Nekromanti Vad ska jag välja för värld?

[Khan]

Jag kan tycka att de storslagna äventyren fungerar som bäst om de inte är storslagna från början. Frodo tar det piano i sin by men får ett olyckligt arv av en excentrisk farbror, exempelvis. Att det finns mörker i världen är helt främmande för honom innan händelserna tar vid.

Så vilken världen än må vara så tror jag en idé är att låta saker vara rätt banala från början, innan de på längre sikt omvandlas till det episka.

För egen del hade jag nog valt antingen vår egna verklighet ett lämpligt årtal, för att jag då slipper förklara vilka länder, språk, etc., som finns, eller så hade jag tagit Conans Hyboria, eller Amber, för att jag slipper alver och för att de fokuserar på teman som intresserar mig.

1 - Jag gillar inte Conan. Har försökt flera gånger, men aldrig lyckats. Det enda som jag klarat av är första Arnold-filmen. Har därför ingen koll på världen.
2 - Jag har ingen kläm på Amber. Jag har läst de första fem böckerna två gånger, men har ingen känsla för hur världen är uppbyggd alls. Jag är förtjust i metafysiken och den eviga odödliga familjen det handlar om, men världen? Ingen aning.

Tanken är att det ska börja ganska banalt, men ur spelarnas perspektiv är det roligare att gå lite mer rakt på sak än att börja med att odla kål i realtid i arton spelmöten.

 

[Rangertheman]

Ambria (Symbaroum) eller kanske Westeros

 

[entomophobiac]

Tanken är att det ska börja ganska banalt, men ur spelarnas perspektiv är det roligare att gå lite mer rakt på sak än att börja med att odla kål i realtid i arton spelmöten.

Det kan ju vara banalt utan att vara köksbänksdrama. Gruppen kanske är tjuvar, stråtrövare, spanare, som snubblar på en ledtråd i periferin av det episka. Kanske Rohirrim som patrullerar gränsen och upptäcker spår av mycket större orchstyrkor än de sett tidigare.

De kan helt enkelt få nosa i utkanten av mörkret och dras med på grund av det.

Banaliteten behöver ju inte innebära att premissen är tråkig.

 

[Khan]

Det kan ju vara banalt utan att vara köksbänksdrama. Gruppen kanske är tjuvar, stråtrövare, spanare, som snubblar på en ledtråd i periferin av det episka. Kanske Rohirrim som patrullerar gränsen och upptäcker spår av mycket större orchstyrkor än de sett tidigare.

De kan helt enkelt få nosa i utkanten av mörkret och dras med på grund av det.

Banaliteten behöver ju inte innebära att premissen är tråkig.

Nej absolut, det var menat med glimten i ögat.

Tanken är att jag som SL inte ska ha så mycket krav på vad spelarna vill spela för karaktärer, eftersom de kommer få sitt öde påtvingat sig det första som händer, och att bli av med det är vad kampanjen går ut på. Det är irrelevant om de spelar trollkarlar, riddare, byråkrater, tjuvar, osttillverkare, handelsmän eller vad som.

Lite som i början på Baldur's Gate eller Mass Effect - du är Baals avkomma eller blir en Spectre det första som händer. Det är runt det största delen av handlingen kretsar.

 

[entomophobiac]

Kanske gillar vi helt enkelt olika. Jag skulle börja med rollpersonerna innan jag bryr mig så mycket om världen.

 

[afUttermark]

Kör Mutant UA och inför fler Gudar, som typ Hydran.

 

[Jocke]

Japansk kristallfantasy a la final fantasy 1-5 (och 9). Eller technomagivärldarna från 7 och framåt skulle kunna vara fräckt.

Men om jag skulle vara spelare i kampanjen så skulle jag nog trivas bäst i Conans värld.