Draugen said:
Vad är V-noll på en Ak5:a ?
Nejdå, men vad exakt gjorde du? Vad har du gjort för utlandstjänstgöringar mm?
Ok, bered dig på en lång historia.
1999 gjorde jag lumpen som gruppbefälselev på KA3, Fårösund. Det utlovade, mytomspunna "bögkompaniet" lyste med sin frånvaro. Jag tillhörde den sista årskullen som utbildades på fast kustartilleri (12/70).
Eftersom jag var (och är) av naturen lat sökte jag till officer bara för att få komma in i värmen under en osedvanligt kall fältvecka (rekryteringsinformationen var nämligen i regementets filmsal, så det blev ett par timmar inomhus och ett toalettbesök jag uppskattade).
Jag påbörjade antagningsproven utan en tanke på att faktiskt bli officer. Jag hade nämligen kommit in på Virtual Reality-utbildningen på Nackademin, med uppskov pga min värnplikt. Jag vill minnas att uttagningsproven var rätt hårda. Ungefär mitt under värnplikten fick jag reda på att man höjt intagningskraven för utbildningen jag skulle gå, och infört krav på bl.a. Fysik och några andra ämnen som inte ingick i det program jag läste på gymnasiet (media). Mina ganska lysande slutbetyg betydde helt plötsligt ingenting.
I samma veva visade det sig att jag kommit in på Yrkesofficersprogrammet (YOP) och jag tänkte
"fuck it, det är ju en gratis utbildning, så jag kan lika gärna gå den och göra någotning annat efteråt".
Efter muck började jag skolan i Karlskrona, och trivdes sådär. Efter en alltför lång teoriperiod gick jag till min kurschef och sa att jag ville sluta. Han påstod sig se potential hos mig och sa att "häng kvar ett tag till, det blir bättre, jag lovar". Då börjde den delen av utbildningen som var mer praktisk. Ut i fält, praktisk utbildning, skjuta, leda, action.
Jag ändrade mig, det här kanske ändå var värt att slutföra.
Jag pluggade ett år på Sjöstridsskolan i Karlskrona, och ett år på Militärhögskolan Karlberg. Jag hade det tufft med de fysiska kraven (löpningen) men efter en jävulsk kraftansträngning klarade jag även dem. Under praktiken på regementet (Amf 1 (KA1) som jag hade bytt till eftersom KA3 hade lagts ned under utbildningen) så tog jag mig även igenom
Övning Amfibie, Amfibiebataljonens baskerprov. Teorin var aldrig ett problem. Jag har läshuvud och tillhör den övre delen av folkintelligentian.
Jag tog examen som Fänrik i slutet av 2001. Då hade det fasta kustartilleriet lagts ned, och KA hade bytt namn till Amfibiekåren. Min huvudtjänst fanns inte kvar, så jag placerades som instruktör på en luftvärnsrobotpluton, något jag inte kunde någonting om. Det blev till att lära sig. Snabbt.
I slutet av mitt första år som fänrik försvann alla andra officerare på plutonen, inklusive min chef, till andra tjänster. Jag blev ensam kvar med sextio soldater som behövde ledas under slutövningen, i en tjänst jag inte till fullo behärskade. Tuffa tider, men det gick bra.
Det gick något år till, och de officerare som skulle komma tillbaka till nästa värnpliktsutbildning dök aldrig upp. Som andraårsfärnik var jag tvungen att axla plutonchefsskapet för en ny värnpliktskull. Nu var det hårda tider, och jag pressades till max. Jag var
inte mogen uppgiften utan var tvungen att att kämpa som ett djur för att dra igenom projektet. Mitt ledarskap sattes på hårda prov, och jag gjorde en hel del misstag. Mitt i detta utbildningsår råkade min pluton ut för en hemsk olycka, och två av mina grabbar omkom. Jag var tjugotre år gammal och tvingades bära mycket på mina axlar, men de två yngre officerarna på plutonen gjorde också en jätteinsats. Likaså hade jag fantastiska chefer som tillsammans med mig tog oss igenom denna turbulenta tid. Försvarsmakten har chefer som ni i det civila bara kan drömma om. Det finns en massa detaljer om det här som jag tror jag håller för mig själv ett tag till.
Var är vi? 2004 tror jag. 2005 flyttade regementet till Berga (från Vaxholm), en ganska jobbig och smärtsam process, som all förändring tenderar att utgöra.
Jag fortsatte som plutonchef. Min uppgift var att planera, genomföra och leda utbildning. Samtidigt med ett personalansvar.
2007 åkte jag till Kosovo. Min uppgift där var att utgöra ställföreträdande chef för ett LMT, ett samverkansteam. Vi åkte runt i Kosovo och pratade med lokala aktörer, allt från "mannen på gatan" till myndighetspersoner. Allt för att känna av "stämningarna" i samhället så att vi skulle slippa kravallerna som utbröt 2004. Det här var troligen den mest givande och roligaste tiden i min militära karriär. Samtidigt fick jag möta människans riktigt,
riktigt mörka sidor.
2008. Ytterligare ett år som plutonchef. Nu för en Amfibieskyttepluton. Ledarskapsmässiga utmaningar. Ytterligare en olycka, en soldat omkom när han blev träffad av en kula från en automatkarbin. Inte min övning, men ändå mitt ansvar, eftersom han var min.
Jag går först. Det är mina grabbar. Jag tar ansvaret.
Augusti samma år. Jag blir antagen till YBK (kaptensutbildning). Jag blir överraskad av hur bra utbildningen är. Jag tar examen som kursetta 2009.
Efter examen som kapten blir jag utvecklingsofficer på regementet. Det är en stor ära, på sätt och vis. Jag har tidigare skytt skrivbordstjänsten, men att få hamna hos Funktionsenheten är ett bevis på att
du räknas. Att
din åsikt och skicklighet räknas. Man kan säga att jag är en sorts militär projektledare och jag driver projekt som rör ny materiel, taktik och organisation.
Jag trivs utomordentligt med min tjänst, min chef och mina kollegor. Försvarsmakten fostrar de bästa av människor.
Jag känner att det kanske börjar bli dags med en ny vända till balkan. Pratar med tjejen, vi är överens om att det är ok, det fixar sig. Hon kan ta hunden och hon kan leva med att jag drar ett halvår, styvt.
Under semestern får jag ett ultimatum från arbetsgivaren. Jag svarar Fuck You. Mitt krig för systemet är över, nu kör jag själv.
(drygt 900 m/s)
. Det fina i kråksången är att jag har fått kontrakt på ett garage - hobbyrum!!!
