Re: Standardlösningar
”Min erfarenhet är tvärtom. Står det i reglerna blir det väldigt lite regeltjafs under spelmötet - däremot blir det ofta regeltjafs efter spelmötet. Står det inte i reglerna kommer regeltjafset under spelmötet istället.”
Det är bara att konstatera att vi har olika erfarenheter här. Generellt har det varit så med dem jag lirat att när det varit problem med enskilda regler (de har varit konstiga, SL har hittat på någon egen mysko regel eller något annat) har det blivit tjafs under mötet, medan diskussioner om hela regelsystem skett efter mötena.
”Problemet med klanstereotyper är att klanerna är beskrivna som just stereotyper. Det står hur de förväntas uppträda, vilka standardfiender de har, standardnature, standardemeanor, standardåsikter om andra klaner... över huvud taget så stereotypt det kan bli.
Visst, det står också att spelaren uppmanas att tänka igenom sin rollperson i förväg, men oss emellan, folk är lata, inklusive spelare. Det finns egentligen tre sorters spelare: de som följer vad som står i regelboken, de som irriterar sig över att regelboken inte tar upp deras önskemål men i övrigt följer den, och de som struntar i regelboken och pratar med spelledaren istället. Kategori 1 och 2 är i god majoritet, och kategori 3 domineras av folk som tar en stereotyp och lägger på en eller två attribut utöver stereotypens. De som faktiskt tänker igenom sin rollperson i förväg är tämligen få - de föredrar att låta rollpersonen växa under spelmötet. Problemet med det är att om det finns gränser i form av klan, stam, art, ras, yrke etc, så växer man huvudsakligen inom dessa gränser.
Utan någon sådan artificiell gräns - för handen på levern, dessa fraktionsgränser är artificiella, och för man in dem så blir resultatet en rollperson som är en delmängd av gruppering A, inte en individ - så får man jobba hårdare för att få en stereotyp. Man kan lättare tvinga spelare att bygga en bakgrund till rollpersonen, eftersom det inte finns några lätta genvägar, och även om spelaren inte vill ha en bakgrund så är han friare i växandet in i rollen.”
Jag har gjort två rollpersoner i Vampire och båda gångerna tänkt ut personen först utan en tanke på klanerna. Ingen annan i gruppen har heller funderat ut att de vill ha en specifik klan. Utgångspunkten när vi gjorde rollpersoner till den kampanj vi spelade ifjol var att vi skulle göra en person i 50-talets USA, sen fick de klantillhörighet efter vad som passade personen i stil med ”Den kriminelle tonårsrebellen passar bra som Brujah, den intriganta, snobbiga skådespelerskan borde blivit skapad av en ventrue eller en toreador o.s.v.”. Om folk väljer att göra stereotypa rollpersoner där de utgår från klanen och sedan gör en personlighet kan man inte lasta spelet för det.
Nature/Demeanor och kännetecknande personlighetsdrag hos klanerna ska man nog se som en väg in till karaktärsspel. Är man ovan vid det så får man en ”knuff i rätt riktning” och man ”tvingas” att fundera på sånt som vad ens rollperson har för mål, vad den visar för personlighet utåt m.m. När man blivit mer rutinerad behöver man inte mallarna utan upplever dem som en begränsning och då struntar man i dem. Regler är till för dem som använder dem har du sagt vid tidigare tillfällen och det är vad vi ser exempel på här. För tio-femton år sedan hade något som Nature/Demeanor varit ett mycket bra sätt att få mig att tänka på mer än hur bra min RP ska vara på att slåss eller dylikt. Idag ger de mig lite obehagliga ADD-vibbar och jag föreslog SL att han skulle skippa dem så fort jag såg dem. Vampirekonstruktörerna förbjuder inte folk att ändra i reglerna och det är enkelt att göra de ändringar man vill.
”Dessutom så anser jag att intrigmöjligheterna blir större utan fraktioner än med. Om man inte har några fraktioner (eller snarare, oändligt med fraktioner) så finns det ett otal konstellationer som kan bildas, och som hela tiden är i flux. Har man två sidor (Star Wars Mörka och Ljusa sida) så har man bara en konflikt. Stoppa in en "middle ground" så har man tre möjliga enkla konflikter och tre möjliga multipla konflikter. Stoppa in arton klaner så blir det fler, men de är fortfarande ändliga och förutsägbara givet fraktionernas åsikter och politik. Ta bort alla fraktioner över huvud taget så försvinner gränserna och antalet möjligheter exploderar till det oändliga.”
Vad har din SL ställt till med egentligen? Hade ni bara intriger mellan fraktionerna, aldrig mellan individer? Det finns inget stöd för det i böckerna såvitt jag vet. Kolla i Washingtonkampanjen (den jag har bäst koll på), inte sjutton är medlemmarna i samma klan polare som alltid håller ihop och bara träter med andra klaner. Min rollperson har t.ex. tre kindreds av samma klan som sina värsta fiender, har dräpt sin egen sire och är klart misstänksam mot de tre andra klanmedlemmar hon träffat. Likadant är det på andra håll.
Som jag ser det ger klanerna en extra dimension till intrigerna. Att man är extra knuten till en del andra individer eller betraktas med misstänksamhet av utomstående för sin blodstillhörighet skapar fler möjligheter till både vänskap och fiendskap. Utöver dina egna mål och konflikter påverkas du dessutom av sånt som du har svårare att råda över. Jämför med släktband i verkliga livet. Säg t.ex. att du har en brorsa som gillar att jävlas både med dig och med andra. Det innebär att antalet potentiella konflikter ökar eftersom du i olika sammanhang mer eller mindre tvingas umgås med brorsan, vilket inte är fallet med någon störig snubbe på ett disco (eller var du nu håller hus) som du enkelt kan bli av med genom att traska hem. Hade du inte haft några släktingar, arbetskamrater eller någon annan form av ”påtvingat umgänge” överhuvudtaget hade du haft mycket mer frihet att enbart umgås med de du själv vill och konflikterna hade säkerligen minskat. För att fortsätta exemplet med den elaka brorsan så är det en uppenbar risk att för det fall han ger någon på käften så kommer den person att tycka att ”de där Sundelinbröderna ska man nog akta sig för”, medan någon annan får sympati för ”stackars Krille” som har en sån jämrans typ till bror. Hade du inte haft den elaka brorsan hade de inte reflekterat över dig däremot.
”Problemet med Vampire är att det finns fler situationer som inte täcks av reglerna.”
Inget jag märkt av, men jag har aldrig varit SL i Vampire ska sägas.
Kan för övrigt säga att såvitt jag varit med om så är den helt dominerande delen av allt tjafs under spelmöten av sån typ som inte går att stoppa med regler. Det blir tjafs i stil med vilken vapen någon hade uppe, var rollpersonen egentligen befann sig när något hände, om att någon spelare säger något till en annan när dennes rollperson är på annat håll och inte borde kunna få några tips o.s.v.
”Tja, varför inte göra som de flesta andra rollspel, skriva upp Franska 80% och Italienska 50%, så får man dessutom ett mått på hur väl man talar de olika språken. Själv talar jag svenska flytande, nästan lika bra engelska, en del franska och ett par ord latin, klingon, ryska och japanska - vilket är ännu en situation som Vampire inte klarar av.”
För det första var det inte det som saken gällde. Du påstod att det skulle bli diskussioner om huruvida rollpersonen kunde ett visst språk, vilket jag påstår inte är större risk än i något annat spel.
För det andra så är det generellt så i Vampire att man får mer information om vad en viss nivå på en attribut eller skill innebär än vad man får i andra spel. Det här är ett enstaka exempel på det omvända.