Bonding ger det.
Beroende på var man bor i världen, har det blivit en hyfsad ofarlig plats, visst full av orättvisheter, men inte så stora sådana att den 'gemene mannen' skulle ta sig ut på barrikaderna, iaf inte riktigt så att han utsätter sig för existenzhotande fara. Vem har lätt tillgång och tillräckligt med mod och drivkraft för det?
När man är ärlig är ju det flesta som de flesta gör under sin livstid relativt betydelselöst. Samtidigt har vi förlorat mögligheter till verklig bonding bland människor.
Inte att man vill ha krig eller katastrof, absolut inte, men det är när något riktigt stort och hemskt händer att folk kommer varandra nära. Och hittar sin styrka. Och får känna att de gör ett märkbart bidrag till världen.
Titta på all fantasy literatur - fullt med katastrofer, betydelse och hur mycket bonding som helst. Enkelt recept.
Spela rollspel är skapa betydelseupplevelse, på låtsas. Ett effektivt sätt att lämna sådana situationer in i sitt liv, utan att utsätta sig faran på riktigt. Och vad gör det? Det skapar bonding mellan spelarna. Förmodligen inte på i samma utsträckning som om man hade gått igenom det på riktigt, alltså tittat dämonen i ögat på riktigt, men på ett viss sätt har man gått igenom det. Tillsammans och aktivt, vilket gör det mer så än att läsa en bok eller titta på film.
Personligen får jag den effekten mer ju mer rollspel det är. Jämfört med brädspel t ex, som kan också vara en trevlig social aktivitet, men inte riktigt har samma effekt.
Jag kan föreställa mig att det kanske händer något liknande när folk sjunger i kör eller spelar teater? Fast jag kan inte sjunga, och jag kan inte spela teater heller.
Sedan tycker jag att rollspelare generellt har en större andel äkta samtal och en mindre andel tom smalltalk, även när de smalltalkar, än många människor som intresserar sig för andra fritidsaktiviterer. Jag förklarar det med att man inte kan spela och skapa på det sättet utan att visa en del sanning om sig själv. Själstrippandet.
Men det kan jag inbillar mig. Eller det är bara för att det är långt efter läggdags nu. Eller för att rollspelare är människor med en större behov av bonding i sina liv? Någon sade nyss till mig att “alla vill bara vara accepterade”. Om man nu tar det lite pseudopsykologiskt: nördigare hobby, svårare att få acceptans? Därmed större känsla av acceptans när man väl får den?
Nä, nu leder det lite långt bort. Likväl tycker jag att, bland all prat om spelsystemteori och target audience, det inte kan ha värde att påpeka ibland att det också finns folk som inte spelar för spelets skull men för människornas skull.
Vilket hjälper ingångsfrågan ännu mindre, för då är frågan om vilket sorts rollspel man ska skriva ändå av sekundär betydelse.
