Vad gör ett omslag bra/mindre bra?

[Franz]

Här kommer ännu en tråd som handlar om omslag till rollspel/äventyr/kampanjer. Vi har ju röstat på omslag som vi tycker är bra, men vad är det egentligen som gör ett omslag bra enligt er? Och varför? Om ni själva författar rollspelsrelaterade produkter vore det superskoj om ni visade något exempel från ett omslag ni utformat och hur ert resonemang gick kring skapandet

Generellt sett är jag väldigt svag för ögonblicksskildringar i omslag. Jag gillar när omslagen visar ett fragment ur livet hos de invånare som lever i kampanjvärlden, helst invånare som lika gärna skulle kunna vara rollpersoner. Mitt absoluta favoritomslag är nog till de tidigare utgåvorna av Shadowrun:

Tycker denna bild lyckas med att både ge en tydlig bild av vilken slags värld spelet utspelar sig i samt ger inspiration till spelarna genom att visa en grupp karaktärer som gör något; Alla samarbetar och har sina egna speciella förmågor som de bidrar med. Sen har jag tyvärr väldigt svårt för Shadowruns tidiga logga, det känns så mycket mer dark fantasy än cyberpunk (vet att fantasy är en del av denna spelvärld, men ändå).

Vad gäller mindre bra omslag så har jag svårt för omslag där karaktärer står i förgrunden och poserar till en bakgrund. Det känns inte så äkta, utan snarare som om någon tagit ett foto i en studio.

Ett omslag som jag själv gjort och är hyfsat nöjd med är omslaget till mitt ännu icke färdiga fanäventyr Se Neapel och dö! till Mutant 2089. Min tanke där var att staden Neapel, som är en mycket farlig plats, skulle synas och att det skulle finnas en person som "besegrat" staden. Detta visas genom att personen befinner sig högt uppe och blickar ner på staden. Personen har även besegrat staden genom att vara en tuff rebell, vilket jag tänkte att det stora vapnet och märkena på vapnet skulle visa. Tanken är att rollpersonerna också ska inspireras till att "besegra" staden. Menar inte att alla mina intentioner lyckades eller blev bra, är ju bara en glad amatör

(Bild finns som medföljande pdf)

Berätta om era tankar kring omslag! Vad gör ett omslag bra/mindre bra enligt er? Skriv gärna om något mer om bilden om ni vill: Stil och storlek på text, i vilket format boken ska vara o.s.v. Jag kan för lite om sådant för att ha en stark åsikt, men lyssnar gärna på era synpunkter

 

[Rymdhamster]

Jag är väldigt svag för omslag som inte har någon egentlig bild, utan mest bara spelets namn och logga eller så i någon stil som passar spelet, eller för hyfsat avskalade omslag som just visar någon vital del av spelet.

Shadowrunomslaget ovan tycker jag är ett perfekt exempel på den senare typen. Visst, vid första anblick är kanske inte "avskalat" det första ordet som poppar upp, men allting förutom de tre "rollpersonerna" är väldigt nedtonat och saknar detaljer. Det blir inte så plottrigt, utan det är glasklart vad som händer. En decker hackar en terminal medan en magiker och en samuraj backar upp. Väldigt talande för spelet.

Ett perfekt exempel på "ingen bild"-omsalget är klassiska och Moongoose Traveller. Svarta omslag, med titeln i en retrofuturistsisk font. Perfektion!

 

[Franz]

Jag är väldigt svag för omslag som inte har någon egentlig bild, utan mest bara spelets namn och logga eller så i någon stil som passar spelet, eller för hyfsat avskalade omslag som just visar någon vital del av spelet.

Barkhäxan hamnar väl lite i den kategorin? Den har visserligen en bild, men den bilden är ju såpass vag att den snare förmedlar en känsla än något konkret?

 

[vije]

Jag uppskattar tydlighet - att loggan främträder tillräckligt tydligt, att allt är läsbart.
Gillar också om det inte är för plottrigt. Det får gärna finnas en bild, men bilden skall gärna ha lite luft eller EN färgton som dominerar osv.
Gärna får också logga och bild funka ihop.

Barkhäxan här ovan tickar alla dessa boxar - verkligen skitsnygg!

Ett annat bra exempel tycker jag helt enkelt är den här:
(Logons röda färg krockar eventuellt lite och annat smått, men i stort sätt)

 

[Mogger]

Det finns så oerhört många bra omslag, så många bra konstnärer och grafiker. Jag tycker att det är svårt att stå ut där. Egentligen borde man tänka nytt oftare men jag är helt med på att man inte vill det. Det är ju coolt med en cool snubbe/snubba som gör coola grejer! Svärd, drakar, rymdskepp och demoner!

Som exempel på lite fiffiga omslag vill jag lyfta fram ett jag gjort för några år sedan. Det är min Mutant-heartbreaker. Det här är inte ett sätt att framhäva mig själv, det finns betydligt duktigare grafiker och illustratörer här, men jag tycker ändå att det är ett bra exempel på något som känns lite mer ett bokomslag än ett rollspel, om ni förstår vad jag menar.

Kikar man igenom SF-bokhandelns första sidor så är det i princip Fiasco som sticker ut. Och något som heter The Insectiary, men vet inte vad det är. En del Metalomslag i stil med Mörk Borg finns med, och de sticker också ut en del. Men annars är det mest mycket av samma (inkl det enda faktiska spel som jag har skrivit så jag är inte på något sätt bäst i klassen här).

 

[PhilArt]

Jag tycker snygga omslag är de som arbetar stilrent med väl balanserade vinklar och en utpräglad grafisk stil som speglar spelet. Jag ogillar försök att göra fotorealistiska avbildningar, även när dessa sträcker sig till att avbilda sådant som inte finns på ett fotorealistiskt vis. Några omslag jag tycker lyckats väldigt bra är följande:

 

[Ulfgeir]

Vill ju omslag som tydligt visar vad ett spel går ut på. Så älskar det omslaget till Shadowrun (och ja, de 3 personerna i förgrunden är vad jag minns med i den intronovell i regelboken som beskriver miljön. Dodger, Sally Tsung och Ghost Who Walks Inside).

Likadant som jag älskar omslaget till The Troubleshooters för det är galna Franko-Belgiska serier, och omslaget till Good Society: A Jane Austen rpg säger direkt att det här handlar om tidigt 1800-tal och överklass och drama.

Eller varför inte omslaget till Ökenros, som direkt ger kopplingen till Harlekin-böcker och romanser.

Jag tror att det för egen del är viktigare att bilden förmedlar känslan av vad spelet handlar om än att den är tekniskt snygg (även om mina exempel ovan ÄR extremt väl gjorda tekniskt sett.) Ett motexempel skulle nog vara Vampire: The Masquerade. (1e) Tekniskt välgjord, stilren, men den förmedlar ingenting om vad spelet handlar om.

 

[Skarpskytten]

Jag tycker att det inte spelar någon roll hur snyggt det är om det inte är tydligt kopplat till vad som händer i spelet och spelets estetik. Bilden på "svarta lådan" är ruggigt snygg, men Drakar handlar inte direkt om fräcka superhjältar med runsvärd och flygödlor. Mer 9 HP, STY 11 och 55% i handyxa. Det är dessutom fornnördiskt. Så det är ett dåligt omslag, i alla fall till Drakar.

Jag är liksom Franz svag för scener som dumpar oss mitt i en situation, bilder som får en att börja fantisera om vad som har hänt och vad som kommer att hända. Som Marsklandet, gillar den skarpt, och även bilden ur Shadowrun.

Sen har jag svårt för kollage eller vad man ska kalla det, flera hopfogade bilder, och verkligen svårt för folk som står och poserar och försöker se koola ut. Det blir tvärtom för mig, jag blir bara anti. Så, jag tycker väl som Franz då.

 

[PhilArt]

Jag tycker att det inte spelar någon roll hur snyggt det är om det inte är tydligt kopplat till vad som händer i spelet och spelets estetik.

Jag tror de flesta håller med om den uppfattningen, men det intressanta är väl omslag som kombinerar tematiskt engagemang med estetisk fulländning? Det finns ju rollspel som har väldigt tematiskt engagerade omslag men som likväl är hemskt fula.

 

[krank]

Jag gillar omslag som ger mig en korrekt bild av spelet och där jag faktiskt vill spela spelet.

Sedan behöver det egentligen inte vara av någon speciell sort i övrigt. Det är lite tråkigt med folk som bara står, såklart. Framför allt om de bara poserar. Och så har jag en fäbless för minimalism och stilrenhet. Å andra sidan har jag också en fäbless för maximalism och "more is more".

Jag gillar fotorealism, kollage, manga, kluddriga bläckskisser – så länge det är snyggt och intressant, liksom. Jag gillar inte fantasymotiv, men det är ju för att jag inte gillar fantasy.

Jag gillar när omslag gör något jag inte sett förut, under förutsättning att det fortfarande är snyggt.

Så… Om det är en bild föredrar jag om den är abstrakt och/eller stämningsfull, eller om den har lite liv och rörelse i sig. Och att den ger ett korrekt intryck.

Jag vet inte. Jag är nog rätt spretig.

 

[Lemur]

Jag var på en föreläsning en gång där någon snubbe från Ubisoft snackade om koncept-art. Han gjorde en poäng av att bilden ska berätta flera lager av historier och gärna skapa frågor hos betraktaren. Att en sak händer i förgrunden men att något annat mystiskt kan anas vid horisonten. Han kallade det "historien bortom historien".

 

[Magnus Seter]

men Drakar handlar inte direkt om fräcka superhjältar med runsvärd och flygödlor. Mer 9 HP, STY 11 och 55% i handyxa.

För mig är det precis de båda sakerna som DoD handlar om. Det "jordnära" och "fötterna på jorden" med löftet om att min rollperson kunde bli den som hade en cool flygödla och ett runsvärd!

Dessutom fanns ju ett sånt coolt runsvärd redan i Dimön!

Det var i alla fall min upplevelse och känsla kring DoD och Elric-omslaget. Först ganska långt senare fattade jag att det var just ett Elric-omslag.

 

[Skarpskytten]

För mig är det precis de båda sakerna som DoD handlar om. Det "jordnära" och "fötterna på jorden" med löftet om att min rollperson kunde bli den som hade en cool flygödla och ett runsvärd!

Dessutom fanns ju ett sånt coolt runsvärd redan i Dimön!

Det var i alla fall min upplevelse och känsla kring DoD och Elric-omslaget. Först ganska långt senare fattade jag att det var just ett Elric-omslag.

Jo, omslaget säljer ju den drömmen. Men jag tycker aldrig att vi nådde den känslan när vi spelade, och det var i alla fall delvis systemets fel och delvis världens fel.

Och det hjälpte kanske inte att den bäste krigare i vår grupp blev förvandlad till en padda efter att ha sextrakasserat Siratsia. Varken RPn eller spelaren fixade en kvinna med makt. Tragiskt på så många plan.

 

[Mogger]

För mig är det precis de båda sakerna som DoD handlar om. Det "jordnära" och "fötterna på jorden" med löftet om att min rollperson kunde bli den som hade en cool flygödla och ett runsvärd!

Dessutom fanns ju ett sånt coolt runsvärd redan i Dimön!

Det var i alla fall min upplevelse och känsla kring DoD och Elric-omslaget. Först ganska långt senare fattade jag att det var just ett Elric-omslag.

Känner inte heller igen mig. Jag tyckte många av mina RP var rätt feta hjältar! Jag vet inte, men jag tycker inte att en lättklädd albinoäventyrare men svart svärd är en ouppnåelig dröm direkt. Det är ju inte Conan direkt, eller liknande. Tycker bilden är klockren.

 

[Franz]

Ja, kollagebilder har jag också svårt för. Undantag finns, jag tycker att omslaget till Svavelvinter är fräckt då det liksom sår frön som man som spelare sedan upptäcker i äventyret, men jag har svårt för när kollage bara vill visa upp så mycket "coola" saker som möjligt. Den kollagebild som jag tycker allra minst om är omslaget till första utgåvan av Mutant Chronicles (med det sagt tycker jag att Paul Bonner i övrigt är en fantastisk konstnär och användarna på rollspel.nu har gett mig en helt ny respekt för Mutant Chronicles, så kritiserar inte konstnären eller spelet).

Angående omslaget till Drakar och Demoner så hade vi som unga ingen aning om vem Elric var, och de där handböckerna och en hel del husregler gjorde att vi hade rätt mäktiga rollpersoner. Så omslaget funkade för oss (fast jagminns att jag tyckte det var konstigt att det bara var en hjälte på framsidan när rollspel handlar om samarbete). Kan det vara så att omslaget funkade väldigt bra där och då, men inte åldrats helt värdigt?

 

[Bifur]

Jo, omslaget säljer ju den drömmen. Men jag tycker aldrig att vi nådde den känslan när vi spelade, och det var i alla fall delvis systemets fel och delvis världens fel

För egen del är jag tacksam för att det var så, men så skulle jag nog aldrig vilja spela någon liknande person eller i ett system som inbjuder till det (DoD gjorde ju ett rätt misslyckat försök åt det hållet med 91an). För mig var bilden bara en bild. Elric var ingen jag kände till.

 

[PhilArt]

En sak som slog mig är att jag gillade Kopparhavets omslag inte främst pga estetik eller tematik, utan för att jag spontant tänkte att det visade världen ur RPs synvinkel, snarare än bilder av stiliserade RP. Dock har jag förstått att det inte va skaparnas avsikt, men ändå.

 

[Ram]

Känner inte heller igen mig. Jag tyckte många av mina RP var rätt feta hjältar! Jag vet inte, men jag tycker inte att en lättklädd albinoäventyrare men svart svärd är en ouppnåelig dröm direkt. Det är ju inte Conan direkt, eller liknande. Tycker bilden är klockren.

Jag lägger den nog fortfarande i facket suspekt marknadsföring. Baksidetexten (som iofs inte är en direkt del av bilden) pratar om flygande riddjur, den gröna himlen ger intryck av en rejält fantasy:ig värld osv. och när man sedan öppnar locket så är det pseudo-medeltid med lite magi och monster typ. Missförstå mig inte dock, jag gillar innehållet mycket mer än omslaget.

 

[Ram]

Jag gillar omslag som förutom att bygga/förmedla stämning visar vad man gör eller åtminstone kan göra i modulen. Jag tycker Marsklandet är ett klockrent exempel på ett sådant omslag. Jag ogillar också starkt posing-omslag och omslag som är orelaterade det som sker i modulen och jag avskyr när ett omslag är påklistrat för att påskina att något är coolare än det är. Majoriteten av Ä-spels omslag från 80- och 90-talet är just sådana till exempel.

 

[entomophobiac]

Jag gillar omslag som inte har bilder alls. Rollspelsböcker som ser mindre ut som serietidningar och mer ut som böcker. Omslag där karaktärerna inte har ett enda vapen i vare sig händer eller på ryggen. Omslag som hellre får bygga stämning än egentligen försöka berätta något.

Många av Coriolis-omslagen träffar rätt, tycker jag.