Och sedan då?
"Nu tiger du, gamle man!"
Toke var rasande. Hagil, prästen från Sylvan, stod på torget och predikade irrläror och kallade Storme själv för Gave. Han var uppenbarligen en galning, men en farlig sådan. Hans lilla församling med svårövertygade slavar och kvinnor stod i en ring runt prästen när Toke slet tag i kragen på den vimsige gamle mannen. Toke, Najmo och Runa hade fått syn på prästen i samma ögonblick som två järnhandsriddare klev runt ett hörn lite längre ned på gatan. Nu var goda råd dyra, Stormes vapenmän skulle inte se med blida ögon på nidendomsprästens övertramp. Det var illa nog att han befann sig i Stormklippa, den gerbanska trons högsäte, och att stå och sprida lögner om en falsk gud var en skändning som skulle rendera i allra minst prygel.
Toke sprang genom gatorna med prästen i protesterande släptåg. Runa och Najmo såg hur jaarnbroterna växlade ett par meningar med de slavar som förvirrat såg efter Toke och Hagil. En av kvinnorna pekade upp mot Björntass och Stopestånk, dit Toke fört den lallande gavlianen.
Det vände sig i magen på de båda kvinnorna som framför sig såg hur Toke och Hagil skulle föras till kapitelhuset nere vid sydmuren. Järnhandsordern var rättvis men hård och innerst inne visste Runa och Najmo att deras beskydd av gavlianen var fel, ett hån mot Storme och ett brott straffbelagt värre än skampålen.
I vedboden utanför björnen tryckte Toke ned Hagil bakom en vedtrave. Han gav den gamle mannen en blick full av både ilska och skräck. "Gamle dåre! förstår du inte vilken fara du och din falske gud försätter oss i?". Hagil stirrade trotsigt på den grovhuggne skogshuggaren. "Falsk!? Din otrogna hedning! Du förstår inte Gav..." Toke exploderade av ilskan och nervositeten. "TIG!!!" Prästen tystnade tvärt när Toke gav honom en örfil som sved i kinden.
Vedboden låg precis bakom gärdsgården som skiljde av Björnens bakgård från gatan utanför. Nu hördes bara regnets smatter mot den stenbelagda gatan och åskans avlägsna muller.
Men plötsligt hördes fotsteg ute på gatan. Toke slutade andas och försökte göra sig så liten som möjligt bakom vedhögen. Tunga, rustningsklädda tramp mot den våta stenen. I regnkylan stod andedräkten likt rök ur Tokes mun. Någon klev över gärdsgården. Nu var goda råd dyra! Toke greppade en stor famn ved och reste sig upp. Järnhandsriddaren stod närmare än han först hade trott. Precis framför vedhögen som dolde Hagil och Toke stod en man klädd i stål. Stormes tjänare. Regnvattnet strilade ned för de orakade och grovhuggna kinderna. Om han var överraskad av Tokes plötsliga uppdykande visade han det inte. Ute på gatan stod hans vapenbroder.
"God afton ers nåd", Toke böjde på nacken. Järnhandsriddaren besvarade inte hälsningen utan särskådade arbetaren som stod framför honom. Rustningen knarrade av vätan som trängt in i dess läderspännen. Krigarens ögon smalnade och den behandskade handen lade sig hotfullt tillrätta på stridsklubbans hjalt. Toke kramade vedtraven i hans famn och hans hjärta slog snabbare än det någonsin gjort förut. "Jag söker en gammal man, han sprang i den här riktningen... vita kläder". "Ja ers nåd, jag har sett honom. Han sprang uppför gatan... i den riktningen". Ute på gatan snöt sig den andre riddaren i näven och trampade otåligt. Den förste vred på sig och spanade över björnens gårdsplan. Toke var svimfärdig. Allt blod rusade till hans huvud och synfältet krympte till en smal tunnel. Det kändes som en evighet innan järnhandsbrodern plötsligt nickade tankfullt och vände sig om, klev över gärdsgården och i sällskap med sin kamrat hastigt skyndade uppåt, mot fästningsklostret Stormskjalfte.
På gatan fräste ett fyrfat när regndropparna förångades i glödkolet. På björnens tak hade stallpojken, som på grund av missådarnas nattliga överfall höll vakt, för längesedan somnat, invirad i sin varma mantel. I Sydveden lämnade oavsiktligen ett ensamt skogstroll ett fotavtryck som några dagar senare skulle orsaka mycket obehag för Najmos jaktlag. Och i tunnlarna under Stormklippa vakade den gamle Korp över sina sårade söner Hunbogi och Eld.
/Vulf
