanj ska få en att göra. Man ska reflektera över allt som hänt under kampanjens eller resans gång och känna att man varit med om något stort.

 

[Mundo]

Bästa avslutet jag spellet var i min mening när jag lirade Noirs konvent-äventyr där spelarna är medlemmar i en armé som håller någon slags övning.
Efter äventyret var färdigt (tror det gick ut på att man skulle fucka upp så lite som möjligt på en vecka) så rundades det hela av med att vi gick igenom var karaktärernas livsöden gick någonstans.
Den mobbade officeren tog ett administrativt jobb som han hatade men var någorlunda kompetent för, den gamla sergeanten fortsatte sin karriär som sergeant med slagsmål, fylla, tillfällig befordran som snart följer ännu en degradering, sjuksköterskan som medalj-jagade gifte sig med den heltokige officeren som en sen vinternatt på fyllan sköt med sin revolver på tavlor. När hans fru skrek åt honom att sluta så låtsades han bli ledsen och skulle låtsas-skjuta sig själv på skämt men hade en kula fortfarande kvar i revolvern...

Det var i princip fem minuter "outro" till varje karaktär, en och en scen med spelare och spelledare där vi summerade vad som hände i deras liv efteråt. Det var najs!

 

[Caligo]

Jag gillar slut som kombinerar ett personligt slut med ett materiellt. Ringen kastas i vulkanen och Frodo tvingas till ett beslut. Det skall vara något som spelarna har blivit personligt involerade i.