Fiktionslek om det kuliga och befrielsen
Dnalor said:
Jag tror det kan vara svårt. Man kan tycka att "poängen med rollspel är att ha roligt" vore ett säkert kort, men jag kan ge mig fan på att jag har sett Fiktionslek vända sig mot det vid något tillfälle (han får gärna rätta mig om jag har fel). Så jag skulle avfärda det som ett dödfött projekt.
/Kalle
Du har rätt
. Men jag är på humör för att förtydliga mig.
Jag har absolut inget mot att ha kul, men jag tycker det vore en reduktion att säga att detta är den yttersta poängen med rollspel. Som andra i tråden påpekar får man ju vidga betydelsen av "kul" en hel del för att få det att funka. Någon kanske tycker att man skrämmer bort folk genom att antyda att rollspel skulle kunna ha ett vidare syfte än ren underhållning, men jag tror tvärtom att många har svårt att se någon anledning att syssla med rollspel när det finns snabb och glassigt massproducerad fun-fun-fun att få via t ex TV eller datorer.
När jag gjorde invändningen som Dnalor erinrar sig var det bara för att GNS utgår från frågan "what makes fun?" (GNS and other matters ... kap 2). Jag tror det ginge att hitta fler kreativa agendor utifrån andra utgångspunkter. Främmandegöring, som jag tjatat om vid tillfälle, utgår till exempel från befrielse som konstens och litteraturens yttersta syfte. Och i mitt tycke behöver detta inte alltid vara kul (eller lättillgängligt, som ju blir alltmer populärt som måttstock på vad som är bra). Det är en hel del som kommer i annat perspektiv när det plötsligt finns ett värde i det ansträngande, i sådant som gör lite motstånd och till och med kan vara plågsamt. Är det kul att uppleva ångest genom rollspelet? Kul att bli varse sina begränsningar? Kul att bli klass- eller genusmedveten? För allt detta kan hända i rollspel, eftersom spelet har potential att ge nya perspektiv på tillvaron.
Det här resonemanget är också knutet till en människosyn. I den breda amerikanska traditionen som såväl indiespel som Hasbros industrier springer ur är individen redan fri och självtillräcklig och behöver ingen främmandegörande konst. Och då räcker det med underhållning, att ha kul. I europeisk tanketradition är individen-som-produkt ett betydligt starkare inslag. Där är vi ofria och vår autonomi bara blindhet för vårt beroende av en historisk och ideologisk situation. Därför behövs något främmande som kan kontrastera det vi blivit för vana vid för att kunna se. I mina ögon har rollspel osedvanligt stark potential jämfört med andra kulturyttringar att fungera främmandegörande.
En fjärde kreativ agenda som i enlighet med det ovanstående kallas ... alterism? ... är inte helt legitim när själva poängen är kul, är underhållning, helt enkelt för att främmandegöring inte alltid är kul. Omvänt är det knappast legitimt med en G- eller S-agenda om den yttersta poängen är befrielse. Jag tror vi får leva med att det för varje resonemang finns ett fundament som liksom inte kan rättfärdigas.
Nu är det riktigt pinsamma att jag själv säger i Oktoberlandet att "kul ihop" är huvudsyftet (s 24), fastän spelets grundidé bygger på främmandegöring.
Jag får skylla det på att det är så kul med spetsöron, punk och ånga!
Hälsar
Christian
