Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Idag när jag satt och kluddade i ritblocket så kom jag och tänka på en sak. Vad är det som gör att vi gillar vissa monster bättre än andra? Mitt nya favoritmonster är Beholdern (se bifogad bild). Jag kan dock inte svara på varför jag tycker om just detta monster.
Det jag ofta söker efter hos ett monster är trovärdighet och möjligheten att relatera till något liknande i vår egen värld. Därför gillar jag orcher, troll och drakar. Orcher och troll är ju i princip bara elaka och primitiva männsikor, som dessutom har en given plats i vår folktro. Draken är även den ett stående och välkänt element i våra legender och sagor. Något alla kan relatera till. Att det dessutom har funnits (och fortfarande finns) drakliknande varelser (ödlor, dinosaurier och krokodiler) på vår jord gör också sitt.
Jättespindlar är också balla. Jättedjur över lag är balla. Alla kan relatera till en spindel, och alla tycker nog att det är obehagligt med en spindel som är stor som en hund. Tror jag i varje fall. Jätteråttor, jättetusenfotingar och jätteormar funkar helt enkelt.
Kom nu inte dragande med de gamla argumenten att människor är de bästa monstren. Monster i rollspel är en projicering av människans ondska. Människor är monster, vi vet. Men nu snackar vi huggtänder, fjäll och slemmiga kroppar som kryper i mörkret. Inte gamle Adolf eller Dahmer.
Spöken då? Tja, de flesta skräms av döden, eller fascineras åtminstone av den. Spöken, gastar och vålnader är något som jag skräms av. Särskilt efter någon läskig film kan jag bli lite nojjig. Spöken funkar, spöken är läskiga. Dessutom är de mångsidiga och diffusa. De kan användas till mycket i en läskig historia. Det är kul att experimentera med snälla spöken som hjälper rollpersonerna. Nej, inte Casper.
Men varför i hela fridens namn tycker jag om Beholders? De är ju fullständigt osannolika. De saknar anknytning i våra sagor och ser dessutom rätt löjliga ut. Anledningen till att jag hatade Neogames Monster och Varelser (förutom på grund av de usla illustrationerna) var att monstren var löjliga. De var inte trovärdiga, saknade allt som gjorde dem fascinerande eller skrämmande. Jagmenar, Hyggelmonstret? Larvigare får man leta länge efter. Eller inte så länge förresten, vi hade ju Kuradin i samma bok. De var synnerligen tramsiga och fantasilösa. Men vad skiljer Beholdern från Hyggelmonstret? Varför tycker jag att behållaren är ball och hyggelmonstret fånigt? Någon som har ett förslag?
Vad tycker ni om för monster? Varför?
/Vulf - som berättade om beholdern för sin flickvän igår. Hon tyckte att den var skitball och hävdade att hon hade sett ett beholderbarn inne på toaletten. Stort som en pingisboll och med ögonstrålar som framallade nysningar. Det tycker jag var lite sött.
[color:\\"red\\"]Edit: passa gärna på att kommentera bilden också, om ni orkar. Det är min första behållare. [/color]
Det jag ofta söker efter hos ett monster är trovärdighet och möjligheten att relatera till något liknande i vår egen värld. Därför gillar jag orcher, troll och drakar. Orcher och troll är ju i princip bara elaka och primitiva männsikor, som dessutom har en given plats i vår folktro. Draken är även den ett stående och välkänt element i våra legender och sagor. Något alla kan relatera till. Att det dessutom har funnits (och fortfarande finns) drakliknande varelser (ödlor, dinosaurier och krokodiler) på vår jord gör också sitt.
Jättespindlar är också balla. Jättedjur över lag är balla. Alla kan relatera till en spindel, och alla tycker nog att det är obehagligt med en spindel som är stor som en hund. Tror jag i varje fall. Jätteråttor, jättetusenfotingar och jätteormar funkar helt enkelt.
Kom nu inte dragande med de gamla argumenten att människor är de bästa monstren. Monster i rollspel är en projicering av människans ondska. Människor är monster, vi vet. Men nu snackar vi huggtänder, fjäll och slemmiga kroppar som kryper i mörkret. Inte gamle Adolf eller Dahmer.
Spöken då? Tja, de flesta skräms av döden, eller fascineras åtminstone av den. Spöken, gastar och vålnader är något som jag skräms av. Särskilt efter någon läskig film kan jag bli lite nojjig. Spöken funkar, spöken är läskiga. Dessutom är de mångsidiga och diffusa. De kan användas till mycket i en läskig historia. Det är kul att experimentera med snälla spöken som hjälper rollpersonerna. Nej, inte Casper.
Men varför i hela fridens namn tycker jag om Beholders? De är ju fullständigt osannolika. De saknar anknytning i våra sagor och ser dessutom rätt löjliga ut. Anledningen till att jag hatade Neogames Monster och Varelser (förutom på grund av de usla illustrationerna) var att monstren var löjliga. De var inte trovärdiga, saknade allt som gjorde dem fascinerande eller skrämmande. Jagmenar, Hyggelmonstret? Larvigare får man leta länge efter. Eller inte så länge förresten, vi hade ju Kuradin i samma bok. De var synnerligen tramsiga och fantasilösa. Men vad skiljer Beholdern från Hyggelmonstret? Varför tycker jag att behållaren är ball och hyggelmonstret fånigt? Någon som har ett förslag?
Vad tycker ni om för monster? Varför?
/Vulf - som berättade om beholdern för sin flickvän igår. Hon tyckte att den var skitball och hävdade att hon hade sett ett beholderbarn inne på toaletten. Stort som en pingisboll och med ögonstrålar som framallade nysningar. Det tycker jag var lite sött.
[color:\\"red\\"]Edit: passa gärna på att kommentera bilden också, om ni orkar. Det är min första behållare. [/color]
).