Nekromanti Vampire

[Svalander]

Bra och dåliga tilläggsböcker till V:tDA (Långt)

Jag har samlat V:tDA sedan det dök upp på marknaden och sitter på de flesta som kommit ut (numera en rätt anmärkningsvärt fet hög). Skulle vilja i rent informationssyfte delge mina högst subjektiva tankar kring produkterna som utkommit sedan dess.

De rent av usla;
Storyteller's Handbook - lite information om verkligen nyttiga ting. Deesutom en fånig avdelning med mytiska varelser (ifs matnyttlig om du vill lägga på en fantasykänsla eller köra nån slags cross-over med Changeling).

Clanbook Salubri - i mitt tycke ett lång steg från den känsla som V:tDA förmedlar. Tråkigt upplägg.

De halvtråkiga;
Vampire: The Dark Ages Companion - En dåligt genomarbetad bok med med många logiska luckor till annat utgivet material. En trevlig del med detaljregler kring äldre Cainites disciplinförmågor (dvs krafter mellan sjätte och nionde nivån). En matnyttig del om andra, medeltida Bloodlines.

Wolves of the Sea - en bok för den som vill förlägga sitt spelande till den kalla norden, men som vanligt när amerikaner gör nåt om vikingar har det en tendens att försköna det hela och överromantisera dem.

De helt OK och till och med bra böckerna;
Alla Libellus Sanguinus-böckerna, Constantinople by Night (även om man får svårt att hitta spelbara idéer i staden), Jerusalem by Night, The Cainite Heresy, Clash of Wills och Clanbook: Cappadocian. De här böckerna är i mitt tycke nödvändiga för att kunna få en god överblick av Europa i the dark ages.

De helt suveräna böckerna;
Transylvanian Chronicles och Transylvania by Night. Har aldrig sett en bättre kampanj någonsin (vid sidan av Svavelvinter som endast kan mäta sig i dess storhet). Mängder med bakgrund, spelledarpersoner, intriger och möjliga utgångar. Uj uj uj.

Ashen-serien. Otroligt användbara och mycket matnyttiga.

Three Pillars (som dock kan vara svår att få tag på tror jag) är också grym.

En annan man inte får glömma är Liege, Lord and Lackey. En helt suverän bok med underbar stämning om man vill koncentrera spelet mot den mänskliga världen och människorna i allmänhet.

Ett sista rekommendation för andra spelledare av V:tDA är Clanbook: Baali vilket i mina ögon är det maffigaste och mest stämningfulla som White-Wolf har gett ut till V.tDA. Fruktan-(bokstavligen)-svärt bra.

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att köpa vare sig Veil of Night, Iberia by Night, House of Tremere eller World of Darkness: Blood and Silk, vilket gör att jag inte kan uttala mig i något avséende om dem.

Som ni märker är jag fantast av V:tDA och Storytellersystemet, men vill ändå påpeka att jag är inte en friformsfanatiker. Jag kan gilla regelverk om det finns måtta på det. Men som vanligt, detta är bara mina åsikter.

Vad har ni för favoriter?

 

[Szandor]

Lite kommentarer, bara för att...

"den stämningsfulla beskrivningen" - det vill säga att spelledaren sänker rösten till den nivå då man inte längre hör vad det är han säger... Kort sagt: tala tydligt. Beskrivningar blir mer stämningsfulla om man faktiskt kan höra vad som sägs.

En variant av detta är folk som blir överdrivet teatraliska, gärna åt "fy-bubblan-vad-detta-är-mystiskt-och-mörkt"-hållet. Vanligt fenomen hos pop-gothare.

"Händelsen som ska inträffa" är en annan sådan där brist. Spelledaren har kommit på en scen som måste vara med, och oavsett vad spelarna eller tärningen gör så måste det inträffa.

Behöver inte vara ett problem alls. Problemet ligger oftast i att en del SL vägrar inse att man faktiskt kan ändra händelsen något, t.ex. genom att flytta den. En aptuff ritual som SL vill ha med kanske inte behöver utföras just i den där gläntan som spelarna hade passerat OM de nu bara inte byggt en flotte och istället tagit vägen nedför floden. Kanske på en udde i sjön som de så lägligt passerar istället?

"Den inkonsekventa färdigheten" är rätt irriterande, och förekommer mest hos tärningsfixerade regelspelledare och friformare med dålig koll. Ena sekunden kan rollpersonen italienska flytande och greppar en teknisk dokumentation utan problem. Nästa sekund råkar han beställa en kokt sko med ketchup på närmaste pizzeria.

Kan ge Kalle-mythos till den mest erfarne. Har ibland att göra med en snäll SL som låter folk klara av saker som är viktiga för äventyret, men låter folk slå slag för situationer som inte är lika viktiga. Kan också vara ett utslag av för stor tolkning av skillnaden mellan lyckat och misslyckat slag.

"Beskrivningen som försvann" tror jag de flesta har råkat ut för. "Det kommer en man gående" säger spelledaren. "Jaha?" frågar spelaren. "När han kommer fram så swishkablonk." Det här är ett faktiskt exempel som hände mig en gång, och jag tvekar inte på att andra också har råkat ut för den.

Det har hänt.

"Den allseende konspirationen" är en variant av "händelsen som ska inträffa" - i det här fallet är det en händelse som inte ska inträffa, och av någon anledning så vet spelledarpersonerna precis vad spelarna håller på med. Det finns dock en spion, en person med motiv och tillfälle: spelledaren!

Som SL kan man utnyttja ödet mycket, tricket är inte att hindra spelarna med det utan att underhålla dem. Om spelarna vill göra en raid på ett varulager där det finns ledtrådar som kommer att leda dem förbi stora delar av äventyret (vilket förtar spelkänslan rätt mycket om man får reda på det senare) så kan SL slänga in en maffiauppgörelse eller liknande vid lagret, en trafikolycka som hindrar dem att komma iväg, en kidnappad släkting eller något annat. Tricket är att hindra karaktärerna utan att hindra spelarna.

"Parafernaliapillaren" är en annan sorts spelledarmiss. Spelledaren är mer intresserad av att all hans parafernalia som ska skapa stämning - läderinbundna regelböcker, ljus, mörkdraperade väggar, och framförallt, pillandet med stereon som spelar stämningsmusik - än av spelet, så att all stämning försvinner.

Alla dessa delar deltar i en rollspelskomposition som kan bli en underbar upplevelse för spelare och spelledare, men naturligtvis har Krille rätt. Allt pillande skall vara färdigt när spelarna kommer så att SL kan koncentrera sig på att leda spelet. Det hela kan jämföras med en regissör som mitt under en föreställning inser att soffan står helt fel och springer upp på scen för att flytta den.

"Uppslagsverket från yttre rymden" är nog en av de spelledarmissar som regelspelare anklagas mest för, men faktum är att jag märker den mest hos Vampire-spelare. Orsaken är enkel: den här missen inträffar huvudsakligen i spel som har en sjujefla massa information utspridd över femtielva böcker, och just nu är det faktiskt Vampire mfl som stämmer bäst på den profilen. Visst, AD&D-spelare och Rolemaster-spelare kan nog göra skäl för den, men de tog sig i alla fall tid att lära sig böckerna utantill.

Mycket tål att sägas om friform och regler, men faktum är att jag här håller med Krille: Vampire är en regelhärva! Särskilt lajvare kan pjämla i tid och evighet om exakt vilken praktisk effekt i just det här fallet just denna background har eftersom man dessutom har X blobbar i specialdisciplinen Y som... o.s.v.
Om man råkar ha flera av dessa "experter" i spelargruppen samt en som SL kan detta ge upphov till timslånga strider, tröttsam plott och lite utrymme för karaktärsspel. (Skräckexemplet är när jag och några vänner hann spela ett snuskigt långt parti Axis & Allies under tiden som en strid varade.)

"Häftighetsinflation" är en vanligt förekommande miss. I förra äventyret slogs vi mot Darth Vaders femte flotta, med Executor i spetsen. I nästa måste vi alltså slåss mot Darth Vaders femte och sjätte flotta, och Jabba the Hutt. Samtidigt! Det tar inte lång tid innan det här eskalerar till orimliga proportioner.

Ett problem som vissa företag, med WW i spetsen, försöker lösa genom att tillhandahålla häftigare fiender, häftigare krafter och häftigare prylar.

"Sömnpillret" är den omvända varianten av "beskrivningen som försvann". I det här fallet får man en lång, lång beskrivning av vad det nu är man ser, som maler på och maler på, och aldrg slutar och ögonen blir tyngre... Men för sjutton! Jag vill inte veta vad han åt till frukost, hur ond han var som barn eller hur hans moster sydde manteln! Jag vill ju bara ha ihjäl snubben!

Alla beskrivningar bör vara ungefär lika långa eller korta, såvid inte spelarna undersöker något i detalj. Genom att sätta sig ner och studera manteln eller placera ondingen i en soffa och fråga ut honom kan man få reda på ovanstående.

"Handouten som Gud glömde" - har ni någonsin fått den? Ett papper med en gåta på som måste kluras ut innan äventyret kan fortsätta? Problemet är att det är en binärutskrift av en RSA-krypterad AutoCAD-ritning, och den måste du pussla ihop innan äventyret kan fortsätta. "Men det är ju så enkelt! Begriper ni ingenting?"

I många äventyr får karaktärerna sköta slagsmålen medan spelarna sköter tänkandet. En dum jätte blir ofta smart och den hypreintelligente krypteraren känner inte längre igen sin egen kod. Detta är lika mycket spelarnas fel som ofta struntar totalt i hur deras karaktärer skulle reagera.

"Pianot från himlen" - även känd som "den omotiverade skadan" - inträffar ibland. Plötsligt får rollpersonen 2T6+1 i skada. Ingen förklaring ges.

Har jag iofs aldrig påträffat. Låter rätt jobbigt. Kan tänka mig någon form av spöken som cirkulerar, men det måste ju förklaras i sinom tid.

"De Mutbara" har nog de flesta råkat ut för. Höjdaren var när allt gick emot oss, ända tills tjejen i spelgruppen reste på sig och kysste spelledaren på munnen. Sen gick allt jättebra för henne. För oss andra gick det fortfarande åt helvete.

Dålig inställning till rollspel, något som tyvärr är alltför vanligt. Man anser att ens roll som SL är att vara ett hinder för spelarna. Mutor kan naturligtvis lätta på hindren. (Vissa regelsystem är däremot byggda för mutor, vilket är helt OK.)

"Birollerna i kulissen" inträffar rätt ofta. I en sådan är en rollperson huvudperson. Resten spelar ingen roll egentligen. Det innebär att huvudpersonens spelare får göra hur mycket som helst. Resten kan plocka fram ett ASL och spela det så länge, ety de inte har något vettigt att göra. Tips: börja städa lite smått. De flesta spelledare fattar piken när man börjar dammtorka under TVn eller plockar fram dammsugaren.

Har hänt oss att en person satt sig i den positionen själv. Han tog sin häst och red iväg, vilket gjorde att vi som var kvar fick spela medan han satt och läste. Värre är som sagt när man gör en spelare till huvudperson och låter denne få all ära, alla tuffa fajter och alla väna möer.

Tja, onödigt men dock.

/staffan