Vad kan rollspel göra som andra medier inte kan? Och vice versa.

[nano]

Ibland snackas det om hur det är svårt att göra filmadaptioner av vissa verk för att de i deras urmedium kunde göra grejer som filmer aldrig kan. Böcker, serietidningar, filmer, tv, radio, poddar, lajv, videospel, rollspel etc har väl alla sina styrkor som andra medier måste kämpa med. Och sina svagheter. Jag antar att man vill luta sig in i dessa och göra en upplevelse som tar tillvara på det rollspel kan göra som andra medier inte kan.

Har ni några idéer om vad det skulle kunna vara för saker för rollspel?

 

[Organ]

Deltagande. Konsumenterna, spelarna alltså, är både skapare och betraktare.

 

[Khan]

Deltagande. Konsumenterna, spelarna alltså, är både skapare och betraktare.

Hundra procent detta.

Det gör också att rollspel inte är ett medium, i alla fall inte i ordets alla betydelser. För rollspel är en skapande verksamhet, och du kan inte förmedla något lika tydligt genom medskapande som du kan genom ett rakt narrativ som en bok eller film. Ju hårdare räls du har, och ju mer makt SL har, desto troligare är det att du kan kalla det ett "vanligt" medium.

 

[Gabrielle de Bourg]

Det kan vara en berättelse som ställer handlar om att ställa frågor, inte ger svar. Även om andra berättelser kan ställa frågor (typ Blade Runner) så måste de till en viss grad besvaras och folk blir överlag upprörda om de inte får svar. Men i rollspel har du den unika möjligheten att skapa berättelser som kan handla om att ställa frågor och tanken är att de som spelar det är de som ska besvara det och där deras val kan få gå hursomhelst, där du inte måste säga vad som är rätt eller fel.

 

[Franz]

Som många andra sagt är rollspel speciellt då det är en deltagande konstform. Ur perspektivet från någon som skriver rollspelsäventyr (om än på hobbybasis) så tycker jag att det är fantastiskt att man gör en produkt som man ger ut. Men trots det är produkten inte färdig, den blir färdig först när den spelats. Och då kan den i grupperna som spelar den ta vägen någon helt annanstans än vad man som författare hade tänkt sig! Det är så awsome att ens historia kan omformas på det sättet! Att man själv kan säga "Oj, tog ni er in i nekromantikerns torn på det sättet?! Det trodde jag inte var möjligt!" Eller "Va, tog ni inte er in i tornet över huvud taget?! Ägnade ni äventyret åt att hjälpa den där älvan under bron som jag bara la in som ett minimalt sidospår och vävde en hel kampanj kring det?!" Så coolt!

 

[Genesis]

1. Rollspel kan använda sig av massor av olika saker som andra medier inte kan. Du kan spela musik från mobilen, resa dig upp, signalera saker med händerna, riva sönder rollformuläret, rikta kniv mot dina medspelare, viska i folks öron, rita gemensamma bilder som en del av spelet, och så vidare. Alla dessa saker används i olika rollspel och gör det till ett otroligt rikt medium.
2. Du kan kommunicera på flera sätt samtidigt. Om du säger ”Jag ger dig en örfil” i Sakval är det bara fluff, men hytter du med näven samtidigt så är det allvar, för då är det en konflikt. Säger du det i DYD och samtidigt stryker din sanning så är det en jättekraftfull grej som du aldrig trodde att du skulle kunna göra. Och så vidare. Du kan kommunicera på flera plan samtidigt och ge subtext till det du säger.
3. Du kan göra något explicit i reglerna som säger en sak som i en bok eller film bara skulle vara en instans. I en viss film noir kanske femme fatalen åker fast i slutet, men i Nerver av stål finns en regel som säger att hon inte KAN få ett lyckligt slut. Det är mycket hårdare.
4. Du kan anpassa berättelsen efter åhörarna. I och med att du upplever hur folk (inklusive dig själv) tar emot fiktionen kan du mer träffsäkert få till en vändning, för du vet vad alla redan har listat ut om handlingen.
5. Du kan också anpassa saker efter dina medspelare på andra vis, såsom att undvika spindlar för Leif gillar inte dem, eller ta med delar av din personliga historia, som i Okult där spelarna väcer in en del av sina egna hembygder i Hemby.

 

[EvilSpook]

Rollspel är ju också hyperinteraktivt och gränslöst.
Som spelare har man teoretiskt sett oändliga möjligheter att utveckla alla ingående komponenter som storyn, karaktärer och händelser.
Det hade inte varit görbart i t.ex. dataspel, böcker eller filmer.

//EvilSpook

 

[Rymdhamster]

Väldigt låg inkörsport för att bli en producent.

 

[Genesis]

Rollspel tillåter också en större anpassning av själva förutsättningarna under spel. I Upproret i Münster kan profeten göra proklameringar som kan ändra spelmekaniken. I Se och göra i Aliatra skriver du i boken, vilket påverkar spelet i framtida spelomgångar. Detta kan ju också göras i brädspel och romaner, så kanske inte unikt för rollspel, egentligen.

 

[God45]

Rollspel har:

1. Absolut interaktivitet där du kan gör allting med sådan grad av valfrihet som inget annar medium kan.

2: Åskådarna är deltagarna som är den grekiska kören som reagerar på ett metaplan samtidigt!

 

[Genesis]

göra en upplevelse som tar tillvara på det rollspel kan göra som andra medier inte kan.

När det gäller detta så kan man jämföra med film och romaner: Rollspel är bättre på tankar, känslor, inre monologer och liknande än film, och bättre på dialoger än romaner. Dialoger, beskrivningar och inre tankar och känslor skulle jag säga är rollspelens styrkor. Svagheterna jämfört med film är ju till exempel actionscener. Rollspel är kassa på saker som action och strid, och det är därför alla spel som har stridssystem är så tråkiga. Jag måste ju också erkänna att rollspelen är sämre på vackert språkbruk än romaner, där man har mycket mer tid på sig att fila på formuleringarna. Jag tycker fortfarande att detta är viktigt i rollspel, men jag erkänner att jag jobbar mot mediets styrkor när jag lägger tonvikten här. Men det är för mig en del av utmaningen. Samma sak med komplexa intriger.

 

[JohanL]

Min erfarenhet är att rollspel är mycket sämre än andra konstformer på att knyta ihop alla trådarna på slutet. Som tur är gör det inte så mycket - vi har enormt mycket högre tolerans för det i rollspelen.

En variant på det här är hur svårt det är att få ihop en riktigt utstuderad handling, när rollpersonerna inte alls gör som man som SL hade tänkt (det är bäst att inte försöka).

 

[Genesis]

Min erfarenhet är att rollspel är mycket sämre än andra konstformer på att knyta ihop alla trådarna på slutet. Som tur är gör det inte så mycket - vi har enormt mycket högre tolerans för det i rollspelen.

Fast det där är ju lite hönan och ägget. Om du har större tolerans så kommer du att lägga mindre fokus på det, och då blir resultatet därefter. När jag spelar Nerver av stål knyts alltid trådarna ihop på slutet, och där är det en viktig del för mig i min uppskattning av berättelsen och spelet. I det spelet använder man en dokumentationsteknik för att hålla koll på alla trådarna och se till att de knyts ihop på slutet. Det är inte alltid det blir 100% perfekt, men när det blir det är det jävligt häftigt.

 

[JohanL]

Fast det där är ju lite hönan och ägget. Om du har större tolerans så kommer du att lägga mindre fokus på det, och då blir resultatet därefter.

Ja, absolut så. Tack och lov! Som tur är kommer jag som SL oftast ihåg saker bättre än spelarna, så så länge jag ligger bara ett steg framför dem märks det inte lika mycket. Plus att den SIM:iga kampanj jag leder inte ens har ambitionen till att börja med - när spelarna kan välja mycket kring vad de vill satsa på är det en feature, inte en bugg, att det slängs ut en massa trådar och beten och det är upp till dem vad de vill engagera. Att det skulle vara gräsligt i en roman är oviktigt.

 

[DanielSchenström]

Rollspelens styrkor och svagheter gentemot andra medier?

Jag konsumerar mestadels kommersiella media, vilket kan vara lite orättvist. Filmer, tidningar och tv-spel är ofta skapade av grupper av professionella aktörer, alla med en specialitet, gentemot rollspel som utförs av folk som gör det som en fritidshobby. De har också ett kommersiellt intresse av att produkten ska bli så bra som det går så att de får mer jobb.

Rollspelens styrkor
Den absolut största styrkan är interaktiviteten. Ett scenario kan skräddarsys för att passa spelarna, spelledaren, rollpersonen, reglerna och världen. Det kan reagera omedelbart på infall från rollpersoner och spelare, på kommentarer, på plötsliga idéer. Produkten kan förbättras medan det pågår.
Rollspelen kan också ge en omedelbar feedback till en skapare.
Rollspelen kan ha genrer som är extremt obskyra.
Rollspel kan lätt modifieras för att passa en.
Rollspelandet har inte kommersiella krav på sig, behöver inte presentera något varumärke på nåt speciellt sätt och kan låta populära figurer då och förbli döda.

Svagheter
Den störst svagheten som jag ser det är att rollspelandet påverkas väldigt mycket av en eller flera personers dagsform. Och nära det ligger främst spelledarens förmågor. Rollspelen är mycket mer beroende av sina deltagare och hur bra de är på en sak eller annan.
Trots att rollspel kan skräddarsys för att passa så innebär det inte att det ändå passar så bra som det skulle kunna. Med en begränsad spelarbas kan det vara svårt eller omöjligt att hitta spelare som uppskattar samma saker och tvärtom.
Rollspel är inte så intressant i sin grundform så till skillnad mot andra media är det inte lika lätt att locka folk.
Rollspelsdeltagarnas insats är obalanserad och en spelledare har oftast mer att göra än spelarna.
Spelledarna och spelarna är inte perfekta så viktiga saker kan missas.

Diverse
De här kan vara svagheter, styrkor eller vid sidan om.
Produktionskvalité på kommersiella produkter är oftast hög, men inte ens dyra rollspel har exempelvis rekvisita som verkar äkta. Sådant faler istället ofta på spelledaren och hur bra och intresserat denne är. Från puritanska pallar runt ett köksbord i en lägenhet i Botkyrka där allt förmedlas med ord till en ljud- och ljusanlagd valvkällare i en herrgård möblerad med renässansmöbler och kartor på pergament där orden ackompanjeras med ljus, musik och ljudeffekter.
Rollspelen är personliga upplevelser. En film är en film, och kan så klart upplevas olika, om inte annat genom det filter som vår egen erfarenhet utgör. Men rollspelen är ytterligare ett steg där det mesta händer i varje persons sinne så det finns ingen gemensam bild, vilket för det mesta inte spelar roll, men ibland gör det.

 

[krank]

Rollspelens främsta styrka är i mina ögon framför allt sådant som händer i ens huvud eller i samtal.. Sådant som är lätt att visualisera och där det inte spelar någon roll ifall vi har exakt samma bild. Känslor och ord och inre bilder och så. Diskussioner och planering, allt sånt.

Det rollspel är sämst på, tycker jag, är allt fysiskt. Alla upplevelser som bygger på att man känner något i hela kroppen. Bergsklättring. Strid. Idrott. Sex. Visst kan rollspel hantera dem, men det blir alltid en ganska intellektuell övning. Fysisk problemlösning är rollspel också rätt dåliga på – att titta på en husfasad och fundera på bästa sättet att klättra upp för den, till exempel. Man kan approximera med bilder och ritningar, men det blir aldrig riktigt samma sak som i verkligheten eller i till exempel ett datorspel, där man kan ha mer 3d-artefakter och 3d-världar att vrida och vända och pilla med. Just datorspel är bra på just det där fysiska fipplandet och problemlösandet. De är också generellt bättre på strid, om inte annat för att all den bökiga jäkla mekaniken och matten göms undan. Även i de turbaserade datorspelsstrider jag föredrar.

 

[Minimoni]

Rollspelens främsta styrka är i mina ögon framför allt sådant som händer i ens huvud eller i samtal.. Sådant som är lätt att visualisera och där det inte spelar någon roll ifall vi har exakt samma bild. Känslor och ord och inre bilder och så. Diskussioner och planering, allt sånt.

Det rollspel är sämst på, tycker jag, är allt fysiskt. Alla upplevelser som bygger på att man känner något i hela kroppen. Bergsklättring. Strid. Idrott. Sex. Visst kan rollspel hantera dem, men det blir alltid en ganska intellektuell övning. Fysisk problemlösning är rollspel också rätt dåliga på – att titta på en husfasad och fundera på bästa sättet att klättra upp för den, till exempel. Man kan approximera med bilder och ritningar, men det blir aldrig riktigt samma sak som i verkligheten eller i till exempel ett datorspel, där man kan ha mer 3d-artefakter och 3d-världar att vrida och vända och pilla med. Just datorspel är bra på just det där fysiska fipplandet och problemlösandet. De är också generellt bättre på strid, om inte annat för att all den bökiga jäkla mekaniken och matten göms undan. Även i de turbaserade datorspelsstrider jag föredrar.

Allt detta och att spelarens rollpersoner är i centrum och kan avgöra ödet för både smått och mer episka berättelser. Spelarnas ”avatarer” är också betydligt mer individuella än vad något annat medium som jag känner till, tillåter spelarnas karaktärer att konstruera.

 

[God45]

Något av det finaste med rollspel är att det bara finns med exakt de man spelade med just där och just då. Det är en plats man inte kan återvända till. Man kan minnas det, det kan spela något samma skrivna material i grunden men det finns bara där. En roman eller dikt är skriven. En film inspelad. Till och med pjäser är samma varje gång på sätt som rollspel inte är. Bara mötet av just de spelarna på just de ställena de är skapar något unikt. Något du inte kan visa någon, för även om du ser på när någon spelar så upplever du inte det egentligen om du inte själv är med och spelar.

 

[Cybot]

Något av det finaste med rollspel är att det bara finns med exakt de man spelade med just där och just då. Det är en plats man inte kan återvända till. Man kan minnas det, det kan spela något samma skrivna material i grunden men det finns bara där. En roman eller dikt är skriven. En film inspelad. Till och med pjäser är samma varje gång på sätt som rollspel inte är. Bara mötet av just de spelarna på just de ställena de är skapar något unikt. Något du inte kan visa någon, för även om du ser på när någon spelar så upplever du inte det egentligen om du inte själv är med och spelar.

Verkligen. Jag och God45 har spelat tillsammans ett bra tag nu. Grejer som Ugglan, Satanister i Morgonrockar, Gideon&Watts, Vampyr-Jesus...plus ett par andra referenser som jag inte tänker ta upp här (inte lämpliga för ett offentligt samtal) har en mening som man kan förklara för andra, men det har absolut inte samma mening som det har i in-gruppen och inte alls på samma djup.
Jag skulle kalla dem Identitetsskapande interaktioner, och det är ungefär samma grej som "kultfilmer" (där fandomet runt filmen skapar sin egen mening), men mer små-skaligt och personligt.

 

[Gerkub]

Det rollspel är sämst på, tycker jag, är allt fysiskt. Alla upplevelser som bygger på att man känner något i hela kroppen. Bergsklättring. Strid. Idrott. Sex. Visst kan rollspel hantera dem, men det blir alltid en ganska intellektuell övning.

Jag tycker å andra sidan att det fysiska kan fungera väldigt bra. Kanske inte alltid, men när det funkar tror jag att det kan förstärka de mer sociala, känslomässiga upplevelserna. Att upplevelsen av det materiella i en fiktiv verklighet kan göra att de sociala konflikterna kan kännas mer ”på riktigt”. De kroppsliga och materiella begränsningar och förmågor en rollperson har formar hur den tar in världen.