Nekromanti Vad tilltalade inte dig?

[Rickard]

Tjenare..

Min Gondicabok har jag lånat utav en annan spelledare i gruppen.. Han tyckte inte precis att själva rollspelet tilltalade honom.. Jag tyckte rollspelet verkade spännande och satte mig för något år sedan och läste igenom boken.. Kanske kunde jag se guldkorn i rollspelet som kompisen missat.. Tyvärr hittade jag inte många och de nackdelar rollspelet hade övervägde fördelarna.. Nu något år senare har jag fortfarande inte spelledit Gondica..

Vad tyckte ni andra var dåligt med Gondica när ni läste det? Här var vad jag inte gillade..
× Det ålderdomliga regelsystemet. Vad jag menar med ålderdomligt är att det är så detaljerat med småsaker som mest gör det krångligt.. Köpsystemet och de mängder av specifika färdigheter är två exempel. I grund är tärningssystemet Star Wars och det är ju väldigt enkelt i grund för att köpa färdigheter, så varför göra det krångligare? Det hela påminner om DoD i komplexitet och det är ju knappast bra.. Jag har haft mängder av nya spelare som kliat sig i huvudet när jag förklarar kostnaderna i DoD..

× Faunernas överlägsenhet när det kommer till coolhet.. Visst, det är en väldigt personlig smak men när de är kända för att rumla runt på krogar och dra dolkar mot varandra i dueller så blir det genast ett romantiskt skimmer över det folkslaget..

× Bristen av swashbuckling i ett swashbucklingrollspel.. Bra idé att använda Star Wars system, då det är snabbt och enkelt.. Men det är inget som får mig att vilja spela swashbuckling.. Det finns inget bland reglerna som uppmanar till det.. Jag vet knappt att det nämns annat än att det finns en text på en fjärdedels sida om dueller..

× Torrheten i världen.. Om man vill ha en värld i rörelse eller en värld som ständigt expanderar då allt inte är utforskat måste man få det att märkas i texten.. Som det är nu är allting bara torrt beskrivet uppifrån och ner.. Tomhet lämnas, men knappt några ledtrådar om vad som kan finnas i tomheten.. Det skulle väl vara förklaringen om enhörningshornet i så fall..

× Rosenius bilder. Inget illa ment, men han brukar i regel skugga sönder bilderna. Dessutom så är det väldigt mycket "pose-bilder".. Alla karaktäret står mest som om någon tar ett foto av dem.. Faunbilden (s.19), Pilregnsbilden (s.37) och den söta bilden på s.164 har lite rörelse i sig.. Man kan lätt lista ut vad som ska hända härnäst eller vad som hänt innan.. Fast pose-bilder är något alla rollspel i regel har problem med..

Uhm.. Vad negativt det här inlägget blev.. Här kör jag några saker jag gillade..
× Humorn i beskrivningarna.. Humor behövs för annars orkar man knappast läsa igenom hela boken.. Ta beskrivningen på Sjömannakunskap som exempel eller när det förklaras om kruts kvalitet.. Tyvärr finns det inte särkskilt mycket utav den här varan och jag vet inte om det jag tyckte var roligt verkligen var ditskrivet för att vara det..

× Framsidebilden.. Ärligt talat så kan jag hitta på hela äventyr bara från att se på den bilden.. Jag får stämning.. Jag får fart.. Men antagligen får jag också helt fel vibbar om vad rollspelet egentligen handlar om..

<CENTER><TABLE WIDTH=410><TR><td><HR SIZE=1>"Krut kommer för det mesta i tre kvaliteter: normal, dåligt och uselt.[/i]"

"Sjömannaskap innefattar kunskap i de allehanda sysslor en sjöman ägnar sig åt, t.ex. att ro /.../ hissa segel och att sjunga sjömansvisor."<HR SIZE=1></TD></TR></TABLE></CENTER>

 

[Rising]

Den stora missen är kanske att allt det häftiga extramaterialet på hemsidan inte är med i regelboken. Men det är ju egentligen en komplimang om att extramaterialet på hemsidan är himla bra.

Det mest kritiska jag annars kan säga är nog att spelet ofta hamnar någonstans mellan gentlemannaskröna och pojkfantasi-äventyr; två genrer som jag hellre skulle vilja se renodlade var och en för sig. Typ, ibland skulle jag vilja ha det mer mossigt och mer kulturellt; med en utvecklad salongskultur och en social utveckling som påminde mer om det sena 1800-talet. Då skulle man kunnat spela finurliga partysessioner i det på ett skönt tillbakalutat sätt, vilket hade förenklat kulturkrockar och möten mellan olika raser. Vid andra tillfällen hade jag velat ha det till en mer utpräglad pojkfantasi; naivare, enklare och mer glansögt trollbindande. Nu hamnar det istället någonstans mellan dessa båda ytterligheter.

Där Gondica är bäst så utför det denna balansakt riktigt snyggt: Dit räknar jag framförallt Faunerna, Mekanurgerna och partiet som beskriver de olika stora åskådningarnas syn på världen och livet.

På andra håll så får jag inte ekvationen att gå ihop riktigt. Jag har exempelvis svårt för att använda kentaurerna, då de är för osympatiska för culture gaming och för råbarkat krigiska för att vara lämpliga fiender i ett glatt, sensationellt matinéäventyr med allt vad det borde innebära i form av fäktningsdueller, rappa repliker och färggranna fjädrar i hattarna. De är inte tillräckligt charmiga för att vara varken rollpersonernas vänner eller deras antagonister. Det finns ett par andra sådana partier i boken som jag inte får att fungera med mina idéer om hur spelet ska spelas, vilket är synd (för mig), även om jag tar för givet att de passar bra i Anders Blixt's egen vision, som säkert ser radikalt annorlunda ut än min egen.

Och så har jag lite svårt för all sjöfart, då jag är en rejäl landkrabba som enbart lyckats ta guldfisken.

/Rising
som personligen gillade Rosenius bilder, dock. Jag tycker att hans manér är synnerligen väl lämpat för just den sortens värld och tidsepok som Gondica utspelar sig i.

 

[Mekanurg]

Framsidesbilden: Kul att du gillar den. Jag fick leta länge och väl innan jag hittade någon som tilltalade mig. Gondicas klädmode överensstämmer ju inte med standardfantasyns, så det fanns väldigt få bilder att välja mellan på andrahandsrättighetsmarknaden. (Nej, jag hade inte råd att beställa en specialmålad bild.)

 

[Axelsson]

Hej

Håller med dig när om att framtagning av en rollperson är mycket besvärligare än det borde vara. Stridssystemet tycker jag om, men skadesystemet är jobbigt. Annars tycker jag reglerna passar världen bra, men man får ofta premiera goda idéer och våghalsighet med lite extra tärningar och virtuspoäng för att få fram hjältekänslan. Har funderat på att använda ”character points” från nya d6 systems.

Vad jag inte gillade var framsidebilden, trollkaren med mojängen på huvudet ger mig rysningar, men resten av bilden är bra.
Övria nackdelar var att Ekomantin var för knapert beskriven, det borde varit mer tips till SL och närstridskonsterna inte riktigt faller mig i smaken.

/Mattias

 

[Ezping Orm]

× Faunernas överlägsenhet när det kommer till coolhet.. Visst, det är en väldigt personlig smak men när de är kända för att rumla runt på krogar och dra dolkar mot varandra i dueller så blir det genast ett romantiskt skimmer över det folkslaget..

Och varför är detta en nackdel?

× Rosenius bilder. Inget illa ment, men han brukar i regel skugga sönder bilderna. Dessutom så är det väldigt mycket "pose-bilder".. Alla karaktäret står mest som om någon tar ett foto av dem.. Faunbilden (s.19), Pilregnsbilden (s.37) och den söta bilden på s.164 har lite rörelse i sig.. Man kan lätt lista ut vad som ska hända härnäst eller vad som hänt innan.. Fast pose-bilder är något alla rollspel i regel har problem med..

Tycker nog tvärtom. Jag gillar verkligen Rosenius illustrationer och tycker att "porträttbilderna" passar utmärkt till Gondica.

Det jag själv tycker är dåligt med Gondica är att regelboken är på tok för svårläst och rörig, världens uppbyggnad (vill dela upp den i fler kontinenter) och att reglerna är onödigt krångliga. Men i övrigt tycker jag faktiskt att Gondica är ett mycket bra rollspel. Tyvärr har det inte gått hem hos mina spelare, så det blir väldigt sällan som jag får chansen att faktiskt spela Gondica.

//Jonatan

 

[Rickard]

"Och varför är detta en nackdel?"
För att de slår ut de andra raserna.. Behöver jag verkligen förklara det?

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som förde sig kort

 

[Axelsson]

Ja!?(NT)

NT = No Text (Ingen text)

 

[Mekanurg]

Tycker nog tvärtom. Jag gillar verkligen Rosenius illustrationer och tycker att "porträttbilderna" passar utmärkt till Gondica.

Rosens bilder var av stor betydelse för mig under produktionsarbetet, eftersom han så väl lyckades illustrera det jag säger med ord. Han visade att Gondica har sin särskilda karaktär.

 

[Ezping Orm]

Okej, det var så du menade. Visserligen tycker jag själv att faunerna är coolast, men det är jag ensam om att tycka i min spelgrupp. En gillar minotaurer, en annan tycker att tritonerna är överlägset häftigast och en tredje föredrar människorna. Men så är det väl i de flesta rollspel (iaf för min spelgrupp)?

//Jonatan - som inte tycker att det är ett problem, snarare tvärtom.

 

[Rosen]

Visserligen tycker jag själv att faunerna är coolast, men det är jag ensam om att tycka i min spelgrupp. En gillar minotaurer, en annan tycker att tritonerna är överlägset häftigast

Det är nog rätt personligt... fast jag tyckte det var en rätt ball åsikt att faunerna är coola för att de rumlar på krogar. (-:
Tritoner är väl mer intressanta än coola, men tvåmeters bergsbarbarer med horn delar sig vilken folksamling som helst för. Däremot hade kentaurerna helt klart tjänat på en ballare visuell framtoning - artbilden på dem är en av de tre bilder i spelet som jag hade gjort om ifall jag kunnat.

Vi sa att de inte använde kläder, förutom rustningar, men det var ett tankefel av mig att rita dem som om de inte använder nånting. Som medlemmar av en macho krigarkulture borde "civila" kentaurer istället ha diverse dekorationer - smycken, kroppsmålning, gegga i håret (de har ju punkfrilla av naturen, ju) osv. Nånting sånt här:

Får jag tillfälle att rita mer med dem i framtiden ska jag helt klart dra dem i den riktningen.

--
Åke

 

[Rosen]

tycker att "porträttbilderna" passar utmärkt till Gondica.

De flesta pose-bilder som jag minner mig på rak arm är i avsnittet 'Typiska äventyrare', och där ska de i alla fall vara så.
Jag skrafferar (skuggar) rätt mycket i tuschbilder och tycker själv att jag överarbetar dem emellanåt; det är en inte helt enkel konst att balansera rätt - Ackegård är en mästare på det. Däremot känns det inte som om det poseras så mycket mer i Gondica än i andra spel... folk både fäktar, galopperar och glider nerför segeldukar bland bilderna.

Fast det finns två andra bilder som jag gärna skulle ha gjort om så här i efterhand; helsidorna till Nygard och Atreburg. Det viktiga med dem var att visa hur städerna ser ut, rent arkitektoniskt, men jag vet inte riktigt vad jag tänkte på när jag placerade ut ett par småsömniga flanörer i dem -- på ett sätt hade det varit bättre om gatorna hade varit folktomma. Urban stämning i Vidonia ser jag mer som nåt i den här stilen:

--
Åke

 

[Nightowl]

*Stora tabellen. Över huvud taget ogillar jag ep-systemet. Jag förstår vad man vill uppnå med olika kostnader, men det är för krångligt. (Det är också det enda i reglerna som jag tycker är överdrivet krångligt. Det enda som kan behöva kollas upp är specifierade effekter av K- och Q-slag, men jag tycker så mycket om dem att jag inte bryr mig.)
*Virtus. Jag har inget emot ett hjältepoängssystem för den här sortens spel - jag ser gärna att det blir ganska cineasiskt - men jag gillar inte implementationen av Virtus.
*Skadesystemet. Blä. Det är varken realistiskt nog för simulerarna eller häftigt nog för dramatikerna. Vad är det för vits med olika skadetyper när rustningar skyddar lika mycket mot dem?
*Som sagt... Alltså, jag är nog egentligen världens största Gondica-fan (jo, jag vet att jag jobbar med spelet, men det är för jag är ett fan) och har alltså läst ganska mycket i regelboken. Och jag har ett jobb som mer eller mindre tvingar mig att hitta information snabbt. Och jag tycker fortfarande det är alldeles för krångligt att hitta i regelboken!
*Ekomantikapitlet borde varit större och fetare, både med mer magi som rollpersoner kunde använda och med mer bakgrund för religionen som är ganska annorlunda mot vanlig fjantasy. Man kunde nackat det suveräna men ganska marginella kapitlet om vandöda och soteres istället (man ägnar mycket information om saken och säger sen att man inte skall göra äventyr av det här för det blir inge' bra - DUH?!)


*Regelstommen: Jag älskar den konsekventa och flexibla användningen av XT6.
*Världen: Tillräckligt annorlunda för att inte bara vara en vanlig fantasyvärld avancerad till renässansen; tillräckligt nära verkligheten för att man ska hänga med.
*Stridssystemet: världens bästa initiativsystem!
*Mekanurgi och galenik: intressant magi överhuvud taget. Synd vi fick så lite exempel.


*Det schizoida i spelet: å ena sidan känns det som det är ett heroiskt actionspel, å andra sidan som torr men detaljrik culture gaming. Assåvafan... jag gillar bägge genrerna, men ibland känns det som Skalmans berömda glass med ostsmak.
*Stridskonster men inga fäktkonster: Möjligtvis realistiskt, men känns på trots mot genren.

Sedan hade jag gärna sett mer om sjöhundar och flera skeppstyper, kanske ett handelssystem, redan i grundboken.

Erik

 

[Solinde]

1. Alla pluppar och snäpp och allt vad de hette, som jag förstod snabbare än jag hade trott, men som fick alla eventuella spelare att se i kors när jag var halvvägs genom förklaringen.

2. Den lätt power-gamiga inställningen till vad som är för- och nackdelar. Vad som är nackdelar för rollpersonen är ju som bekant ofta snarare än fördel för spelaren, eftersom en girig och ful elaking om petar sig i näsan är ofta roligare att spela än en vacker, välartad och fullkomligt intetsägande varelse.

3. Minotaurerna och krutet. Men det är sån jag är.

4. Precis som Han upplevde jag de oupptäckta delarna som väldigt tomma.

 

[Mekanurg]

Horror vacui?

4. Precis som Han upplevde jag de oupptäckta delarna som väldigt tomma.

Jag ville ge spelledarna stor frihet att själva fylla tomheten. Kanske gick jag för långt, vad vet jag.

 

[Rising]

Re: Horror vacui?

Det brukar vara bättre att inspirera än att bara lämna fritt. Hade det funnits ett avsnitt med olika rykten staplade på varandra om vilka fantastiska platser det sades gå att finna på de icke kartlagda områdena så tror jag att det hade kunnat sporra fantasin mer. Inte minst för att man då får ett bra hum om vilken stämning man bör eftersträva med sina outforskade platser och vilka förväntningar utforskare kunde föreslås ha när de begav sig ut på expeditioner.

Men det är en svår balansgång, och det kan lika gärna bli så att man berättar för mycket och på så vis vingklipper spelledarnas fantasi.

 

[Mekanurg]

Det är en del jag i Gondica skulle ha velat ha gjort annolrunda. Man lär så länge man lever.

Det viktigaste var ändå att jag fick jobbet gjort; den förnöjsamhetskänslan sitter fortfarande i.

Anders