Hejsan,
Tänkte försöka föra någon form av krönika till vår lilla vampire kampanj. Främst för att mina egna spelare ska kunna läsa sammanfattningarna samt diskutera respektive speltillfälle. Men tankar och kritik från andra håll är ju alltid trevlig och om nu någon skulle få inspiration till en egen kampanj är ju inte det heller kattpiss.
Tänkte iaf börja med en kort sammanfattning av karaktärerna.
Haltageten: Rafi, en man från mellanöstern till utseendet, av malkaviskt blod och relativt låg i sin generation. Hittades på ett av Utopis skepp med besättningen i slamsor runt sig. Har inget minne av sitt tidigare liv och tror sig efter en teori från Utopis karaktär vara från Kanada, pga av sin franska brytning. Är egentligen en Algerisk född Methuselaha som råkade befinna sig i Indien Week of Nightmares, denna upplevelse knäckte Rafios redan klena förstånd och splittrade den uråldriges personlighet i två, dels Methuselahans inomboende best och dels dess mänsklighet. Haltageten spelar mänskligheten som oftast står vid styrspakarna. Besten tar endast över i situationer där den anser att den gemensamma kroppen är hotad.
Snigel: Julia aka Tistel. Ett tunnblod med unika krafter, hon kan manipulera slumpen. Endast en vecka gammal som vampyr och minst sagt förvirrad på vad detta innebär. Pluggar mattematik på Universitetet, har föräldrar som ständigt lägger sig i hennes liv, verkar inte ha någon “häftig” förmåga som alla andra vampyrer verkar ha och kämpar sig varje dag igenom intensiva mardrömmar. Att sedan alla vampyrer behandlar henne som om hon vore utvecklingsstörd gör inte saken bättre.
Yassilus: Sam är gruppens “mysfarbror”, ja om mysfarbröder nu är självplågande konstnärer med förkärlek för homoerotiska BDSM lekar. Är liksom Tistel ett tunnblod, men tillskillnad från henne kan man i Sam hitta drag från malkav. Har ett stort kontaktnät, oftast koncentrerat mot konstvärlden och New Yorks HBT scen. Har ett visst problem med att han är en smittohärd som smittar ner allt och alla som han sätter tänderna i, något som han kämpar med att hålla hemligt för stadens övriga odöda.
Utopi: Dylan, en irländsk Ventrue med politiska ambitioner (gasp!). Har sitt maktnät koncentrerat till en av stadens tillnyktringsenheter samt hamnen vid Sunnyside(där han bor), han äger tom en av piererna i denna hamn. Har en komplicerad hat/kärleksrelation till sin Skapare som sitter som primogen i stadens råd. Är otroligt duktig på att läsa individer och förstå vad som får dem att ticka.
Walium: Robert Russo, en krigsveteran med flera psykoser i ryggsäcken. Har ingen relation till sin skapare, någon som Robert intensivt önskar lära en läxa om hur det går när man gör om någon till vampyr mot dens vilja. Har istället hittat en Mentor i Justin Davis, Brujahs Primogen i New York. Att dessa två personer är samma är något som inte riktigt har slagit Robert än. Har mycket funderingar över moral och etik som Vampyr, något som startade efter att han bröt av och kastade iväg flera av sin alkoholiserade faders kroppsdelar i ett vredesutbrott.
Första Spelmötet
Första scenen utspelar sig under ett Elysium i new york. Platsen är en övergiven teater. Dylan befinner sig där tillsammans med Rafio för att presentera den sistnämnda för prinsen och försöka förklara bort den stora mängd lik som dök upp parallelt med Rafio. Robert befinner sig där för att hans mentor tar med honom ditt vid varje Elysium. Sam är på plats för att han faktiskt inte har något bättre för sig och verkar njuta av de övriga vampyrernas äcklade blickar. Och ja Tistel, hon har inte så mycket val eftersom hon ett par nätter senare blev tagen på bar gärning med att jaga på prinsens privata domäner, något som hon inte ens var medveten om att hon gjorde. Till en början är det mest lowlifes på plats, fint folk kommer ju sent och karaktärerna håller sig för sig själva eller minglar lite. Strax kommer dock ett par av stadens primogener och tillslut även prinsen, en nosferatu vid namn Calebros som genast fattar intresse för Tistel. Hon undersöks grundligt och av någon anledning beslutas det att hon ska hållas vid liv, förberedas för ett liv som vampyr samt tränas i sina unika färdigheter, ansvariga för denna utbildning utses Sam och Robert till, den senare mest för att markera vem som bestämmer i staden, Justin Davis eller prins Calebros. Sedan tar prinsen itu med en konflikt mellan Dylans skapare och Roberts mentor, ett rejält gräl om rätten till att hålla universiteten som domän. Tillslut adresseras även problemet med Rafio. Efter ett snabbt konsulterande av den något exentriske Dr Moor, Malkavisk primogen och tillsynes fantatiskt lojal till prinsen, kommer man fram till att han ska få stanna i staden men att Dylan ska fortsätta vara ansvarig för honom. Vidare bestämmer sig prinsen för att de efter Elysiumet ska få göra honom en tjänst som kompensation för de diverse brott de faktiskt har utfört(främst brott mot maskeraden). Ett kort tumult uppstår då en ung och arg anarch skanderar sina åsikter om att prinsen inte tar ordentligt tag i de sabbat-pack som härjar i New York. En lång blick och en smärtsam kommentar om anarkernas egna involvering i kampen mot Sabbaten tystar förtillfället klagomålen, men det märks att frågan långt ifrån är avklarad. Sedan ombedes alla lämna lokalerna så rådet kan diskutera andra angelägenheter.
Detta ger karaktärerna en chans att samtala för sig själva i lobbyn där de får vänta. Samtalet går mest ut på att Robert hackar på Tistel och utrycker sin frustration över att vara prinsens hackkycling. Lagom till ett skämt om likheterna mellan Mengel och Dr. Moor så står densamme i dörren och ber karaktärerna komma in igen. Prinsen fattar sig kort och ber något hånfullt karaktärerna att finna och undsätta stadens Sheriff, en viss Julian Hess som försvunnit när han patrullerade i Bronx, en sabbatkontrollerad stadsdel. Dylan protesterar men blir tystad av prinsen.
När de lämnar elysiumet upptäcker de kratern i Tistels bröst, hon har ju fram tills nyligen varit paralyserad och i prinsens förvar. En intressant situation uppstår när Robert. Sam och Dylan försöker uppmärksamma Tistel på det utan att skrämma henne, hon tar det hela med fattning och lyckas efter lite försökande få såret att sluta sig. något som gör att hon har farligt lågt med blod i kroppen, ett problem inför nästa natt.
Sedan följer en scen när de tar sig till Tistels lägenhet för att hämta lite prylar till henne. Ett rejält gräl uppstår igen över nödvändigheten av att Tistel ska bo i tillsammans med någon av de tre “världsvana” vampyrerna. Tillslut beslutar de sig iaf för att ge sig av till Dylans hamn för att hämta en kista som kom på samma skepp som Rafio. Att kistan uppenbart tillhör Rafio är inget som Dylan nämner utan spelar hela tiden på att den är något han beställt även om han har svårt att precisera vad den innehåller. När de väl anländer till hamnen är kistan försvunnen, Sam, Tistel och Rafio ser dock lastbilen som fraktar iväg den, eftersom de ombedes att stanna vid bilen. Någonting verkar vara skumt med kistan eller de som har stulit den eftersom ingen verkar kunna minnas tjuvarna eller ens faktumet att det fanns en kista från början.
Efter misslyckandet i hamnen färdas man ut till Riverdale i Bronx för att utföra en första rekognisering. Här möts de upp av en av Dylans ghouls som förser honom med ett vapen och även själv ska hänga med som extra muskler om det blir bråk. Tistels krafter visar sig för första gången då hon av en slump råkar hitta Sabbatvampyrerna genom att hon upprepade gånger tappar sin ciggarett precis bredvid källarfönstret till den lokal där resterna av ett sabbat-pack torterar sheriffen..
Mina tankar om Spelningen
överlag är jag nöjd med hur spelningen utvecklade sig, något som jag har mina spelare att tacka för. Även om kampanjen är tänkt att vara fisktank så kändes det nästan tvånget att börja med en rälsad scen för att få någon form av sammanhållning inom gruppen så som karaktärerna var skrivna. Elysiumet kändes som en rolig start, eftersom det presenterade mängder av viktiga SLPs, kastade in karaktärerna i sociala situationer och samtidigt var en trevlig flirt med den klassika D&D starten på något random värdshus. I verkligheten var det ett svårare val än jag från början tänkt mig, jag kastade inte bara in spelarna i socialasituationer utan även mig själv, utan någon praktisk träning fick jag börja gestalta uppåt 10 olika personer med olika personligheter och mål. Den riktiga problematiken och det jag är mest missnöjd är hur jag gestaltade samtalen mellan några av dessa SLPs, krystat är bara förnamnet enligt mig själv.
Däremot tror jag att jag lyckades förmedla det jag ville av stämningen inom Camarillan, hovet och staden. Något som jag kommer fortsätta bygga vidare på under kommande spelningar.
Scenerna i lobbyn och i Tistels lägenhet var pure gold i mina ögon, interaktionen mellan karakärerna var stundvis riktigt rolig att lyssna på och alltihop flöt på bra. Händelseförloppet i hamnen gick precis så som jag önskade även om jag kanske hade kunnat komma på något bättre än att det såg ut som om någon brutit sig in genom väggen och sedan svetsat igen det igen när Robert försökte ta reda på vad som hade hänt med kistan i skeppet och botchade sitt Investigations slag.
Sedan är jag även nöjd med scenen där Sam, Robert och Dylan lär Tistel att hela sina sår. Spelande var grymt imponerande här.
Så vad jag får träna på tills nästa gång är att prata och agera som mina olika SLPs. Kan ju vara intresant att gå till skolan som prins Calebros en dag
Rafi nämns inte så mycket i rapporten, det beror inte på att Haltageten rollspelade sämre än de andra, utan snarare för att han fick skapa sin karaktär några minuter innan vi började medans de andra har förberett sig i veckor, detta gjorde att han fick testa sig fram under spelningen om hur han skulle funka. Alltså tänker jag inte reflektera över den karaktären förrän Geten själv är nöjd med den, något annat känns inte direkt rättvist
edit: glömde i min trötthet kommentera och berätta om healing scenen och lade till en kommentar om Rafi.
\Marcus som inte fattar att han orkade skriva det här inlägget.
Tänkte försöka föra någon form av krönika till vår lilla vampire kampanj. Främst för att mina egna spelare ska kunna läsa sammanfattningarna samt diskutera respektive speltillfälle. Men tankar och kritik från andra håll är ju alltid trevlig och om nu någon skulle få inspiration till en egen kampanj är ju inte det heller kattpiss.
Tänkte iaf börja med en kort sammanfattning av karaktärerna.
Haltageten: Rafi, en man från mellanöstern till utseendet, av malkaviskt blod och relativt låg i sin generation. Hittades på ett av Utopis skepp med besättningen i slamsor runt sig. Har inget minne av sitt tidigare liv och tror sig efter en teori från Utopis karaktär vara från Kanada, pga av sin franska brytning. Är egentligen en Algerisk född Methuselaha som råkade befinna sig i Indien Week of Nightmares, denna upplevelse knäckte Rafios redan klena förstånd och splittrade den uråldriges personlighet i två, dels Methuselahans inomboende best och dels dess mänsklighet. Haltageten spelar mänskligheten som oftast står vid styrspakarna. Besten tar endast över i situationer där den anser att den gemensamma kroppen är hotad.
Snigel: Julia aka Tistel. Ett tunnblod med unika krafter, hon kan manipulera slumpen. Endast en vecka gammal som vampyr och minst sagt förvirrad på vad detta innebär. Pluggar mattematik på Universitetet, har föräldrar som ständigt lägger sig i hennes liv, verkar inte ha någon “häftig” förmåga som alla andra vampyrer verkar ha och kämpar sig varje dag igenom intensiva mardrömmar. Att sedan alla vampyrer behandlar henne som om hon vore utvecklingsstörd gör inte saken bättre.
Yassilus: Sam är gruppens “mysfarbror”, ja om mysfarbröder nu är självplågande konstnärer med förkärlek för homoerotiska BDSM lekar. Är liksom Tistel ett tunnblod, men tillskillnad från henne kan man i Sam hitta drag från malkav. Har ett stort kontaktnät, oftast koncentrerat mot konstvärlden och New Yorks HBT scen. Har ett visst problem med att han är en smittohärd som smittar ner allt och alla som han sätter tänderna i, något som han kämpar med att hålla hemligt för stadens övriga odöda.
Utopi: Dylan, en irländsk Ventrue med politiska ambitioner (gasp!). Har sitt maktnät koncentrerat till en av stadens tillnyktringsenheter samt hamnen vid Sunnyside(där han bor), han äger tom en av piererna i denna hamn. Har en komplicerad hat/kärleksrelation till sin Skapare som sitter som primogen i stadens råd. Är otroligt duktig på att läsa individer och förstå vad som får dem att ticka.
Walium: Robert Russo, en krigsveteran med flera psykoser i ryggsäcken. Har ingen relation till sin skapare, någon som Robert intensivt önskar lära en läxa om hur det går när man gör om någon till vampyr mot dens vilja. Har istället hittat en Mentor i Justin Davis, Brujahs Primogen i New York. Att dessa två personer är samma är något som inte riktigt har slagit Robert än. Har mycket funderingar över moral och etik som Vampyr, något som startade efter att han bröt av och kastade iväg flera av sin alkoholiserade faders kroppsdelar i ett vredesutbrott.
Första Spelmötet
Första scenen utspelar sig under ett Elysium i new york. Platsen är en övergiven teater. Dylan befinner sig där tillsammans med Rafio för att presentera den sistnämnda för prinsen och försöka förklara bort den stora mängd lik som dök upp parallelt med Rafio. Robert befinner sig där för att hans mentor tar med honom ditt vid varje Elysium. Sam är på plats för att han faktiskt inte har något bättre för sig och verkar njuta av de övriga vampyrernas äcklade blickar. Och ja Tistel, hon har inte så mycket val eftersom hon ett par nätter senare blev tagen på bar gärning med att jaga på prinsens privata domäner, något som hon inte ens var medveten om att hon gjorde. Till en början är det mest lowlifes på plats, fint folk kommer ju sent och karaktärerna håller sig för sig själva eller minglar lite. Strax kommer dock ett par av stadens primogener och tillslut även prinsen, en nosferatu vid namn Calebros som genast fattar intresse för Tistel. Hon undersöks grundligt och av någon anledning beslutas det att hon ska hållas vid liv, förberedas för ett liv som vampyr samt tränas i sina unika färdigheter, ansvariga för denna utbildning utses Sam och Robert till, den senare mest för att markera vem som bestämmer i staden, Justin Davis eller prins Calebros. Sedan tar prinsen itu med en konflikt mellan Dylans skapare och Roberts mentor, ett rejält gräl om rätten till att hålla universiteten som domän. Tillslut adresseras även problemet med Rafio. Efter ett snabbt konsulterande av den något exentriske Dr Moor, Malkavisk primogen och tillsynes fantatiskt lojal till prinsen, kommer man fram till att han ska få stanna i staden men att Dylan ska fortsätta vara ansvarig för honom. Vidare bestämmer sig prinsen för att de efter Elysiumet ska få göra honom en tjänst som kompensation för de diverse brott de faktiskt har utfört(främst brott mot maskeraden). Ett kort tumult uppstår då en ung och arg anarch skanderar sina åsikter om att prinsen inte tar ordentligt tag i de sabbat-pack som härjar i New York. En lång blick och en smärtsam kommentar om anarkernas egna involvering i kampen mot Sabbaten tystar förtillfället klagomålen, men det märks att frågan långt ifrån är avklarad. Sedan ombedes alla lämna lokalerna så rådet kan diskutera andra angelägenheter.
Detta ger karaktärerna en chans att samtala för sig själva i lobbyn där de får vänta. Samtalet går mest ut på att Robert hackar på Tistel och utrycker sin frustration över att vara prinsens hackkycling. Lagom till ett skämt om likheterna mellan Mengel och Dr. Moor så står densamme i dörren och ber karaktärerna komma in igen. Prinsen fattar sig kort och ber något hånfullt karaktärerna att finna och undsätta stadens Sheriff, en viss Julian Hess som försvunnit när han patrullerade i Bronx, en sabbatkontrollerad stadsdel. Dylan protesterar men blir tystad av prinsen.
När de lämnar elysiumet upptäcker de kratern i Tistels bröst, hon har ju fram tills nyligen varit paralyserad och i prinsens förvar. En intressant situation uppstår när Robert. Sam och Dylan försöker uppmärksamma Tistel på det utan att skrämma henne, hon tar det hela med fattning och lyckas efter lite försökande få såret att sluta sig. något som gör att hon har farligt lågt med blod i kroppen, ett problem inför nästa natt.
Sedan följer en scen när de tar sig till Tistels lägenhet för att hämta lite prylar till henne. Ett rejält gräl uppstår igen över nödvändigheten av att Tistel ska bo i tillsammans med någon av de tre “världsvana” vampyrerna. Tillslut beslutar de sig iaf för att ge sig av till Dylans hamn för att hämta en kista som kom på samma skepp som Rafio. Att kistan uppenbart tillhör Rafio är inget som Dylan nämner utan spelar hela tiden på att den är något han beställt även om han har svårt att precisera vad den innehåller. När de väl anländer till hamnen är kistan försvunnen, Sam, Tistel och Rafio ser dock lastbilen som fraktar iväg den, eftersom de ombedes att stanna vid bilen. Någonting verkar vara skumt med kistan eller de som har stulit den eftersom ingen verkar kunna minnas tjuvarna eller ens faktumet att det fanns en kista från början.
Efter misslyckandet i hamnen färdas man ut till Riverdale i Bronx för att utföra en första rekognisering. Här möts de upp av en av Dylans ghouls som förser honom med ett vapen och även själv ska hänga med som extra muskler om det blir bråk. Tistels krafter visar sig för första gången då hon av en slump råkar hitta Sabbatvampyrerna genom att hon upprepade gånger tappar sin ciggarett precis bredvid källarfönstret till den lokal där resterna av ett sabbat-pack torterar sheriffen..
Mina tankar om Spelningen
överlag är jag nöjd med hur spelningen utvecklade sig, något som jag har mina spelare att tacka för. Även om kampanjen är tänkt att vara fisktank så kändes det nästan tvånget att börja med en rälsad scen för att få någon form av sammanhållning inom gruppen så som karaktärerna var skrivna. Elysiumet kändes som en rolig start, eftersom det presenterade mängder av viktiga SLPs, kastade in karaktärerna i sociala situationer och samtidigt var en trevlig flirt med den klassika D&D starten på något random värdshus. I verkligheten var det ett svårare val än jag från början tänkt mig, jag kastade inte bara in spelarna i socialasituationer utan även mig själv, utan någon praktisk träning fick jag börja gestalta uppåt 10 olika personer med olika personligheter och mål. Den riktiga problematiken och det jag är mest missnöjd är hur jag gestaltade samtalen mellan några av dessa SLPs, krystat är bara förnamnet enligt mig själv.
Däremot tror jag att jag lyckades förmedla det jag ville av stämningen inom Camarillan, hovet och staden. Något som jag kommer fortsätta bygga vidare på under kommande spelningar.
Scenerna i lobbyn och i Tistels lägenhet var pure gold i mina ögon, interaktionen mellan karakärerna var stundvis riktigt rolig att lyssna på och alltihop flöt på bra. Händelseförloppet i hamnen gick precis så som jag önskade även om jag kanske hade kunnat komma på något bättre än att det såg ut som om någon brutit sig in genom väggen och sedan svetsat igen det igen när Robert försökte ta reda på vad som hade hänt med kistan i skeppet och botchade sitt Investigations slag.
Sedan är jag även nöjd med scenen där Sam, Robert och Dylan lär Tistel att hela sina sår. Spelande var grymt imponerande här.
Så vad jag får träna på tills nästa gång är att prata och agera som mina olika SLPs. Kan ju vara intresant att gå till skolan som prins Calebros en dag
Rafi nämns inte så mycket i rapporten, det beror inte på att Haltageten rollspelade sämre än de andra, utan snarare för att han fick skapa sin karaktär några minuter innan vi började medans de andra har förberett sig i veckor, detta gjorde att han fick testa sig fram under spelningen om hur han skulle funka. Alltså tänker jag inte reflektera över den karaktären förrän Geten själv är nöjd med den, något annat känns inte direkt rättvist
edit: glömde i min trötthet kommentera och berätta om healing scenen och lade till en kommentar om Rafi.
\Marcus som inte fattar att han orkade skriva det här inlägget.
