Nekromanti vad tycker föräldrar om rollspel

[Eagle]

Hej!

Jag undrar om någon vet vad föräldrar i allmänhet tycker om rollspel?

Jag introducerade mina syskonbarn som är 7 och 9 i rollspel för några veckor sedan. De klarade äventyret och de dödade en hel del personer under äventyrets gång. Varje gång de hade ihjäl någon så lyste det av upphetsning i deras ögon. Efteråt sprang de upp och berättade för sina föräldrar om vilka människor de dödat och hur de gjort det på för sätt och hur de var nära att själva bli dödade.... då blev jag lite fundersam på vad jag håller på med. Bidrar mitt rollspelande med mina små syskonbarn till att jag formar någonting hos dem som inte är bra? Att jag gör dem avtrubbade? De är ju så pass unga och har ju ännu inte utvecklat något kritiskt tänkande. Fick en rejäl utskällning av min syster som undrade vad jag höll på med egentligen. Borde jag kanske vänta med att spela rollspel med dem till dess de blir lite äldre? Finns det någon åldergräns på rollspel förresten?

Men tillbaka till min fråga. Vad tycker föräldrar om rollspel? Och vid vilken ålder tycker ni det är bäst att man introducerar rollspel för barn? Vad behöver man tänka på när man utformar äventyr för barn? Det skulle ju faktiskt kunna användas för att introducera sociala gränser för vad som är rätt och fel... som ett sätt för barnen att lära sig att se vad det får för konsekvenser när man gör på det ena eller andra sättet. Behöver man kanske prata efter spelmötet med barnen ungefär som föräldrar gör när ungarna sett en otäck film på tv i föräldrarnas sällskap? hur ska man lägga upp ett sånt samtal?

/Eagle

 

[Laowai]

Kan ju annars göra så att man i början undviker att låta ens syskonbarn eller andra småttingar döda människor/humanoider öht innan de har lärt sig att skilja verklighet från låtsas ordentligt. Finns ju beholders, grendlar och annat knytt så att det räcker i de flesta rollspel, så det är ju inte nödvändigt att mörda vanligt folk.

Edit: Sen så beror det väl på föräldrarna, är de såna att de får kolla på typ, indiana jones och liknande så borde ju ett och annat äventyr där man tar kål på mänskliga skurkar gå bra med.

 

[Arfert]

Tja, de som är föräldrar idag växte ju själva upp med rollspel, som undertecknad.

Lagom ålder att börja? Beror på person och rollspel, om man till exempel kör ett spel som Faery Tale som är oblodigt och rätt gulligt är sju åtta år kanske en lagom ålder, medan mer vanliga rollspel, a la DoD och D&D, funkar från den ålder man själv börjar kunna ta till sig regler och sånt, typ elva-tolv kanske. Och de flesta vanliga rollspel, med ett fåtal undantag, är ok från tretton kanske.

Använd sunt förnuft bara så går det nog bra.

 

[Ram]

Håller med Laowai. Om man skall rollspela med såpass unga personer och spela "våld" så tycker jag att det är jätteviktigt att motståndarna är "monster", framför allt om de skall dö. Om man däremot är kreativ med de händelser som avslutar striden genom att låta motståndare ge sig, tvingas fly eller besegras så att de mer försvinner än dör eller låter dem gå hädan via händelser som inte är direkt kopplade till spelarnas "hugg och slag" så kan man eventuellt gå lite åt humanoidhållet.

Men det bästa tycker jag är att använda ett interaktivt saga-koncept. Det använder jag redan i dag på min femåriga dotter, ge henne några mysiga problem att ta sig ann i sin saga eller ge henne en ryggsäck med saker och låta henne använda dem för att lösa problem.

 

[Luckmann]

Se till att de dödar monster. Dödar de människor så kan du ju passa på att traumatisera dem för livet genom att presentera tjuven-de-just-dödades 7-åriga nu föräldralösa son, Billy.

 

[Doctor_Hell]

I ditt fall så är det ju säkerligen inte rollspelet i sig din syster har nått emot utan våldet så om du skippar våldet så går det säkert bra att spela med barn i den åldern ...

det finns ju som nån sa innan kreativa sätt låta dom besegra skurkarna / monsterna på som inte innefattar blod och dödande tex att dom skrämmer skurkarna från platsen eller att skurkarna kastar sinna vapen och ger sig och ber om förlåtelse ...

tror även med så unga barn att det är viktigt att ha klara gränser mellan gott och ont och inte ha gråzoner tex att ni dödar monster för din dväg hatar orcher eller bara för att monstret var ivägen utan att ni måste straffa monstret för att det är elakt och har stulit dom snälla böndernas får, så man får en konkret anledning till varför man slåss mot mosnter och inte bara slåss mot det för sakens skull ...


har en rolig anekdot angående det där med föräldrar och rollspel introducerade en fd jämnårig kompis till rollspel runt 20 års åldern och han älskade det och gick hem till sin mor och berättade med stor entusiasm om hur han avr en muterad groda som dödade grisar och hundar och älgar med sin laserpistol varpå hans mor och far som förvörigt är frireligösa och tror på allt som sägs i tv eller böcker fick frispel

för att folk ska förstå hur dom var som personer så var det familjen som inte skaffade internet förrens 20 år efter det uppfanns för att internet var fullt med pedofiler och mördare och förvred huvudet på deras barn

så dom började bedriva ett heligt korståg mot mig och mina sataniska rollspel och jag var inte lämpligt sällskap för deras son för jag förvred huvet på han och det här var endå en kille som var myndig ...

förlåt om jag skriver ett osammanhängande inlägg e fan fortfarande full efter gårdagesn bravader

 

[Eagle]

Det låter intressant. Berätta om det interaktiva saga konceptet när du ger din dotter några mysiga problem, eller en ryggsäck med saker och ha dem för att lösa problem. Hur fungerar det mer i detalj? Det låter som något jag skulle kunna testa. Men ge mig mer kött på benen är du hygglig.

 

[Siffner_UBBT]

Jag vill minnas att mina föräldrar såg det som något konstigt, det var i alla fall tills jag förklarade hur det gick till.

Som många har påstått så bör man använda monster som fiender som faktiskt spelarna "slaktar". Du bör nog också låta dem lösa "fiender"-problemen på andra sätt än att slaka dem då det inte uppskattas av föräldrarna i den åldern och även att de kan hämmas för framtiden då de blir hack n' slash rollare

 

[Greip]

Jag har hört om studier som visar på att även små barn är bra på att skilja mellan verkligheten och låtsasvärldar. Har inga källor som styrker det men har som sagt hört eller läst det för några år sen.
Om det är något man ska skylla på ungdomars ohälsa så är det samhället i stort och trasiga familjeförhållanden osv. Det skapar nog oerhört många fler massmördare och våldsverkare än att döda fantasimänniskor. Men det är nog jobbigare att ta tag i, för då är det ju plötsligt föräldrarna själva som måste ta tag i saker.

Som redan sagts innan... rollspel behöver ju inte innebära dungeoncrawls och hack n' slash. Gör det till ett problemlösande eller smyg-äventyr osv. Det kan snarare finnas ett hot om våld, att det är farligt (men på en lagom nivå så klart). Det skulle jag nog gillat om jag var 7-9 år. Inte springa runt och döda i sig utan överlista det stora farliga trollet och sno hans skatt.

 

[Ram]

Det låter intressant. Berätta om det interaktiva saga konceptet när du ger din dotter några mysiga problem, eller en ryggsäck med saker och ha dem för att lösa problem. Hur fungerar det mer i detalj? Det låter som något jag skulle kunna testa. Men ge mig mer kött på benen är du hygglig.

Det finns tre olika typer som jag brukar köra.

Den enklaste och mest "intensiva" är "men då...". Jag frågar vad hon vill ha en saga om och börjar med en enkel utmaning. "Det elaka trollet försöker banka dig med sin klubba", "Men då hoppar jag åt sidan", "Men då tar trollet och knuffar in dig i ett hörn", "Men då skuttar jag snabbt undan och springer ut", "Men då har trollet stängt dörren och när du springer bakom det så släpper det en fis!" osv.

En annan är att jag skriver ut ett antal bilder från nätet. En stege, en nyckel, ett par baddräkter, en cykelpump, en ficklampa och en vass kniv. Sedan får de inleda en historia som vi sedan spinner vidare på och där jag lägger in problem där de olika sakerna kan användas. Jag har även ett antal lappar på lite saker som de kommer att hitta på vägen och några saker som kan funka som coola avslutningar. En skatt, en stor glass eller liknande.

Den tredje varianten är helt enkelt "Vad händer sedan?". Jag börjar med var de är och några som är där och frågar sedan "Vad händer sedan?". Sedan spinner jag bara vidare på vad de säger och fyller på med nya platser, händelser osv.

Däremot så har jag undvikit över lag att sätta dem som hjältar ännu (hennes fyraåriga syster är med i bland). Det är allt som oftast två prinsessor som de lätt kan identifiera sig med men det är inte uttalat dem. Jag vill att de skall kunna främja sig från saker som de eventuellt skulle kunna tycka vara otäcka genom att det inte är dem som det handlar om.

Men som sagt, de är rätt små ännu. Dessa interaktiva sagor-modeller kanske är för barnsliga för 7-9-åringar även om jag tror att modell två i kombination med lite enkla myst/indiana jones-gåtor och lite coola strider med fokus på coola moves borde passa som hand i handske.

 

[duncan_UBBT]

Jag tror inte det stora problemet ligger i att de kan ha problem med att skilja på verklighet och spel. De flesta barn leker låtsaslekar tillsammans under hela uppväxten, och många sådana lekar kan vara mycket mer verklighetsbefriade än vad de generella rollspelen är.

Vad jag tror snarare sätter gränsen för när man borde börja spela rollspel är det att man oftast brukar "växa ur" det emsta man höll på med innan tonåren under denna period. Det spelar ingen riktig roll om man egentligen fortfarande kunde ha intresserats för det, för faktumet att man gjorde det förr gör att man drar sig för att göra det senare och kan få problem med att leva ut det senare.

Jag skulle nog föreslå en relativt hög ålder om jamför med tidigare inlägg. Jag säger 15 år, inte för att personer under 15 inte kan klara av det för det kan de, det är bara för att jag tvivlar på att de kommer att kunna upprätthålla intresset upp till vuxen ålder om de börjar tidigare.

 

[Eagle]

Du är en klippa, tack för hjälpen!

Ett fantastiskt bra inlägg! Du borde lyfta det här till en egen tråd om "hur man rollspelar med barn". Tycker ditt sätt att spela med dina barn på, visar att du är en bra förälder som har förmågan att se saker ur deras perspektiv. En sådan empati är inte så vanlig tror jag. Mycket bra!

Kommer att använda dina idéer. Mina syskonbarn kommer att älska det här Tack för det. Kommer du på fler idéer eller vill utveckla dina tankar ytterligare så gör gärna det. Tror alla här är lika intresserade som mig av att höra vad du har att berätta

En fråga dock, vet du och dina barn på förhand hur äventyret kommer att sluta? Finns det någon agenda eller ett mål som de ska uppfylla?

 

[Ram]

Re: Du är en klippa, tack för hjälpen!

Ett fantastiskt bra inlägg!

Stort tack för berömmet. Det värmer.

En fråga dock, vet du och dina barn på förhand hur äventyret kommer att sluta? Finns det någon agenda eller ett mål som de ska uppfylla?

Ibland. Vid vissa tillfällen så börjar vi sagan med att formulera ett mål (vi skall hitta en skatt, vi skall köpa ett svärd i bröllopspresent till djinnen) och i bland så börjar det med att de träffar någon eller att något händer (leonen kommer förbi med en korg med rökt fårkött, det är månens marknad i byn och älvorna är där). Det är nog i storleksordningen 50/50.

 

[Phelan]

Jag får lite andra tankar när jag ser vad du skriver om att göra det till att slå ihjäl monster istället för människor.

Är det inte just den "pedagogiken" eller snarast indoktrineringen som varje armé försöker uppnå med sina soldater? Motståndarna är inte människor - de är "mål att bekämpa", "objektet", "terrorister" sedan 2000-talet, sämre än "oss" på alla sätt och vis. Fast för armén är ju syftet här att göra det LÄTTARE för soldaten att döda. Finns det inte en risk att lärdomen snarast blir hur man rationaliserar dödande?

(Däremot tror jag inte det är exceptionellt farligt med rollspel i tidig ålder - se på andra barnlekar, hur vanligt är det inte att man leker krig på olika sätt och faktiskt dödar saker? Dödande är ju inte helt ovanligt i lek oavsett och något som en förälder får förhålla sig till i vilket fall, rollspel skapar inte någon ny "fara" för barnen. Var på besök hos en kompis igår och hans minsta son, 3-4 år gammal kanske, berättade om sin legogubbe som brukade slåss med ett monster som dödat flera av legogubbens vänner.)

Jahopp, ännu ett ambivalent inlägg från mig

/ Phelan

 

[Eagle]

Mycket tankvärt sagt av dig!

Bra inlägg Phelan!

Samtidigt, bara för att någonting är vanligt förekommande så betyder det ju inte att det är rätt eller ens sunt. Men jag tror som du - att det inte är någon större skada skedd - men man får ha förståelse för att en del våldstendenser kan upplevas som stötande. Somliga barn som ser på otäcka filmer får mardrömmar. Det finns en anledning till att det finns åldergräns på spel och film. Och kanske skulle det också vara åldersgräns på rollspel.

Var drar man gränsen för när våldslekar är okay och när det inte är det? Jag vet faktiskt inte. Än en gång. Jag tror rollspel kan användas för att lära barn hantera konflikter och även forma värderingar - när de lär sig att saker du gör får konsekvenser. Och det är erfarenheter de kan ha med sig i det verkliga livet.

Som du säger så är det så lätt att göra fienden till monster och då är de plötsligt okay att döda dem utan större betänkligheter, för monster är fula, dumma och onda. Men hur definierar du ett monster? Är alla av en viss ras som ser annorlunda ut att betrakta som monster? Med ett sådant tankesätt så är det lätt att förstå varifrån främlingsfientlighet och rasism kommer från.

En gång när jag spelade rollspel med vuxna kompisar, så fick de möta en banditledare som bröt ihop och började gråta. Jag lät dem se banditledarens mänskliga sida och då blev de plötsligt villrådiga och visste inte hur de skulle agera. Det var en rolig och intressant upplevelse. I banditledarens packning hittade rollpersonerna kärleksbrev. Och även en bandit har en mor som älskar honom. Spelarna fick där ett rejält dilemma. Å ena sidan så tyckte de illa om banditen för vad han gjort, men å andra sidan så kunde de inte låta bli att känna lite medkänsla.... så det var intressant.

Tror inte man ska lägga sig på en sådan nivå med små barn för det blir för komplext. Men jag tycker det är intressant ändå att kunna spela rollspel med barn på deras nivå. Lite som att spela rollspel i Toy stories eller Schrek - världen, fast blandat med en del intressanta problemlösningar och verkliga konflikter, fast med en lite humoristisk underton.

Tack för att du bidrar till att göra den är tråden intressant, Phelan!

/Eagle

 

[Phelan]

Re: Mycket tankvärt sagt av dig!

Tack, ibland har man tur när man tänker!

Om man vänder på det hela - vad är egentligen ett rollspel ur ett barns perspektiv? Leken och att hitta på är ju en väldigt stor del av ett barns liv även utan rollspel. Däremot, ju äldre man blir desto mindre "accepterat" eller "normalt" anses det vara att ägna sin tid åt en fantasivärld. Rollspel är ju kanske främst ett avvikande beteende för oss vuxna, för vi antas leka betydligt mindre. (Även om det börjar bli lite mer accepterat som en effekt av att dataspel alltmer är något som spelas i alla åldrar, det är inte längre lika fult att leka som vuxen.)

När det gäller förhållandet till att döda saker på låtsas så är nog min poäng att det är något som en förälder måste förhålla sig till och diskutera med sina barn oavsett rollspel - det ingår i lekar och barn kan t ex se att på film och i böcker är det vanligt att "skurken" dödas och att det ses som socialt acceptabelt. Att isolera och betrakta dödande i rollspel som något extraordinärt tror jag leder till att man lurar sig själv och missar ze big picture.

Mvh / Phelan

 

[Arfert]

Här är en länk till spelet!

 

[Botulf]

Jag tror sådana här saker lätt blir överdramatiserade av omgivning/föräldrar för det ofta gäller saker som egentligen är rätt främmande för dem (även om om någon känner till rollspel är inte samma sak som att faktiskt vara väl förtrogen och uppskattande av hobbyn själv).

Egentligen skiljer sig inte TS exempel sig från att de lika gärna kunde spelat WoW eller kollat på typ tecknade Spider Man eller vad som helst. Resultatet skulle lika gärna kunna vara detsamma.

Nu är jag själv ett ganska extremt exempel: När jag var liten så jag på rätt våldsamma och blodiga filmer. Samtidigt så minns jag tydligt dubbelmoralen gällande det här med exponering för våld via underhållningsmedier som vissa föräldrar kunde ha. En förälder som förbjudit sitt barn att spela farliga krigsspel, såsom typ Warcraft, tillsammans med mig pågrund av risken för "våldsfixering" hade inga problem att sonen spelade sin farsas flygsimulatorspel där det också fanns element att spela flygstrid med WWI-plan eller släppa bomber på byggnader på marken (föräldern i fråga var en ordentlig flygfantast). Eller att det var extremt farligt att träna sådant som karate; då var det definitivt risk för att barnen skulle bli våldsbrottslingar. Men att titta på tungviktsboxning är bara uttryck för sunt sportintresse (det är ju sport och inte sån där döds-karate-blodsmassaker!!!). I det ena fallet var krig något hemskt som barn ska skyddas från i andra så var det ju bara oskyldig lek : Sedan att det rör sig i första fallet om små gröna gubbar och slåss med yxor och pilbågar och magi eller lära ungen hur det går till vid en "realistisk" bombräd går till... tja-...ni fattar.

Och egentligen så är det så i allmänhet i vanliga fall även om exemplen är andra. Nu har jag ingen aning om förhållandena gällande TS systerbarn men jag tror nog några kids som förtjusas över strid i rollspel nog skulle nog är lika intresserade vare sig det gäller dataspel, film och barnprogram. Barn gillar krigslekar, kanske inte alla barn, men så pass stor del att det inte är något snack om saken.

Vad är då min sensmoral? hhmmm jag menar inte att säga att det är ok att exponera barn för våld allt för mycket men att uppleva våld fiktivt genom att spela ett bordsrollspel känns rätt harmlöst än de ungar jag ofta sett sitta och lana CS. Underhållningsvåld är helt enkelt en så etablerad del av samhället att spela rollspel med våldsamma inslag känns faktiskt rätt futtigt i jämförelse med en del barnprogram idag (därmed inte sagt att rollspelandet måste innehålla dödande och våld, speciellt när man lirar med ungar så kan man ju alltid utforma omkringvägar:"Monstret med alla ögonglober får en stor bula och gömmer sig i sin håla"- eller något. Nu kanske jag låter pessimistisk men det känns omöjligt att hindra barnen från exponering för underhållningsvåld och ännu svårare är det att hindra dem från att uppskatta det. Ser det inte på våldsamma filmer eller spel hemma så gör de det hos sina kompisar.

 

[Botulf]

Om det är något man ska skylla på ungdomars ohälsa så är det samhället i stort och trasiga familjeförhållanden osv. Det skapar nog oerhört många fler massmördare och våldsverkare än att döda fantasimänniskor. Men det är nog jobbigare att ta tag i, för då är det ju plötsligt föräldrarna själva som måste ta tag i saker.

Detta känns väldigt viktigt för diskussionen. Lägg även till att det samhälle vi lever i ett allt tilltagande råhet i samhällsklimatet, där skolan ofta inte är att räkna bort, tja det skapas nog fler massmördare i skolkorridorer än att ungarna spelar D&D.

Jag har ingen aning om vad för dokusåpor som går idag men jag hade nog mer sett det olämpliga i att mina ungar skulle glo på Big Brother eller Robinson än att förbjuda dem spela typ dungeoncrawl PC spel. Och detta inte bara för att jag hatar hela nöjesmedia-sverige utan snarare för att jag ser det som förbaskat mycket värre att normalisera svinaktigt beteende i allmänhet eller grupptryck/mobbing och göra det till nöje än att i en låtasvärld slåss med goblins.

 

[Ram]

Om det är något man ska skylla på ungdomars ohälsa så är det samhället i stort och trasiga familjeförhållanden osv. Det skapar nog oerhört många fler massmördare och våldsverkare än att döda fantasimänniskor. Men det är nog jobbigare att ta tag i, för då är det ju plötsligt föräldrarna själva som måste ta tag i saker.

Detta känns väldigt viktigt för diskussionen. Lägg även till att det samhälle vi lever i ett allt tilltagande råhet i samhällsklimatet, där skolan ofta inte är att räkna bort, tja det skapas nog fler massmördare i skolkorridorer än att ungarna spelar D&D.

Jag håller helt med er, men det är en sak som jag tycker man skall komma ihåg när man pratar om att spela med yngre barn: När man spelar ett spel och berättar en historia som tillåts innehålla våld, mobbing eller annan dominans etc. så kommer man i större eller mindre grad att "sanktionera det". Om lösningen på problemet "den lille killen har nyckeln" är "slå honom tills han ger mig den" och det "funkar" så skickar det fel signaler tycker jag.

Sedan skall man inte elda under moralpanikpannan så klart. Lite common sense räcker.