Först tycker jag att du ska ställa dig frågan varför du vill studera? Är det att få ett välbetalt jobb inom ett intressant område så snabbt som möjligt? Är det att finna sig själv som människa? Att starta upp vuxenlivet på riktigt? Att uppleva det mytomspunna studentlivet med overaller och blöta fester? Antagligen finns det flera olika skäl med olika prioritet.
Ta en sådan sak som studieort, där ingår frågor som långt eller nära hemorten, bostad, studentkultur, utbildningskvalité, utbildningsrykte (vilket inte nödvändigtvis är samma sak som kvalitén).
För att ge ett lätt råd, då jag tror mig minnas att du bor i Borås, så är det att läsa teknisk fysik på Chalmers.
Du får då en krävande utbildning (men du verkar smart och det går som sagt alltid att byta bort), nära hemorten (vilket är en fördel då man kan behålla en del gamla vännätverk samtidigt som man får nya, men framförallt för att du då i värsta fall kan pendla första månaden, det är alltid mycket lättare att få bostad en bit in på terminen), på ett unviersitet med väldigt bra rykte (särskilt i västsverige), och så vitt jag kan se också bra utbildning.
Om matematiken är ett huvudintresse så har chalmers även flera inriktningar på matematikprogrammet som kan vara värt att kolla på.
Men sen vill jag också visa på att det går att göra på ett annat sätt. Själv så var jag helt ointresserad av studentliv, och hade inte helt klart för mig vad jag ville göra i framtiden, min studenttid la jag ner så lite som möjligt på själva utbildningen och använde tiden till saker som jag tyckte var mycket roligare. (I snitt kanske jag har pluggat 15-20 timmar per vecka, även om det fanns vissa toppar med väldigt mycket plugg).
Jag började med att läsa idéhstoria A och B i Karlstad, mest för att det var enklast då jag redan bodde i Karlstad och inte hade sökt något annat då jag trodde jag skulle göra lumpen (men dom ändrade sig 3 veckor innan det var dags). Sen flyttade jag till Linköping och gick matematikprogrammet i två år, linköping har bra rykte inom tillämpad matematik, och jag älskade staden, det är en studentstad men också tillräckligt stor för att finnas annat. Efter att ha läst där i två år på ett program så var jag trött på det och ville läsa idéhistoria igen, det fanns det ingen i Linköping så jag flyttade hem till Karlstad och läste idéhistoria C. Där någonstans insåg jag att idéhistoriautbildningen i Karlstad inte var jättehögnivå (eller så fick jag bara en dålig handledare), så på vårterminen flyttade jag till Göteborg för första gången och läste idéhstoria D.
Första vändan i Göteborg så bodde jag i ett studentrum, av typen skitlitet rum, delat kök, det var tyvärr skittråkigt. Jag vantrivdes med allt förutom kursen, staden, lägenheten etc.
Så jag flyttade tillbaka till Karlstad och tog ett par matematikkurser på hösten för att jobba mot en examen i matematik. Jag insåg då att matematikutbildningen i Karlstad tyvärr var rätt dålig, och efter att ha tagit ett sabbatsår då jag jobbade och gjorde klart min idéhsistoria, så hamnade jag i Göteborg igen. Den här gången så hade jag dock stått i studentkön i några år redan då jag aldrig ramlat ur den eftersom jag bara hade ett rum förra gången, vilket gjorde att jag fick en riktig lägenhet. Jag hade också fler vänner som flyttat ner och sen dess har jag trivts riktigt bra här.
Jag pluggade då mer matematik (enskilda kurser via GU, men då institutionen är gemensam så var jag nästan bara på chalmers), och läste då framförallt doktorandkurser i intressanta ämnen. Samtidigt hade jag insett att csn-lånen snart skulle ta slut och i valet mellan att rikta in mig på finans eller optimering så blev det det senare. Läste några optimeringskurser till (hade redan läst lite i linköping) och försökte sen få ex-jobb på ett företag som jag lyckats få reda på att det var där jag ville jobba.
Reaktionen var att jag ju inte hade läst någon programmering så det var ingen idé. Så den våren läste jag lite programmering på distans från KTH (7.5hp), och även lite självstudier, och återkom sen och sökte exjobb hos samma företag på hösten, med 'arbetsprov' på min programmering. Efter att jag gjort mitt examensarbete där (och formellt sett via linköpings universitet, eftersom det var där jag börjat mitt program en gång i tiden som jag aldrig hoppade av) så jobbar jag nu där sen ett par år tillbaka.
Jag har en mycket bra lön (ca 30k (vilket iofs är under snittet för min ålder och examenstyp, men för någon som levt på studielån och sommarjobb i typ 7 år så är det ändå väldigt mycket pengar) och intressanta och varierande arbetsuppgifter även om jag ofta förvånas över hur lite matematik/optimering jag faktiskt håller på med (vilket ju är lite varför jag blev anställd), och hur mycket annat (som programmering, planering, möten, säljuppdrag, intern teknisk support etc).
Jag har fortfarande väldigt lösa planer på att doktorera någon gång i antingen matematik/idéhistoria om jag skulle få chansen.
Så vad ville jag ha sagt? Antagligen att även om livet säkert på många sätt blir enklare av att läsa ett program på en ort med hög studentkultur, så är det inte nödvändigt, och så länge man läser hyfsat relevanta saker så är det inte jättenoga exakt vad man läser, för att få jobb handlar det mer om kontakter, intelligens och social kompetens ändå, att ha lärt sig att 'lära sig' saker är det viktigaste för att sen lyckas på jobbet.
Jag har förövrigt fortfarande inte tagit ut min Mastersexamen även om det är något jag har dåligt samvete för, och efter att jag fått jobb så fortsatte jag plugga distanskurser på halvtid för att kunna bo kvar i lägenheten, och jag har bråkat och krånglat med väldigt många administratörer på universitet, och har rätt dåliga chanser att få en doktorandtjänst då jag med alla mina byten (och infrekventa närvaro) inte direkt byggt upp några kontakter, men jag har haft en väldigt skön studietid, och har nu ett bra jobb, så på det stora hela så är jag rätt nöjd.
