Nekromanti Vad jag gillar med att vara spelledare

[Rickard]

När jag läste om att höja stolen som spelledare kom jag på en anledning varför jag gillar att vara spelledare.

Som person älskar jag uppmärksamhet och att vara spelledare är att få en grupps uppmärksamhet under flera timmar. Jag älskar att se hur folk lystrar när jag spelar en spelledarperson som avslöjar något till rollpersonerna eller hur spelarna fylls av stämning när jag använder någon av mina berättartekniker.

Nu när jag fått den här insikten kommer tänker jag på de gånger jag lagt upp ett spelmöte och kommer på mig att jag vill använda mig av saker som ger MIG tid. Som ger MIG uppmärksamhet. Som fängslar spelarna att lyssna till MIG.

/Han som egentligen frågar sig hur blyga spelledare trivs i rollen

 

[Eksem]

Förmodat är "blyga" spelledare av typen "möjliggörare" eller vad man ska kalla det. Man kan tänka sig att kicken ligger i att kratta manegen för spelarna och låta dem känna sig uppmärksammade. Vissa människor drivs av att hjälpa andra och vara med om att få andra att växa och synas och må väl.

Det har talats en hel del om spelartyper, men jag har tyvärr ganska dålig koll på vad som sagts och skrivits om spelledartyper. Någon som har något klokt att säga?

 

[morkbollen_UBBT]

Jag är kanske inte en "blyg" SL, men min kick kommer oftast från att planera och driva igenom spelandet. Uppmärksamheten är ganska trevlig, men jag gillar att se vad som händer och hur helheten blir. Lite som mitt eget miniprojekt. Så kanske får "blyga" SL just denna kick? Eller någon annan...

 

[Mogger]

Jag gillar att hålla i en massa trådar utan att ha någon aning om hur de kommer att nysta upp sig. Jag gillar när spelarna tar ansvar och låter deras karaktärer göra saker som jag kan reagera på.

Lite som en chef kanske, en sådan där bra som lyssnar på sin personal. Eller projektledare mer.

 

[DesertRain]

Nu var det väldigt länge sedan jag spelade rollspel, men det bästa med att vara spelledare tycker jag är att berätta en historia. Jag planerar i förväg ut händelser och intriger och att sedan se hur det utvecklas när spelarna rollspelar sina karaktärer är väldigt roligt.

 

[Mukwa]

Jag känner igen mig i beskrivningen, åtminstone lite grann, men det är mer en bonus att jag får deras odelade uppmärksamhet när jag säger något. Jag är väldigt laid back som SL och presenterar grejer för att sedan bara luta mig tillbaks och lyssna till spelarnas resonemang och handlingar. Jag tycker om tryggheten som infinner sig som SL. Jag har en så stor överblick som möjligt över världen, jag har alla svar. Jag kan också styra stämningen på ett helt annat sätt än när jag spelar, så om det blir dålig (flamsigt och okoncentrerat under ett skräckäventyr t.ex.) stämning är det mest mitt fel. Jag tycker om att ta ansvar för att ha kontroll.

Intressant nog har jag aldrig känt mig som ett kontrollfreak. Jag vill gärna ha koll på vad som händer där jag befinner mig, men jag behöver absolut inte vara i en beslutande ställning. Jag ser mig istället som en såndär clown som oftast brukar hamna i centrum helt plötsligt (ja, självfallet tar jag mig plats, men på senare år har jag blivit mer ödmjuk i sociala sammanhang, och mitt behov av att synas har minskat)

Det finns en annan anledning till att jag helst spelleder också. Jag har svårt för att spela samma karaktär under en längre tid. På lajv har jag alltid haft en hög death rate, bara för att jag har tröttnat på min karaktär. På samma sätt är det i rollspel. Jag skriver bakgrund och får till en skitrolig karaktär med många djup, men jag har helt enkelt inte tålamod nog att spela samma karaktär under en längre tid. Som SL trivs jag bra när jag kan spela nån SLP i en halv scen, ta upp en annan SLP i tre scener efter och koncentrera mig på att reagera på vad spelarna gör istället för att rollspela själv.

En intressant tråd som fick mig att reflektera över mig själv som SL och som person.

 

[solvebring]

Tja, jag kan bara säga det att jag skriver under på alla de här sakerna i tråden. Jag gillar att både ge och ta. Med andra ord är upplevelsen för mig relativt dynamisk, men ja, självklart måste man som spelledare gilla uppmärksamheten på ett eller annat sätt. Gör man inte det så tycker man nog inte om att spelleda.

Edit: Jag tycker mycket om att utmana mig också och i det ligger den här skapandeprocessen. Det är roligt att skapa helt enkelt - I love it. Förr bestod skapandet av att försöka skriva ned så intressanta scenarion som möjligt, idag består den istället av att improvisera så bra som möjligt. Jag gillar det här med att utmana sig själv som spelledare, i det att man försöker skapa och ge så bra spel som möjligt - utefter förmåga, spelstil, spelgrupp of course.

 

[Pom]

En del blyga personer släpper loss och trivs i just spelledarrollen. Det finns ett färdigt koncept att glida in i och man har rollen som en uniform. Det är inte "jag" som dikterar, skådespelar, berättar och bedömer, det är "jag som spelledare". Själv var jag sådan när jag började spelleda och det hjälpte mig att slappna av i andra offentliga sammanhang. Jag gillar att hålla tal, föreläsa och liknande numera.

Jag antar att det är besläktat med att en hel del skådespelare och musiker privat är osäkra och blyga, men när de står på scenen eller har sitt instrument i handen skiner de upp och står gärna i centrum.

 

[sakara]

Tja varför jag gillar att speleda...Ironin för min del är att jag aldrig gjort mycke annat än just att vara SL.
Det jag gillar mest med sl är dock lärandet och hur man kan få väldigt bra dynamiskt spel med en grupp men har varit med länge.

Jag kräver en del från mina spelare och det finns inget värre än spelare som inte vill angagera sig i världen bara för att de är lata/trötta/ointresant scen för dem.

Men först och främst är det lärandet. jag har varit Sl för en grupp i 3-4 år nu och det är väll först nu jag börjar komma upp i en så pass stor säkerhet att jag kan börja forma upp en konsekvent spelstil.

 

[Botulf]

Det jag gillar mest med att spelleda är att man har större kontroll över vilket spel som ska spelas. Själva biten med att spelleda är mer något jag lite motvilligt oftast får ta på mig. Hellre det än inget spelande alls.

 

[Sjunde inseglet]

Att vara spelledare innebär ju att man får vara med och berätta historier som man själv tycker har intressanta frågor att utforska och uppleva händelser som man inte kan läsa/eller se på film.

Dessutom är det spelledaren som ofta får beröm när ett äventyr är roligt (men tyvärr också den som får kritik när något blir dåligt).

Som spelare upplever jag att jag alltid vill vara med och påverka berättelsen i en riktning som skulle tycka vara cool. Är det en spelledare som uppskattar spelarinflytande funkar det men är det en spelledare som gillar att skriva berättelsen innan spelet blir det mest frustrerande. Jag antar att det är ett handikapp av att jag varit spelledare majoriteten av tiden som rollspelare.

Att luta sig tillbaka och låta spelarna ta över en scen (som vi tillsammans har etablerat) är något av den coolaste upplevelsen jag upplever som spelledare. Plötsligt har berättelsen (som jag har initierat) blivit levande utan min närvaro och jag förpassats till rollen av lyssnare.

Jag kom på en rad andra saker som jag gillar med att vara spelledare:
- Att få läsa igenom rollspelen (även hemliga spelledarkapitlen).
- Att få välja musik och komponera ljudbilder för olika miljöer.
- Att få hitta på intressanta rollpersoner med spelarna.
- Att modifiera, konvertera och subjektivt förbättra regelsystem.
- Att få spela rollspel precis så mycket jag vill.
- Att kunna välja precis vilka jag vill spela med.
- Att kunna fila på äventyr på mitt jobbs ganska händelselösa nattskift.
- Att kunna se på hur värdelösa filmer och serier som helst med argumentet att de kan fungera som inspiration.

 

[Ram]

Jag är generellt sett rätt mycket tvärt om tror jag. Jag gillar att etablera en uppsättning förutsättningar och därefter se mig som den minst aktive. Jag fokuserar det mesta av min energi till att gestalta de delar av världen som spelarna interagerar med och att hålla ett öga på hur väven rör sig. När jag spelar trad är jag en ren serviceroll. Jag reagerar och driver.

//Ram - som är glad för Hans skull. Det där är nog en jätteviktig insikt.

 

[Niklas73]

Jag spelledde första gången som 10 åring. Jag var nog blyg men samtidigt så älskade jag att skapa och hade skrivit serier och böcker som bara barn kan sen sexårs åldern. Spelleda var inte bara ett sätt att skapa, det var också ett sätt för mig att i en kontrollerad form få uppmärksamhet och ljus på mig utan att tvinga på någon. E du med? Uppmärksamheten gavs till mig för ingen annan ville spelleda, de orkade inte med att läsa Mutant eller komma på äventyr eller läsa igenom Mos Mosel. Det gjorde jag. Och då fick jag uppmärksamheten och det var helt okej. Den gavs till mig. Så klart jag älskade den rollen. Jag hade aldrig kunnat ta den från snyggo, starko och coolo i min klass. Men jag var inte sen att utnyttja situationen.

8 år senare hände samma sak. Jag var iofs inte blyg men jag hade ingen skill. Snyggo var ju snyggo. Coolo var ju coolo. Jag var ingenting. Tills jag började spela gitarr, skriva låtar och tvingades mer eller mindre av 2 tjejer att uppträda för hela skolan med min låt "Jag vill ha en fotomodell" och knockade hela jävla plugget och fick starglory på 5 minuter (typ, men låt mig få va lite osvensk). Gitarren blev mitt signum några år framåt. Återigen fick jag fokus på något jag kunde och andra inte ville.

Idag skaffar jag mig uppmärksamhet på helt andra sätt men jag behöver den inte. Det är dock roligt men i och med att den är mer yrkesmässig idag så är det en skillnad mot att sjunga om Cindy Crawford eller spelleda Mos Mosel. Jag behöver inte uppmärksamheten alls. Det gjorde jag förut. Det var en bekräftelse. Jag är så trygg i mig själv idag att det inte alls behövs. Men så har det inte alltid varit och det var en jävla resa dit.

För att knyta an till frågan: Spelleda är inte lika viktigt idag. jag tycker det är kul att spela en karaktär. Egentligen roligare ibland. Jag gillar att skådespela har aldrig haft ambitionen att utbilda mig till det med tanke på hur tufft det är.

Spelleda är kul för då får jag återigen bygga en story och det är det coolaste som finns. Då man skriver story och nästan själv förälskar sig i hjältinnan eller finner skurken så jävla häftig. Då man vet hur ens SLP känner och tänker i varje situation. Sån där känsla bara författare, spelledare, spelare och skådisar (regisörer) kan relatera till.

Sen gillar jag att skapa spel också. Regelmekanik är intressant. Men världen börjar bli mer intressant. Men regelmekanik tilltalar en annan del i mig. Men den är inte alls lika stor.

 

[Storuggla]

När jag började i hobbyn var jag, som de flesta misstänker jag, en spelare. Det varade i två spelmöten. Sen blev jag spelledare och sedan dess har det vart min lott i livet. Och ärligt talat, jag trivs bättre på den sidan skärmen. Jag slipper fördjupa mig i en och samma karaktär hela tiden, jag får tänka mer på vad som pågår bakom kulisserna och jag får kasta situationer och komplikationer på spelarna. Jag trivs inte med att folk sitter och glor på mig i vanliga fall, men som spelledare skiter jag i det. Det är ingen egotripp eller dylikt, jag trivs helt enkelt bättre som den som slänger situationer och folk på spelarna för att skapa utmaningar än den som övervinner utmaningarna.
Och framför allt får jag spela fler skummisar än som jag vart spelare.


Storuggla, pianoauktion

 

[Vitulv]

Jag gillar också uppmärksamhet, men det finns viktigare saker i spelledandet som tilltalar mig mer (och uppmärksamhet kan jag i ärlighetens namn få på annat håll).
Först och främst tycker jag att det är den mest kreativa delen av rollspelandet. Spelledaren får mer möjlighet att skapa, eftersom han inte är begränsad till en rollperson, utan kan göra ungefär vad han vill med spelvärld, plottar och spelledarpersoner. Spelledaren har dockskåpet, liksom.

Genom de kreativa möjligheterna är det också spelledaren som har bäst möjlighet att utöva hobbyn utanför spelmötena. För spelledaren är det faktiska spelmötet bara en del av hobbyn. Vid sidan av har han även skrivande, ritande, målande, etc. att pyssla med. Jag gillar de bisysslorna.

 

[Vitulv]

en grej till...

Just det, en sak till. Det tråkigaste jag vet med rollspel är att vänta på min tur, och det slipper man som spelledare

 

[krank]

Jag har jättemånga anledningar till varför jag gillar att vara spelledare; det roligaste är egentligen att få se andra gilla sånt man skapat. Att ha förberett och gjort en massa jobb, och sen se spelare oooh:a och aaaah:a. Mest gillar jag brainfuckmoments; oväntade twistar och sånt. Ögonblicken när en längre kampanjs sanningar plötsligt klickar och spelarna får den där fantastiska känslan av att allt hänger ihop... Samma grej som jag själv gillar i film och TV-serier alltså. Jag vill ge andra den.

Relaterat är såklart glädjen över pysslet. Utmaningen att få en plot att bli intressant och tillräckligt unik för att inte kännas för spelarna som en upprepning av tidigare. Att designa motstånd och mysterier, lagom svåra gåtor och kriminalfall. Att bygga spellistor med precis rätt musik.


Sånt gillar jag. Bland annat.

 

[w176]

Jag spelleder för att det är dels lite som att surfa. Du rider den okontollerade vilda våg spelarnas koas är och ska göra något asnyggt och awesome av det medan adrenalinet sköljer över dig.

Dels gillar jag hantverksaxpekten i det. Att nogrannt bygga grunden till något. Lära mig tricket jag ska klara av när jag väl är uppe på monstervågen.