Re: Om brinnande vampyrer
Jag tycker att den viktiga skillnaden mellan zombier och vampyrer är (bör vara) att zombiesmittor bör gestaltas som en epidemi på samhället och mänskligheten i stort; det är en farsot som drar fram likt en gräshoppssvärm och besudlar, smittar och infekterar hela samhällskroppen urskiljningslöst.
Vampyrer å andra sidan bör vara en mer personlig form av parasitism; de är personer som är så giriga och egocentriska att de går över till att suga ut liv ur dem som står honom nära. Det är inte samma besinningslösa, opersonliga form av parasitism som hos zombierna, utan det är någon som faktiskt måste välja ut sina offer och suga ut blodet ur kropparna på dem.
Zombiesmittor ser jag mer som en symbol för svininfluensan eller AIDS, medan vampyrism påminner mer om lurendrejare, solochvårare, bedragare och kanske - i sin utsträckning - om aktiebubblor och liknande.
En intressant form av vampyrism beskrivs i barnboken(!) the Thief of Always av Clive Barker, där huvudpersonen hamnar i en sorts Alice-i-Underlandet-värld och där författaren struntar i alla ytliga frågor såsom om vampyrer har huggtänder, om de suger blod, om de är allergiska mot solljus, m.m. utan där vampyrism snarare beskrivs såsom en filosofi eller livshållning som går ut på att livet är ett nollsummespel och att det enda sättet att skaffa sig något är genom att stjäla det från någon annan. Varelserna i boken kallar sig inte vampyrer, och vad de stjäl från sina offer är i första hand tid från deras liv, men i en viktig nyckelscen i boken så försöker några av varelserna omvända huvudpersonen till sin sida under en maskerad där huvudpersonen klätt ut sig till just en vampyr och där han frestas att praktisera varelsernas filosofi på det handbegripliga sättet att suga en av sina rivalers blod. När huvudpersonen vägrar så blir varelserna besvikna på honom. I denna nyckelscen så framstår det att "vampyrism" i den bokstavliga benämningen bara är ett av många sätt att praktisera den livsåskådning som varelserna representerar.
Jag tilltalas enormt av att vampyrism inte behöver tolkas på det bokstavliga sättet, och att man då måste svara på frågor om huruvida de syns på fotografier, om de kan vara ute i solsken, eller vad som händer om de suger blod från någon med en blodsjukdom, m.m. utan att man istället fokuserar på just kärnfrågan som handlar om att parasitera, att stjäla och att leva på andras förtjänster.
Jag anser att den arketypiske adelsvampyren kan ha varit en perfekt symbol för denna parasitism för många år sedan, då just adeln parasiterade på bönderna. Men idag skulle det nog vara mycket bättre om vampyrer istället skildrades som riskkapitalister och börsspekulanter, m.m. Det är viktigt att man håller symbolspråket aktivt, levande och relevant.