Nekromanti Vad gör en bra spelgrupp?

[Guest]

I mitt förra inlägg undrade jag över spelledarens jobb och vad som gör honom bra. Samma sak är intressant att diskutera med spelgruppen. Både med hänseende till själva balansen mellan PCs (mix mellan olika raser och classes) och spelare. Jag vet att vissa tycker denna typen av diskussioner hör hemma på det generella forumet, men jag vill verkligen diskutera detta D&D specifikt! Jag och min kusin har spelat D&D i 17 år, och vi kom fram till att den bästa storleken på en äventyrarskara är 6 PC´s. En hanterbar storlek, och tillräckligt många för att kunna besegra Acererak (Tomb of Horrors). Gruppen skulle då se ut så här: Dwarven Fighter, Human Paladin, Halfling Rogue, Tiefling Wizard, Aasimar Cleric, Elven Ranger. Den vitt sprida typen av PC´s skulle gynna gruppen maximalt, ansåg vi. Alla DM/SL tillåter förstås inte raser typ Aasimar och Tiefling, men vi vill ha en värld med "mycket fantasy". Vad gäller spelarna själva, så viist är det kul med en grupp som sprudlar av idéer och provar olika kul lösningar på problem. Inte bara "jag drar mitt svärd och anfaller - ge mig en T8!". Iderikedom, initiativförmåga, nyfikenhet, är paroller tycker jag. Vad tycker ni?
Efter att haft en paus på nästan 2 år ska det bli kul att spela igen! Fredrik

 

[walium]

Mina erfarenheter av D&D och D20 i allmänhet är rätt fåtaliga. Bara så ni vet det innan ni börjar läsa så ni inte blir helt chockerade när jag visar prov på min okunskap.

Min erfarenhet är i alla fall att sex spelare är väldigt mycket, för mycket rentav, nästan oavsett vilket rollspel som spelas. Dessutom låter den grupp som du beskriver mest som ett experiment för att få rollpersonerna att överleva och klara av så många utmaningar som möjligt snarare än att erbjuda maximalt rollspelande.

"Vad gäller spelarna själva, så viist är det kul med en grupp som sprudlar av idéer och provar olika kul lösningar på problem. Inte bara "jag drar mitt svärd och anfaller - ge mig en T8!". Iderikedom, initiativförmåga, nyfikenhet, är paroller tycker jag. "

En förutsättning för detta är att rollpersonerna och spelarna får tillräckligt mycket utrymme, uppmärksamhet och speltid för att utvecklas. I en grupp med sex spelare så kommer sannolikt flera stycken att trängas undan eller förhålla sig passiva. Detta är förstås också en risk även i mindre grupper även om det är lättare att upptäcka och åtgärda där.

Låt istället spelgruppen bestå av tre till fyra spelare plus en spelledare. Ge spelarna mycket utrymme och stöd när det gäller karaktärsskapandet och uppmuntra karaktärer som inte bara är späckade med klassiska fantasyklischér(Av typen: Min rollperson är en stor, stark krigare som inte säger så mycket men gillar att slåss.). Börja försiktigt och enkelt, trappa inte upp eller förändra kampanjen för mycket förrän du känner att spelarna är redo. Rollspela vardagssituationer och låt rollpersonerna bekanta sig med varandra.

Vill du ha några mer D&D-specifika tips så finns det säkert någon annan vänlig själ som kan hjälpa dig istället.

 

[Basenanji]

Vad ska en spelgrupp göra?

Dessutom låter den grupp som du beskriver mest som ett experiment för att få rollpersonerna att överleva och klara av så många utmaningar som möjligt snarare än att erbjuda maximalt rollspelande.
Ehh- vad är egentligen rollspelande? Är inte det ganska så precist vad du sa i meningen ovan?
Eller måste man alltid rollSPELA?

Ge spelarna mycket utrymme och stöd när det gäller karaktärsskapandet och uppmuntra karaktärer som inte bara är späckade med klassiska fantasyklischér(Av typen: Min rollperson är en stor, stark krigare som inte säger så mycket men gillar att slåss.).
Fast kan inte det vara en härligt klassisk stil? Om målet är att spela sig igenom massa underbara D&D-äventyr, och se sina karaktärer levla, är det inte då slöseri med tid att lägga ned massa tid på vad karaktärens mors bästa kompis heter etc ?

Att man gör annorlunda har jag inga problem med- det är när det låter som att vissa sätt är bättre än andra som jag blir lite kinkig...

Du får ursäkta min raljanta ton Walle , men allt har en baksida och somliga gillar den! Rollspel kan tack och lov spelas på väldigt, väldigt många sätt. Må alla olika sätt få sin chans under solen!

/ Basenanji "Må Tusen Blommor Blomma" Zedong

 

[Pom]

Spelgruppens spelare: Eftersom det är stor skillnad i makt mellan oerfarna och erfarna PC i D&D är det bra om spelarna och DM är med på detta. En spelstil med smygande försiktighet och svag självbild kan kännas helt rätt för några på lvl 4. Samma spelstil med folk på lvl 30 kan bli väldigt bisarr.
Annars är det väl samma slags problematik som i spel med mindre plats för maktutveckling.

Spelgruppens PC Jag tycker själv att färre är bättre: 2-4 PC, fler blir för grötigt, 1 kan bli antingen väldigt kul eller väldigt jobbigt. Men många officiella äventyr förutsätter åtminstone 4 PC med 1 representant vardera från de 4 stora (~wiz, ~clr, ~ftr, ~rog). Själv gillar jag bäst när gruppen avviker från den balansen. Jag har kört långa kampanjer med 1 fighter + 1 bard/wizard, 1 fighter + 1 ranger, 1 cleric + 1 wizard + 1 fighter/wizard.
En sak som är mycket lätt i D&D är att balansera rollpersonerna mot varandra. Så länge folk är på liknand lvl är de nästan alltid lika mäktiga. Därför tycker jag inte att det finns någon ursäkt att låta någon PC förbli sämre än någon annan.

 

[Basenanji]

Hallå där! Jag skrev kanske ett lite väl grinigt inlägg till stackars Walle förut och det kändes inte mer än rätt att åtminstone blotta sig själv efter att ha delat ut små-smockor åt skånes håll!

Gruppens storlek
Det finns en viss samhörighet med diskussionen på rollspelsmakarforumet just nu. Om alla ska ha lika mycket uppmärksamhet samt få lika stort inflytande över vad som sker, tja då är det nog att rekommendera små grupper. Som andra (bla Walle) har rekommenderat föreslår jag tre-fyra.

Men om man är beredd att stå åt sidan emellanåt, att bereda plats åt andra och kanske är mer inriktad på att "klara äventyret" snarare än att rollgestalta på ett bra sätt, kan det funka perfekt med 6-8 personer.

Jag tycker verkligen inte att det behöver vara dåligt med några spelare som kanske är mest inriktade på att "dra sitt svärd och attackera" eller vara "stor stark och tyst".
I kombination med spelare som är überkreativa kan det faktiskt vara ett perfekt komplement.

Den häftigaste kampanj jag nånsin hört talas om var min kompis Kult-kampanj. Då var Kult nytt och man var nio personer runt bordet!! Alla satt och bet på naglarna och spred paranoian som en smittsam sjukdom mellan varandra.

Men det där brukar väl ge sig? Kan man inte prova med typ sex spelare och sedan ta ett snack efter första/andra spelmötet och stämma av hur det funkar?
Jag tycker slutligen, att ju fler man är om en fantastisk spelupplevelse, desto roligare.

Yrkeskombinationer, raser mm
Min erfarenhet är att ju mer erfarenhet det finns i en spelgrupp desto mer ökar kravet på att gruppens sammansättning ska vara "logisk, realistisk eller åtminstone förutsägbar". Det är alltså enligt dessa bittra gamla erfarna rävar, ologiskt med en CE halfling Thief och en CG elven Paladin. Men numera är jag inte längre så säker.
Senast skapade alla i min spelgrupp karaktärer utan att snegla på varandra och detta har fört med sig en otroligt annorlunda grupp, men också en levande dito.
Tack vare alla märkliga situationer som uppstår pga skillnaderna mellan tex livsåskådning så uppstår många intressanta och dramatiska händelser som nog aldrig annars skulle fått se dagens ljus.
Mitt itps blir att låta alla göra sin "favorit"-karaktär, istället för att blint följa kollektivet, och sedan under spelets gång låta rollspelandet ta hand om eventuella problem/åsiktsskillnader.

Kör hårt Caligula! Hoppas jag kan få vara med, förresten!

/Basenanji

 

[walium]

Re: Vad ska en spelgrupp göra?

"Om målet är att spela sig igenom massa underbara D&D-äventyr, och se sina karaktärer levla, är det inte då slöseri med tid att lägga ned massa tid på vad karaktärens mors bästa kompis heter etc ? "

Om målet bara är att levla så tycker i alla fall jag att man lika gärna skulle kunna stanna hem framför datorn istället. Rollspelandet rymmer betydligt mer än bara xp-samlande och man missar rätt mycket om detta är det enda som man koncentrerar sig på. Bara för att man inte väljer att enbart fokusera på levlande så innebär det inte heller att man måste ägna sig åt en massa detaljrunkeri av typen "Vad heter min karaktärs morsas bästa kompis?". Det tror jag nog att du egentligen själv förstår. Men visst, smaken är som baken.

Jag deltar själv i en snabbspelad, actionpackad kampanj där karaktärsgestaltning inte är det primära. Det rör sig om en serie militära uppdrag som främst har gemensamt att de alla utförs av samma militära enhet. Här handlar det om att överleva så länge som möjligt och varje uppdrag ger mer erfarenhetspoäng. Men inte ens under dessa omständigheter är vi mer än max fem spelare. Trots fokus på action och snabba strider med enkla regler så tar det ändå tid att koordinera de olika spelarna och gå igenom karaktärernas handlingar. Med sju-åtta spelare hade allt spel verkligen gått mycket, mycket långsammare. Om vi istället hade spelat en annan typ av kampanj med mer fokus på karaktärsutveckling så hade det definitivt inte funnits utrymme för fler än tre-fyra spelare. Jag menar alltså på att oavsett vilken spelstil man har så är egentligen sju till åtta spelare för mycket.

"Att man gör annorlunda har jag inga problem med- det är när det låter som att vissa sätt är bättre än andra som jag blir lite kinkig..."

Tja, det är min högst personliga åsikt att vissa spelsätt faktiskt är bättre än andra. Utveckling förnöjer och hade mitt sätt att spela inte förändrats alls sedan jag började så hade jag antagligen inte spelat alls idag. Xp-samlande funkade när jag var nybörjare och som en stunds avkoppling, men det är absolut ingenting som jag vill bygga längre och mer ambitiösa kampanjer kring. För övrigt så borde det vara rätt självklart att inlägg som jag skriver i mitt eget namn om så subjektiva ämnen som spelstilar naturligtvis är sprungna ur mina egna åsikter snarare än någon slags allmän sanning.

 

[Feliath]

Surlyism [OT]

Tja, det är min högst personliga åsikt att vissa spelsätt faktiskt är bättre än andra. Utveckling förnöjer och hade mitt sätt att spela inte förändrats alls sedan jag började så hade jag antagligen inte spelat alls idag. Xp-samlande funkade när jag var nybörjare och som en stunds avkoppling, men det är absolut ingenting som jag vill bygga längre och mer ambitiösa kampanjer kring. För övrigt så borde det vara rätt självklart att inlägg som jag skriver i mitt eget namn om så subjektiva ämnen som spelstilar naturligtvis är sprungna ur mina egna åsikter snarare än någon slags allmän sanning.

Nämen, nu har du väl ändå kortslutit en smula, Walle? Okej att du själv föredrar vissa sorters spelsätt, men inte kan du väl mena att de faktiskt är bättre, bara för det?
Eller tycker du verkligen, ens subjektivt, att tolvåringar som lirar XP-samlande och har kul åt det är sämre spelare än du?

Det låter inte särskilt...eh...Walium, uppriktigt sagt


/Feliath - skulle ha sågat Bearnie förut, men orkade inte skriva klart det inlägget

 

[Basenanji]

Varning för elitism! (OT)

Om målet bara är att levla så tycker i alla fall jag att man lika gärna skulle kunna stanna hem framför datorn istället. Rollspelandet rymmer betydligt mer än bara xp-samlande och man missar rätt mycket om detta är det enda som man koncentrerar sig på.
Okej, nu är vi hemskt mycket OT och jag inser att det är dags att skapa en ny tråd där vi kan få munhuggas utan att det sker på Caligulas ämnes bekostnad.

Men du Walle, vad rollspel innehåller och inte innehåller, vågar du verkligen säga att du vet det? Jag menar är inte det väldigt olika för olika människor?
Jag tror att du menar så här:
"Rollspel kan innehålla helt andra saker än att döda monster och få xp! "
Vilket är en radikal skillnad från det du skrev tidigare.

Det där om datorn tar vi och diskuterar i en annan tråd, håll utkik!

/Basenanji, som gärna vill tipsa om hur mycket trevligare det kan se ut om man lägger till ett frågetecken efter sitt argument. Då innebär det att man inte lägger beslag på sanningen, utan nöjer sig med att dela med sig av sin, lite mer subjektiva, åsikt!

 

[Bunny]

Re: Surlyism [OT]

"... skulle ha sågat Bearnie förut, men orkade inte skriva klart det inlägget"

... och varför gjorde du inte det för, din n00b? Istället är jag fortfarande grymt oemotsagd i den tråden. Istället försöker du ge mig en känga i en tråd jag aldrig skulle ha läst om du inte länkat till den i en annan tråd. Knappast skött på det eleganta sätt du har för vana att föra dig med. Skådar vi Feliathismens snara fall from grace?

Det låter inte särskilt... eh... Feliath, uppriktigt sagt.

 

[walium]

Re: Varning för elitism! (OT)

"/Basenanji, som gärna vill tipsa om hur mycket trevligare det kan se ut om man lägger till ett frågetecken efter sitt argument. Då innebär det att man inte lägger beslag på sanningen, utan nöjer sig med att dela med sig av sin, lite mer subjektiva, åsikt! "

Eller så kan man skriva:

"För övrigt så borde det vara rätt självklart att inlägg som jag skriver i mitt eget namn om så subjektiva ämnen som spelstilar naturligtvis är sprungna ur mina egna åsikter snarare än någon slags allmän sanning."

 

[walium]

Re: Surlyism [OT]

"Nämen, nu har du väl ändå kortslutit en smula, Walle? Okej att du själv föredrar vissa sorters spelsätt, men inte kan du väl mena att de faktiskt är bättre, bara för det? "

Eftersom jag främst ägnar mig åt ett fåtal spelstilar så är det väl rätt naturligt att jag motiverar detta med att jag tycker de är bättre på att underhålla mig än övriga?

"Eller tycker du verkligen, ens subjektivt, att tolvåringar som lirar XP-samlande och har kul åt det är sämre spelare än du?"

Ingen som har kul är en dålig rollspelare. Men hade jag spelat med ovan nämnda 12-åringar så hade jag antagligen inte haft särskilt kul.

"Det låter inte särskilt...eh...Walium, uppriktigt sagt"

Eh, vafan, inte ens jag kan vara gemytlig hela tiden. Dessutom dyker det ju med jämna mellanrum upp klagomål på att forumet är för tandlöst.

Alltså, egentligen är jag väldigt tolerant och skiter ett stort stycke i hur andra väljer att spela. Men jag blir ändå lite irriterad när någon hoppar på mig och börjar ifrågasätta mina subjektiva och väldigt allmänna speltips. Även om diskussionen nu har fått en egen tråd så är jag fortfarande lite purken. Det är inte precis så att jag springer runt och nitar alla 12-åringar som spelar grottröj bara för att jag själv tycker att det är ett tråkigt tema att bygga en hel kampanj på.

 

[Feliath]

Feliathism [Grav OT]

Knappast skött på det eleganta sätt du har för vana att föra dig med.

Va? Elegant? Jag börjar undra om du någonsin läst ett enda av mina inlägg
Men alright, you imperialist lapdog, jag ska spöa opp dig! Du får ge dig till tåls bara, för det halvskrivna inlägget ligger på en annan dator än den här. Men göra det ska jag, för jag är en lättlurad och uppblåst typ!

(Förresten är lathet som resulterar i utebliven produkt så Feliath som det kan bli, sådeså. )


/Feliath - beating is severe, but not imminent

 

[Feliath]

Re: Surlyism [OT]

Eftersom jag främst ägnar mig åt ett fåtal spelstilar så är det väl rätt naturligt att jag motiverar detta med att jag tycker de är bättre på att underhålla mig än övriga?

Javisst! Mindre lyckat är det när du motiverar med att de är bättre, punkt. Betydelseskillnaden är stor, detaljpetig som själva skrivskillnaden kan tyckas vara.

Detta tolkar jag hur som helst som att mitt antagande om tillfällig sinnesförvirring var i princip korrekt

Det är inte precis så att jag springer runt och nitar alla 12-åringar som spelar grottröj

Äh! Ljug inte. Jag har ju sett spikbrädan själv


/Feliath - Som Gummo, fast i färg

 

[Man Mountainman]

Re: Surlyism [OT]

Javisst! Mindre lyckat är det när du motiverar med att de är bättre, punkt.

Det finns inte något sådant som "bättre, punkt". Ordet bättre kräver, genom sin blotta natur, ett "på att" efteråt. Utelämnas detta "på att", så beror det alltså på att det är underförstått av situationen. När man talar om kulturella uttrycksformer så är detta underförstådda för det mesta "på att underhålla mig". Det är något som de flesta är överens om och jag tror att Walium hade det i åtanke när han skrev sitt inlägg.