entomophobiac
Low Prep High Play
Är ju en stor förespråkare av att aldrig förbereda handling eller magiskt tänkande. Magiskt tänkande? All sån information som inte förekommer i spel. Exempelvis långa bakgrundstexter eller omfattande metaplot. Jag vill se spelbara saker istället. Brukar citera Aaron Sorkin kring detta, som anser att ingen karaktär någonsin varit fem år gammal förrän det sägs in-character, "When I was five years old ..."--och att det är något som bör anammas. Nu handlar det om filmmanusskrivande, men jag tycker samma sak är än mer relevant i rollspel. Saker skapas genom att de händer, inte genom att de skrivs.
Så vad gör något spelbart (för mig)?
- Det går att interagera med på intuitiva sätt. Som en SLP, en plats, ett pussel, eller något dylikt. Dessa tillåter förväntade handlingar. Finns en artefakt i ett museum kan du vilja titta på den, stjäla den, hindra att den blir stulen, eller vad som helst. Att den finns där innebär ett helt state space--inte bara en plot beat. En SLP kan du prata med, mörda, lura, övertala, få som allierad, etc. Social interaktion har ett enormt utrymme.
- Det måste inte leda till något specifikt utfall. Huruvida ni mördar den där SLPn eller stjäl artefakten kommer inte avgöra hela scenariot ur scenariots perspektiv, även om det kanske gör hela spelkvällen för spelgruppen. Att undvika att sätta upp allt för hårda krav går egentligen tillbaka till att inte ägna sig åt magiskt tänkande eller förbereda handling.
- Det går att missa helt. Om vi aldrig träffar den där SLPn, för vi går helt enkelt inte till platsen där hen är, så skall inte det spela någon roll. Scenariot får inte gå sönder för att vi missade Ledtråd #14. Här är egentligen också varför handling är ointressant, och varför inget bör ges allt för stort utrymme. För risken är trots allt stor att det aldrig kommer in i spel.
- Det måste vara personligt. Kräver i praktiken att det också finns färdiga rollpersoner, vilket också är den enda typ av skrivna äventyr jag faktiskt spelleder. Men jag vill att vi bryr oss. Att den där SLPn är min bror eller syster; kanske mitt ex. Att den där artefakten på museumet stulits från mitt folk. Att jag bryr mig av någon annan anledning än att vi samlats för att spela. Sen måste det inte vara det bäst skrivna någonsin bara för det. Ibland räcker det gott att vi bryr oss för att vi behöver pengarna vi får om vi lyckas--men helst finns något mer.
Så vad gör något spelbart (för mig)?
- Det går att interagera med på intuitiva sätt. Som en SLP, en plats, ett pussel, eller något dylikt. Dessa tillåter förväntade handlingar. Finns en artefakt i ett museum kan du vilja titta på den, stjäla den, hindra att den blir stulen, eller vad som helst. Att den finns där innebär ett helt state space--inte bara en plot beat. En SLP kan du prata med, mörda, lura, övertala, få som allierad, etc. Social interaktion har ett enormt utrymme.
- Det måste inte leda till något specifikt utfall. Huruvida ni mördar den där SLPn eller stjäl artefakten kommer inte avgöra hela scenariot ur scenariots perspektiv, även om det kanske gör hela spelkvällen för spelgruppen. Att undvika att sätta upp allt för hårda krav går egentligen tillbaka till att inte ägna sig åt magiskt tänkande eller förbereda handling.
- Det går att missa helt. Om vi aldrig träffar den där SLPn, för vi går helt enkelt inte till platsen där hen är, så skall inte det spela någon roll. Scenariot får inte gå sönder för att vi missade Ledtråd #14. Här är egentligen också varför handling är ointressant, och varför inget bör ges allt för stort utrymme. För risken är trots allt stor att det aldrig kommer in i spel.
- Det måste vara personligt. Kräver i praktiken att det också finns färdiga rollpersoner, vilket också är den enda typ av skrivna äventyr jag faktiskt spelleder. Men jag vill att vi bryr oss. Att den där SLPn är min bror eller syster; kanske mitt ex. Att den där artefakten på museumet stulits från mitt folk. Att jag bryr mig av någon annan anledning än att vi samlats för att spela. Sen måste det inte vara det bäst skrivna någonsin bara för det. Ibland räcker det gott att vi bryr oss för att vi behöver pengarna vi får om vi lyckas--men helst finns något mer.
Last edited:
