Nekromanti Vad har du under sängen?

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Jadå, jag ville påpeka att man inte måste fastna i traditionella tankebanor.

Tja, jag kan i alla fall försvara mig. Eftersom en av mina favoritprodukter är GURPS Undead och ett av mina favoritspel All Flesh Must Be Eaten så har nog få zombies varit varandra lika i de one-offs och minikampanjer där de figurerat.

Men kul är det, oavsett.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
Spöken [Vildhjärta spoiler]

Vandöda man inte kan ta på är grymt läskiga. Isande tjut, viskande mummel när de sover, vapen gör ingen skada.. spöken är grymt. Och alla dess former. Disern och draugarna från Jorges är andra exempel på läbbiga vandöda.
Japp, håller med. Kommer du ihåg den lilla flickan i Vildhjärta? Hon var tokläskig! Mina spelare höl på att skita ner sig när hon väckte dem, en och en, mitt i natten och satt inne i tältet. Det gick så långt att en av spelarna vrålade att han vägrade titta på henne.

Samtidigt gillade jag spökträdgårdsmästaren. En annan variant ev spöke helt enkelt. Inte farlig, men mina spelare tyckte ändå att det var obehagligt att stå och snacka med en döing.

Som tidigare nämnt gillar jag också Beholders. Men jag skulle aldrig få för mig att använda en i ett äventyr.
Men varför i hela fridens namn gillar vi beholders? De är ju skitlöjliga, egentligen. Eller?

Så... jag gillar alla monster. Nästan.
Jag med!

/Vulf
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
Precis som Chrull gillar jag monster som är individer. Unika monster med unika personligheter som har sin egen roll i världen skiljd från "Monsters manual"-monstrenas "bli dödad av äventyrare". Jag vill att mina monster ska vara intelligenta. Det ska gå att samtala med dem. Kanske rentav resonera med dem, eller i alla fall köpslå med dem. Ett monster är inte olik andra monster på riktigt förrän det har en egen personlighet.

Jag gillar hamnskiftare som kan ta mänsklig skepnad. man kan tro att man vet var man har dom, att man interagerar med en människa på lika villkor, och så plötsligt så förvandlas de till ett ärkeslemäcklo och äter upp en. Dessutom kan man spela sådana monster, just eftersom de har möjlighet att interagera med andra människor på ett vettigt sätt, och det är ju alltid en fördel.

Jag gillar apor. Apor är läskiga. Jag gillar utomjordingar också, mest för att de ger en föraning om att det finns en värld någonstans där ute som man inte vet ett skit om.

Jag är ingen skräckspelledare, så mina monster är inte i första hand till för att skrämma spelarna, utan bara att vara deras motståndare.
 

Foggmock

Myrmidon
Joined
26 Aug 2000
Messages
4,596
Location
Malmö
Re: Spöken [Vildhjärta spoiler]

Japp, håller med. Kommer du ihåg den lilla flickan i Vildhjärta? Hon var tokläskig! Mina spelare höl på att skita ner sig när hon väckte dem, en och en, mitt i natten och satt inne i tältet. Det gick så långt att en av spelarna vrålade att han vägrade titta på henne.

Den spelaren som jag hade lägst tankar om kom faktiskt med idén om att begrava henne (de gjorde faktiskt det med flertalet döingar, Nidendomsgubben också.) så jag fick aldrig terra dem med henne. Får se hur jag gör med den andra gruppen. Hoppas de dissar henne. :gremwink:

Samtidigt gillade jag spökträdgårdsmästaren. En annan variant ev spöke helt enkelt. Inte farlig, men mina spelare tyckte ändå att det var obehagligt att stå och snacka med en döing.

Mina spelare fattade inte riktigt att han var död förren jag lät honom glida igenom väggen in i huset när han skulle hämta nån pryl.. fast då hade de liksom pratat klart med honom redan, men insikten efteråt gav kanske lite kalla kårar.

Men varför i hela fridens namn gillar vi beholders? De är ju skitlöjliga, egentligen. Eller?

personligen anknyter jag det till skrattfesten natten mellan lördagen och söndagen på Lincon, då jag, kalcidis och Gardener skrattade oss fördärvade åt Beholder-bilderna i Monstrous Manual till AD&D som jag köpt för en tjuga (det är för övrigt därifrån jag har fått avataren också).

Om man ser på det lite mer resonabelt.. tja, de SER rätt läbbiga ut, har väl hyfsat mäktiga krafter och så men är totalt ologiska. Okej om draken vi debatterade på DoD-forumet kan flyga trots allt, men en ämlans slemklump som svävar fram? Visst, Yoda leviterar i Attack of the clones, och det är rätt ball, men man måste ju nästan ha något annat sätt att transporeta sig. Iofs har vissa Beholders i MM ben också, men de svävande sakerna är ju det som är 'True'. Själv håller jag mig till evolutionen när jag utvärderar monster (som inte är skapta av någon, alltså). Inte särskilt hårt alls, utan parollen 'Kan det, om än med whacky eller magipåknuffad evolution, ha uppstått?'. Svaret är ja med drakar, troll, nattulmar och ... tja, Mind Flayers också antar jag, men inte riktigt lika säkert med Beholders eller Green Slimes. Till exempel, vad har alla ögon för EGENTLIG nytta, förutom att de ser mysko ut? Såna saker tänker jag på.
 

Staffan

Myrmidon
Joined
7 Jun 2000
Messages
4,228
Location
Lund
Re: Mind flayer

Angående betraktare och hjärnpiskare så gav TSR ut ett par böcker dedikerade till dessa hemskingar (och en till Sahaugins också, men den lät inte lika intressant). Beholder-boken hette "I, Tyrant" (en liten ordlek med deras alternativa namn "Eye Tyrant") och följdes åt av en äventyrstrilogi: Eye of Pain, Eye of Doom, och Eye to Eye. Mind flayer-boken hette The Illithad (återigen en ordlek - Sahauginboken var ingen ordlek, jag antar att det årets ordlekskvot togs upp av äventyret Tale of the Comet) med de tillhörande äventyren A Darkness Gathering, Masters of Eternal Night, och Dawn of the Overmind.

Dessa böcker är godis för beholder- och mindflayer-fans.

Fast personligen måste jag säga att jag tyckte bättre om beholdrarna när de såg ut som Pacman (jfr Trygg-Torkel) i stället för som dödskallar.
 

Wyldstorm

Swordsman
Joined
22 Apr 2003
Messages
786
Location
Skellefteå.
Favoritmonster?
-Kobolder.
Ett helt minisamhälle med dom små asen, som spenderat x antal av sina år på små överjäkliga fällor & möter en med skorpioner fastbundna på långa pinnar!
(tror faktiskt MÅNGA småkräk med normal intelligens är farligast då jag spelleder...)

Skulle iofs vilja ta fram en tarrasque oxå nån dag, men den nivån är löjligt hög..
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,124
Location
The Culture
Strumpludd som fastnat mellan tårna

Jag gillar monster som påverkar spelet på andra sätt än genom att man slåss med dem på treditionellt sätt. Strider med ointelligenta monster kan bli rätt tråkiga, då är det roligare med monster som måste besegras på ett annat sätt.

Framför allt gillar jag flockmonster, det vill säga en organism som består av en hel flock av varelser. Sådant förekommer ibland i science fiction, till exempel Borg, Buggers från "Ender's Game" och insekterna i "Starship Troopers". Även i fantasy dyker sådana varelser upp i form av insektioider, stacken eller vad de kan tänkas heta. Ännu roligare är det om flocken inte består av insekter, som i princip alla exempel ovan gör. Råttor är en favorit. Jag älskar konceptet med råttkungar från "The Ballad of Halo Jones" (det är en gammal kryptozoologisk mumbo-jumbo-idé också). En varelse som kan kontrollera alla råttor i en hel stad är en riktigt otäck tanke.

Annars gillar jag smarta monster mer än dumma sådana. Demoner är alltid kul till exempel. De är dessutom väldigt individuella till skillnad från de flesta andra typer av monster.

Vad som annars får folk att föredra ett monster framför ett annat? Tycke och smak? Uppfostran? Jag tycker till exempel att Hyggelmonster och Beholder ser ungefär lika fåniga ut. Men min brorsa hade en tennfigur av en Beholder för länge sedan (innan någon av oss visste vad det var för varelse), som jag tyckte var skithäftig.

/tobias
 

Staffan

Myrmidon
Joined
7 Jun 2000
Messages
4,228
Location
Lund
Äh. Cthulhu är ju bara en flunky - han är överstepräst till The Great Old Ones, men ingen gud själv eller så.
 

Staffan

Myrmidon
Joined
7 Jun 2000
Messages
4,228
Location
Lund
Re: Strumpludd som fastnat mellan tårna

Ännu roligare är det om flocken inte består av insekter, som i princip alla exempel ovan gör. Råttor är en favorit.
I Planescape finns det så kallade Cranium Rats som blir smartare ju fler som finns i närheten. När de blir riktigt smarta får de en massa magiska förmågor också, och blir riktigt äckligt jobbiga.

Har för mig att en 3e-version fanns med i Fiend Folio, där de använde Swarm-reglerna för dem.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,320
Location
Helsingborg
Vad finns i mörkret? [edit]

1. Jag gillar monster som triggar spelarnas fantasi.. Det behöver inte vara monster i sig utan spelarna tror att det är det.. Det kan vara en råtta, statyer eller att spelarna bara tror att det finns något i mörkret trots att det inte finns något där egentligen..

2. Jag gillar monster som man inte kan få fatt på eller vill få fatt på. Som visar sig och sedan försvinner.. Spöken som går genom väggar, en drake som sitter på ett berg och sprutar eld som rollpersonerna är på väg att bestiga..

3. Jag gillar monster som har en viss skönhet eller oskuldsfullhet.. Illusionsträden till DoD, näcken, lyktgubbar och mylingar (vandöda barn)..

4. Jag gillar unika monster som boogeymannen som Chrull gav förslag på.. Inte för att jag har hört talas om denne som han menar, men det finns en liknande(?) till Deadlands.. Monster som inte finns överallt och som har ett speciellt mål, en speciell mening med varför just det monstret finns..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som föredrar monster från mytologi då dessa på något sätt känns mer trovärdig

<FONT SIZE=1>[edit] Lade till punkt fyra då jag hade glömt den</FONT>[color:"green"]
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Jag ser hellre Cthulhu som något så fasansfullt och oförståeligt att man klöser ögonen ur huvudet bara man ser honom.

Det är han ju med sina 1D10/1D100 san-loss :gremsmile:

Jag har inget emot statsen. Jag tycker bättre om en varelse med stats som gör honom oövervinnlig i praktiken än en varelse som bara påstås vara oövervinnlig, oklart hur.

Dessutom tycker jag det är ganska coolt med Mythosen att Cthulhu, som _är_ oövervinnlig, fortfarande är en ganska liten räka på kosmisk nivå. Det sätter saker i perspektiv... :gremsmile:
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
En estnisk spritsmugglare

För det första så var din bild väldigt bra. Det här forumet verkar krylla av begåvade tecknare.

För det andra så måste jag säga att den monsterbok som jag blivit mest imponerad och inspirerad av är Jorges Bestiarium. Den är verkligen mysig. Bara smaka på några av namnen så får ni se: Draug, Blotrese, Garm, Stenhinje...osv.

Sedan gillar jag också monster som är oförutsägbara. Som till exempel gråtrollen där den ene inte är den andre lik. Helst ska monstren också ha andra motiv bakom sina handlingar än ren ondska.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
Jorges Bestiarium [ANT]

Japp, Jorges är sannerligen den bästa rollspelsprodukt som släppts. I varje fall som jag har läst. Den skapade en ny standard för monsterböcker, något som järnringen verkar ha tagit fasta på med tanke på uppslagen från Zonernas Zoologi.

/Vulf
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,025
Location
Linköping
Jag vågar inte kolla under min säng...

Det råder en extrem monsterbrist i mitt rollspelande de senaste åren så jag har inget favoritmonster alls och vet inte om jag någonsin haft något. Jag får ta och kolla upp monster ordentligt någon gång...

Edit: passa gärna på att kommentera bilden också, om ni orkar. Det är min första behållare.

Beholders är trevliga (inte för att jag har stött på dem i nåt rollspel jag har spelat (vad jag vet iaf)). Jag får genast ett par associationer:
[color:\\"red\\"] 1: [/color] Futuramaavsnittet "How Hermes requisitioned his groove back" har med en beholder på ett ställe. F.ö. ett av de bättre avsnitten i serien.
[color:\\"red\\"] 2: [/color] I ett strip till Dork Tower så står det någonstans "The beaty is in the eye of the beholder. To bad that the rest of the party is in the stomach of the beholder".
[color:\\"red\\"] 3: [/color] Fogges avatar. It rocks. Spöar ju skiten ur hans gamla avatar.

Nu är det ju inte så lätt för mig som inte kan rita alls (bara leka med grafikprogram) att komma med någon vettig kommentar, men det skiter jag i. Jag tycker du lyckas riktigt bra med huden, men får liksom en krypande känsla av hur det skulle kännas att röra vid den. Han/hon (den/det ?) har även en rätt schysst haka, jag trodde beholdrarna var rundare, men det här ger den en lite mer dödskalleaktig touch vilket aldrig är fel.
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Mina får inte plats under sängen!

Jag kan ju till och med skriva 'professionell monsterdesigner' på visitkortet, så... :gremwink:

Jättemonster är mycket riktigt balla. Jag hade viss kryp-skräck som barn, främst myrskräck, så det är inte så konstigt. Men även jättelika vanliga djur är läckra - framförallt urtidsdjur , fast jag har förätit mig på dinosaurier nuförtiden. Där är det mindre att de är hemska än att de är fascinerande. Som barn störde jag mig hemskt på när man (till och med i böcker) refererade till dinosaurier som 'drakar'. Drakar är bara sagor - dinosaurier finns ju på riktigt.

Humanoida monster är också kul, men då vill jag de skall vara... monströsa. Reptilmän i alla former är t.ex. mycket ballare motståndare, och potentiella allierade, än orcher, som är för människolika - då kan man lika gärna ha människor. Insektoider och fiskfolk är på liknande sätt balla (kom ihåg min myrskräck vad gäller insektoiderna!).

Apor är alltid koola. Apmän är ännu koolare, men de bör vara en spelarras. Som en amerikansk snubbe en gång uttryckte saken: The mark of a truly exceptional game is the ability to play a gorilla . Överhuvudtaget är vildmän , vargfolk och djuriska hamnskiftare , vilket hänger ihop med min stora sympati med barbarer av alla slag. Som dunderskurkar, på grund av det där med 'projicering av onda människor' fungerar därför Gloranthas brooer , som sedan GW plagierade som trista och jämförelsevis färglösa beastmen , allra bäst!

Spöken och oknytt (inklusive alla dessa faeries ) betraktar jag mer som... bakgrund än som monster. Man kan varken slå dem eller interagera fritt med dem utan att falla in i ett mönster, så de passar bäst in i närmast rituella sagospel, med vissa undantag.

Sedan har vi dessa styggelser, som beholders i D&D, shoggother i CoC och dylikt. Monster som dessa - sorry att jag inte fann en bättre översättning av D&D's aberrations KAN bli väldigt häftiga, men det står och faller med hur de beskrivs. Innan jag såg vissa illustrationer i D&D's 3:e upplaga hade t.ex. beholdern en extra attack mot mig: om jag missade ett save vs. Löj-löj garvade jag tills jag kissade på mig. Att det både speltekniskt (hemska förmågor!) och världsmässigt (argan list!) är ganska intressanta och skräckinjagande figurer gjorde vara klyftan större, men det berodde mest på illustratörerna och var inte den stackars beholderns fel. D&D's rust monsters och owl bears är exempel på samma sak, fast de har mindre kontast mellan löje och allvar (rostmonster är löjliga per se, fastän man har orsak att vara rädd för dem).

Just ugglebjörnarna i D&D3's monsterbok påminner mig om en annan faktor: jag har alltid haft svårt för hop-plock-monster som kimeror och gripar, men i den boken hade man avbildat dem... OK, grip, t.ex., är inte hälften örn och hälften lejon, det är ett monster som, efter att det svept ned och stulit en herdes får, skulle fått herden att stamma fram 'Det var hemskt, den var liksom ett lejon med örnvingar... den var fruktansvärd! *svimmar*' Sedan går kungens officielle skrivare och ritar en illustration efter 'signalementet', och så får vi en bild som liknar den man brukar få se i Monsterböcker, fast den är alltså fel. Helskönt!

Erik
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Rester av en gammal pizza med massa pälsängrar på.

Jag fetdiggar monster. Jag är besatt av monster. Jag har överhuvudtaget svårt att spela rollspel utan monster, eftersom det är så oerhört häftigt med dem. De är helt enkelt rollspelens sätt att berätta om allt jag gillar, fruktar och hatar med verkligheten. Ett bra monster är som ett helt symboluniversum i sig, jag kan gå vilse i mina analyser av dem.

Jag har pratat om monster tidigare (särskilt på skräckforumet) men om jag ska dra mina tankegångar ett steg längre än vad jag gjort tidigare så är det så att jag nog att de monster jag gillar alltid har någon sorts kontrasterande konflikter med något annat, och det sker i tre olika sorters relationer, nämligen:

Monstrets relation till sig själv:
Tja, jag älskar exempelvis fula, otäcka monster som innerst inne är snälla och vill bli omtyckta. De har fått möta omvärldens rädsla och fördomar, och pga detta blivit bittra och sårade, och ha börjat se på sig själva med omvärldens ögon. När ett sådant monster plötsligt möter ett barn som på ett självklart sätt ser monstret som en kramgo björn så kan monstrets hjärta tina och de kan börja bli varandras lekkamrater. Ett sådant kluvet monster tycker jag är mycket intressant.

Andra monster i denna kategori är diverse spöken som är vilsna eller förvirrade, snarare än okristligt "onda". Jag gillar tanken på spöken som egentligen har goda avsikter, men som ändå råkar utsätta rollpersonerna för livsfara. De är mycket värre än de spöken som vill orsaka så mycket smärta och lidande som möjligt.

Monstrets relation till andra monster:
Elder Thingsen och Shoggotharna tycker jag är roliga. Elder Thingsen är liksom överlägsna oss på alla tänkbara sätt, och ändå så var de dumma nog att låta sig krossas av sina egna slavar; shoggotharna. Det betyder ju att dessa shoggothar blir extra läskiga för oss människor: Hur skall vi kunna klara oss mot dem om inte ens våra övermänniskor; Elder Thingsen, kunde rå på dem? Och vad säger det oss om mänsklighetens framtid? Om inte ens Elder Thingsen kunde undvika att utplåna sig själva, hur skall då vi värdelösa människor kunna klara det? Det där gillar jag. De tu erbjuder en skräck som får det att gå runt i huvudet på en.

Överhuvudtaget tycker jag att monster som skrämmer andra monster är något av det läskigaste som finns. I sin enklaste form (otäcka monster som blir rädda för ännu otäckare monster) är det kanske inte så läskigt, men när monsterna representerar olika saker så kan det bli ett krig mellan två olika symboler: Elder Thingsen är civiliserade och högutvecklade, men de kuvas av vilda, primitiva shoggothar. Yith är sofistikerade men åker på vråltorsk mot de till synes vansinniga flygande polyperna. På något sätt säger de oss att vi bara rör oss närmre och närmre vår egen undergång ju mer vi fjärmar oss från vårt naturliga ursprung.

Monstrets relation till rollpersonerna:
På något sätt måste det finnas en spänning mellan vad rollpersonerna är bra på och vad som är tänkt att vara läskigt med monstrena. Oftast handlar det om att monstrena antingen överträffar rollpersonerna, eller att de kontrasterar mot dem.

Om man är den största och duktigaste sporthjälten på ens skola, så kan det vara läskigt att ställas mot en jätteamöba som våld inte biter på. Plötsligt har alltså sportfånen blivit avväpnad på alla sina självklara kvaliteter för han har blivit överträffad och måste istället börja tänka och hitta något annat sätt som han kan bekämpa varelsen på.

Om man är ett gäng forskare och professorer så kan det vara läskigt att ställas mot en varulv. Själv representerar man civilisationen, monstret representerar de naturliga urkrafterna. Riktigt läskigt blir det när varulven lyckas utmanövrera rollpersonerna och ligga ett steg framför dem, så att de primitiva instinkterna börjar vinna över det logiska beräknandet: Den metoden används mycket i Aliens; där soldaterna med alla sina manicker inte fattar var varelserna kan vara någonstans, och så visar det sig att de gömmer sig mot väggarna eller klättrar omkring på gallertaket ovanför dem.

---

Rent generellt gillar jag dock monster som egentligen borde vara töntiga eller omöjliga att beskriva på ett läskigt sätt. De är väldigt utmanande för spelledaren, och det blir liksom extra häftigt när man lyckas använda dem på ett häftigt sätt. Aspekis, Color out of Space, onda clowner, gremlins, osv. Och så gillar jag monster som spelarna både tycker är otäcka och samtidigt djävligt balla. Rödkappor från Changelings är ena riktiga höjdare, och de flesta Ravnos-vampyrer jag hittat på hamnar även de i denna kategori.

Å så diggar jag när ett monsters beteende hänger ihop med dess utseende. Reptiler ska vara kallblodiga och beräknande, pälsdjur ska vara temperamentsfulla och otämjda, insekter ska vara hispiga och lynniga, androider ska vara målinriktade och systematiska, snygga monster (såsom vampyrer) ska vara arroganta och narcissistiska, fula monster ska vara bittra och skygga, osv.

/Rising
undvek att prata om monsterna i Eskpaix för en gångs skull
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
Asså, nu ska vi snacka monster!

Jag fetdiggar monster. Jag är besatt av monster. Jag har överhuvudtaget svårt att spela rollspel utan monster, eftersom det är så oerhört häftigt med dem. De är helt enkelt rollspelens sätt att berätta om allt jag gillar, fruktar och hatar med verkligheten. Ett bra monster är som ett helt symboluniversum i sig, jag kan gå vilse i mina analyser av dem.
Alltså, jag är också monstrumofil. Jag har alltid gillat monster. När jag var liten så ritade jag bara monster, och inget annat (ibland ritade jag iofs hajar eller dinosaurier). Fröknarna i skolan trodde nog att det var något fel på mig. När jag önskade mig he-man-gubbar så ville jag bara ha Skeletors och Hordaks anhängare. Så jag känner igen mig i vad du skriver.

Samtidigt så håller jag nog monstrets utseende högre än dess egenskaper. Eller, nja, nej. Inte riktigt, men ändå. Alltså, jag gillar stora tänder och läskiga ögon. Jag gillar hemska vapen, klor, svansar och reptilskinn. Jag vet inte, men när jag var grabb så blev jag helt betagen av ett monster om det såg häftigt ut. Sedan skapades monstrets egenskaper i min fantasi. Kanske är det så jag än idag ser på monster - så länge de tilltalar mig rent estetiskt så har jag inga problem att spåna fram hemska egenskaper och en läskig bakgrund. Ja, jag kan spåna fram hela äventyr som enbart kretsar runt ett enda monster om det ser riktigt ballt ut. Beholdern är ett sådant monster tror jag. Den är fan skithäftig även om den egentligen är löjlig.

I beholderns fall tycker jag dessutom om egenskaperna. Hela historien med ögonstrålarna och antimagikonen är skitball! Dessutom så är de vresiga, sura enstöringar. Det är bra hos monster.

För övrigt så diggar jag svagheter hos monster. Jag avgudar orcher. Kanske för att de bråkar med varandra, luktar illa, är korkade och rädda för solljus. Dessa svagheter ger oss en möjlighet att skämta om orcherna (på ett säkert avstånd) samtidigt som vi fruktar andra egenskaper som deras råstyrka, skicklighet i strid, blodtörst och antal. Uruk-hai är också mysiga, som reser sig över den vanlige, smutsige orchen och blir en varelse som saknar orchernas svagheter och därmed passerar oss människor i evolutionen. Listigare, starkare, uthålligare och helt utan betungande samvetskval.

Den onde trollkarlens(tm) myllrande hantlangare tillhör mina favoriter. Innerst inne så vill jag vara en orch ibland. Orchen talar till våra dolda, djuriska sinnen. Den är en människa, men med huggtänder, kroksabel och en önskan att sätta världen i brand.

"What is an orc? An orc is a fireplug of a fighting machine made of muscle, hide, talon and tusk, with a villainous disposition and a mean sense of humour"

- Mary Gentle, Grunts

/Vulf
 

Eleas

Hero
Joined
31 May 2000
Messages
855
Location
Malmö
Bild söt. Monster fina.

"Vad tycker ni om för monster?"

Intressanta monster, som jag ser det, kommer i två förpackningar. Dels monstret som vi skräms av för att vi förstår det, och dels monstret som vi räds för att det inte kan förstås eller resoneras med.

"Varför?"

Tar man monster av den första kategorin jag nämnde, är det för att varelsen är skrämmande på ett tragiskt sätt. Du får känslan av att monstret lika gärna kunde vara dig själv. Man kanske har en varelse som stapplar fram mot en för att slita en i stycken samtidigt som den bönar och ber om att få dö. Sånt kan vara rätt ångestframkallande, vill jag lova.

Inom kategori två finns de varelser som man är rädd för för att de inte går att beräkna. Ju mindre man vet om det, desto mer skrämmande. IT från boken med samma namn, som clownen, är något i den vägen. Man vet inte vad det är och varför det äter små barn, men det verkar inte ha särskilt mycket mer förståeliga drag än ondskan och önskan att ta fram det sämsta inom människan. Just att IT uppträder i skepnaden av en clown är säkerligen ingen slump. Clownen är skrämmande för att dess vänliga leende är en mask; bakom masken kan den vara vad som helst, och den låtsas bara vara glad och vänlig.

--Björn, stor och fin som vanligt - i framtiden
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,864
Location
Värnhem, Malmö
"Dessutom tycker jag det är ganska coolt med Mythosen att Cthulhu, som _är_ oövervinnlig, fortfarande är en ganska liten räka på kosmisk nivå. Det sätter saker i perspektiv..."

Efter en teststrid har jag kommit fram till att Elric med Stormbringer kanske spöar honom. Det beror på om Elric har tur med sitt SAN.slag och om Stormbringers DEX räknas för att avgöra initiativ (Elric vinner förmodligen) eller inte (Elric är en av de där 1D3 stycken som blir uppätna).
 
Top