Mina får inte plats under sängen!
Jag kan ju till och med skriva 'professionell monsterdesigner' på visitkortet, så...
Jättemonster är mycket riktigt balla. Jag hade viss kryp-skräck som barn, främst myrskräck, så det är inte så konstigt. Men även jättelika vanliga djur är läckra - framförallt
urtidsdjur , fast jag har förätit mig på dinosaurier nuförtiden. Där är det mindre att de är hemska än att de är fascinerande. Som barn störde jag mig hemskt på när man (till och med i böcker) refererade till dinosaurier som 'drakar'. Drakar är bara sagor - dinosaurier finns ju på riktigt.
Humanoida monster är också kul, men då vill jag de skall vara... monströsa.
Reptilmän i alla former är t.ex. mycket ballare motståndare, och potentiella allierade, än orcher, som är för människolika - då kan man lika gärna ha människor.
Insektoider och
fiskfolk är på liknande sätt balla (kom ihåg min myrskräck vad gäller insektoiderna!).
Apor är alltid koola.
Apmän är ännu koolare, men de bör vara en spelarras. Som en amerikansk snubbe en gång uttryckte saken:
The mark of a truly exceptional game is the ability to play a gorilla . Överhuvudtaget är
vildmän ,
vargfolk och
djuriska hamnskiftare , vilket hänger ihop med min stora sympati med barbarer av alla slag. Som dunderskurkar, på grund av det där med 'projicering av onda människor' fungerar därför Gloranthas
brooer , som sedan GW plagierade som trista och jämförelsevis färglösa
beastmen , allra bäst!
Spöken och
oknytt (inklusive alla dessa
faeries ) betraktar jag mer som... bakgrund än som monster. Man kan varken slå dem eller interagera fritt med dem utan att falla in i ett mönster, så de passar bäst in i närmast rituella sagospel, med vissa undantag.
Sedan har vi dessa
styggelser, som
beholders i D&D,
shoggother i CoC och dylikt. Monster som dessa - sorry att jag inte fann en bättre översättning av D&D's
aberrations KAN bli väldigt häftiga, men det står och faller med hur de beskrivs. Innan jag såg vissa illustrationer i D&D's 3:e upplaga hade t.ex. beholdern en extra attack mot mig: om jag missade ett save vs. Löj-löj garvade jag tills jag kissade på mig. Att det både speltekniskt (hemska förmågor!) och världsmässigt (argan list!) är ganska intressanta och skräckinjagande figurer gjorde vara klyftan större, men det berodde mest på illustratörerna och var inte den stackars beholderns fel. D&D's
rust monsters och
owl bears är exempel på samma sak, fast de har mindre kontast mellan löje och allvar (rostmonster är löjliga per se, fastän man har orsak att vara rädd för dem).
Just ugglebjörnarna i D&D3's monsterbok påminner mig om en annan faktor: jag har alltid haft svårt för hop-plock-monster som kimeror och gripar, men i den boken hade man avbildat dem... OK, grip, t.ex., är inte hälften örn och hälften lejon, det är ett monster som, efter att det svept ned och stulit en herdes får, skulle fått herden att stamma fram 'Det var hemskt, den var liksom ett lejon med örnvingar... den var fruktansvärd! *svimmar*' Sedan går kungens officielle skrivare och ritar en illustration efter 'signalementet', och så får vi en bild som liknar den man brukar få se i Monsterböcker, fast den är alltså fel. Helskönt!
Erik