Jag tycker ju som bekant att plast och matte är det sämsta med rollspel. Jag är helt ointresserad av den sortens osäkerhet och "spänning". Om jag kan manipulera en situation där jag riskerar ett tärningsslag så att jag slipper slå, så gör jag det. Det är helt enkelt så jäkla snopet att misslyckas – här har jag kommit på någt smart eller coolt eller roligt jag vill göra, och så trollar universum fram en kratta som jag trampar på och som slår mig i ansiktet. Ett misslyckat tärningsslag som stirrar mig i ansiktet känns nästan alltid lite som den där retsamma animationen på Dennis Nedrys dator i Jurassic Park: "nah-ah, you didn't say the magic word!".
Värst är det såklart när det handlar om något rollpersonen är tänkt att vara bra på. Har rollpersonen 30% så räknar jag med att misslyckas alla gånger, liksom. 30% är ju ingenting, och de få gånger man lyckas med sådana odds, och den eventuella positiva känslan av det, väger verkligen inte upp alla de gånger av att sucka djupt: "jaja, nä, jag går väl och gömmer mig i ett hörn istället då och rullar tummarna resten av striden…".
Men det här hänger såklart samman med dels att jag har mycket närmare till negativa känslor än positiva, och att jag definitivt spelar för att Klara Äventyret™ snarare än för att "berätta en kul historia" eller så.
