Jag skrev just lite om utveckling och spridning av uploading-tekniken:
Jag lade också till en förklaring av vad "merging" är innan den här texten. Jag ser fram emot kommentarer på helheten senare, se om andra tycker att det här är användbart och ifall jag missar något uppenbart eller så.
Till en början kommer varje maskin att vara osäker, instabil och oerhört dyr. Med tiden sjunker priset samtidigt som tillgänglighet och tillförlitlighet ökar. Som med all annan ny teknik, med andra ord. Inom ett par decennier efter att uploading blivit möjligt i Stad Ett kan tekniken mycket väl ha blivit vardag för dess invånare.
Utvecklingen sker i faser, som ser ut ungefär så här:
Fas 1 – Tekniken finns i hemliga företagsägda labb och de som laddas upp är nästan uteslutande försökspersoner. De flesta avläsningar misslyckas och är dödliga. Det händer att enstaka superrika människor som lider av allvarliga sjukdomar blir tillräckligt desperata för att pröva uppladdning. Avläsning och lagring utvecklas först; emulering straxt därefter.
Fas 2 – Några företag når den punkt där processen blir tillräckligt riskfri för att fler ska våga pröva på den. Tekniken har fortfarande barnsjukdomar och är skrymmande och dyr. Uploading blir en kommersiell produkt, tillgänglig för samhällets översta krets.
Det är fullt möjligt att resursbrist, sabotage eller allmänhetens motstånd leder till att utvecklingen stannar här – med uploading som ett sätt för de allra rikaste att leva för evigt.
Fas 3 – Efter ett par år börjar priserna sjunka och utrustningen minska i storlek. Även de mer resursstarka delarna av arbetarklassen – medelklassen – får råd med de billigare varianterna. Man gör regelbundna backups av familjen som lagras i centrala, välbevakade arkiv. Människor med hjärnsjukdomar räddas genom att emuleras i maskiner stora som kylskåp.
Här börjar det också dyka upp lagstiftning som reglerar gemene mans uploading. Varje megaföretag skapar sina egna regler för till exempel vad som räknas som en "person". De flesta utgår från samma grundvariant: en lyckad uppladdning räknas som en ny juridisk person. Att radera en uppladdad kopia är tekniskt sett mord. De kan både äga och ärva, vilket komplicerar arvstvister och liknande. I en del sektorer ges uppladdade bara begränsade rättigheter såvida de inte är den enda kvarvarande kopian.
Cyberhjärnor blir möjliga, men den graden av miniatyrisering innebär så stora kostnader och krav på kylning att de i praktiken bara är tillgängliga för de allra rikaste.
Fas 4 – Cyberhjärnor blir allmänt tillgängliga, i olika storlekar och prisklasser. Uploading används för att spara utrymme och inskolningstid på arbetsplatser. Panopticon blir ledande i att erbjuda straff där uploading blir en del av påföljden. Brottslingar som mest behöver hållas borta från gatorna laddas upp och lagras kallt; de som istället ska bestraffas hårt och få uppleva antingen lidande eller rehabilitering beroende på kundens önskemål körs istället i ultrasnabba emulatorer och kan klara av ett 20-årigt straff på en eftermiddag.
Merging blir möjligt, men fortfarande svårt och kräver konstant övervakning av kunniga cyberpsykologer.
Utvecklingen sker i faser, som ser ut ungefär så här:
Fas 1 – Tekniken finns i hemliga företagsägda labb och de som laddas upp är nästan uteslutande försökspersoner. De flesta avläsningar misslyckas och är dödliga. Det händer att enstaka superrika människor som lider av allvarliga sjukdomar blir tillräckligt desperata för att pröva uppladdning. Avläsning och lagring utvecklas först; emulering straxt därefter.
Fas 2 – Några företag når den punkt där processen blir tillräckligt riskfri för att fler ska våga pröva på den. Tekniken har fortfarande barnsjukdomar och är skrymmande och dyr. Uploading blir en kommersiell produkt, tillgänglig för samhällets översta krets.
Det är fullt möjligt att resursbrist, sabotage eller allmänhetens motstånd leder till att utvecklingen stannar här – med uploading som ett sätt för de allra rikaste att leva för evigt.
Fas 3 – Efter ett par år börjar priserna sjunka och utrustningen minska i storlek. Även de mer resursstarka delarna av arbetarklassen – medelklassen – får råd med de billigare varianterna. Man gör regelbundna backups av familjen som lagras i centrala, välbevakade arkiv. Människor med hjärnsjukdomar räddas genom att emuleras i maskiner stora som kylskåp.
Här börjar det också dyka upp lagstiftning som reglerar gemene mans uploading. Varje megaföretag skapar sina egna regler för till exempel vad som räknas som en "person". De flesta utgår från samma grundvariant: en lyckad uppladdning räknas som en ny juridisk person. Att radera en uppladdad kopia är tekniskt sett mord. De kan både äga och ärva, vilket komplicerar arvstvister och liknande. I en del sektorer ges uppladdade bara begränsade rättigheter såvida de inte är den enda kvarvarande kopian.
Cyberhjärnor blir möjliga, men den graden av miniatyrisering innebär så stora kostnader och krav på kylning att de i praktiken bara är tillgängliga för de allra rikaste.
Fas 4 – Cyberhjärnor blir allmänt tillgängliga, i olika storlekar och prisklasser. Uploading används för att spara utrymme och inskolningstid på arbetsplatser. Panopticon blir ledande i att erbjuda straff där uploading blir en del av påföljden. Brottslingar som mest behöver hållas borta från gatorna laddas upp och lagras kallt; de som istället ska bestraffas hårt och få uppleva antingen lidande eller rehabilitering beroende på kundens önskemål körs istället i ultrasnabba emulatorer och kan klara av ett 20-årigt straff på en eftermiddag.
Merging blir möjligt, men fortfarande svårt och kräver konstant övervakning av kunniga cyberpsykologer.
Jag lade också till en förklaring av vad "merging" är innan den här texten. Jag ser fram emot kommentarer på helheten senare, se om andra tycker att det här är användbart och ifall jag missar något uppenbart eller så.