Alla vuxna ska dö
Först: Är det bara jag som tycker att forumstrollet har varit oerhört elakt på sistone? Jag har försökt posta massor med inlägg som slukats innan de kommit fram. Hmm, nåja, *andra försöket*
---
Jag tycker att så fort som man blivit vuxen nog att bli sådär duktig så att man storhandlar, har ICA kundkort, betalar räkningar på nätet och frostar av kylen, då faller ens rosenkindade, glansögda sprudlighet ihop som ett korthus.
Det dröjer verkligen inte länge innan man byter ut Morrisey mot band som ger ut "our swedish collection", går på parmiddagar, läser Svenska Dagbladet, spelar golf, köper matchande overaller och skrålar med i "who the fuck is Alice?" när något saggigt band med en flottig tjockis som frontfigur lirar på någon afterski.
Jag är rädd att den sortens människor (som handlar CD-skivor på macken, slentrianhyr videofilmer en gång i veckan och serverar chorizos och säger "det är sådana här... va'hetere... er.. va'hetere... som de säger på reklamen, tihi!" och tycker att de är jätteroliga) lever så gåtlösa liv att deras rollspel tappar all sin forna experimentlusta, nerv och hungrande efter nytänkande.
Å andra sidan vill jag ju inte bli ett sådant där ärke-löko som den därna hårpajsaren som säger "om AC/DC vore en maträtt, så vore det en blodig biff med en kall bärs till!" -Brr... Det är skillnad på att vara fri från åldersnoja och att vara på flykt.
Men okej, jag tar ett drömscenario:
Jag föreställer mig att jag kommer leva mig igenom mina vuxna år sida vid sida med någon vanlig, fantasilös människa, några glänsande barn, en massa pärmar och pocketdeckare i bokhyllan, en hund med tvåstavigt namn, osv, och ge upp rollspelandet med allt annat lattjolajbans för att jag kommer bli så upptagen med att spela med i den påtvingade framgångscharadern som alla vanliga vuxna människor hänger sig åt. Så fort jag blir gammal däremot kommer jag som frånskild pensionär att finna min skaparlusta explodera i ett fantasmerande fyrverkeri. Då blir det serier, barnböcker, hypertextromaner, målningar, dikter, kortspel och hela skiten.
Mitt rollspelande kommer då ha nått en ny nivå, med en nyfunnen värdighet och en gammal mans visa syn på omvärlden. Samtidigt kommer jag att återfinna den ungdomliga spänsten och aversionen i min påhittfabrik. Jag tror mitt rollspelande, precis som mitt liv i stort, kommer ha två toppar; den jag nyss har lämnat och det som väntar mig när jag blir gammal. Dalgången i mitten kommer bli fullkomligt outhärdlig. Who the fuck is Alice?
/Rising
vuxenallergiker.
Jag skulle vilja gå direkt från "slyngel" till "farbror" utan att passera all vuxenduktigbullshit i mitten.