De Vandrande Mödrarna
Historia
För snart två hundra år sedan knöt en grupp kvinnor från ett par grann-byar i södra Soldarn ett avtal med övernaturliga väsen. Kvinnorna, som var byarna visa, hjälpte till vid botande av sjukdomar, läkande av sår och förlossandet av barn och boskap. Med det nya avtalet blev deras värv avsevärt mäktigt. Omöjliga Kunskaper delades mellan kvinnorna, sjukdomar försvann nästan mirakulöst och i stort sett alla födslar var problemfria.
Ingen vet om det var avundsjuka, vidskeplighet eller vanlig rädsla som fick byarna att vända sig mot kvinnorna. Var det än var så började elaka tungor viska om häxkonst och demondyrkan. Riddare från Zorianordern tillkallades och de kvinnor som överlevde sattes i flykt.
De påbörjade ett nomadiskt liv där de vandrade från by till by och fortsatte utöva sitt värv. Sjukdomar botades, sår läktes och nya liv hjälptes till världen. Avtalet hölls vid liv, och med varelsernas hjälp kunde kvinnorna vandra övernaturligt långa sträckor. Kanske var det just det som lät dem fly undan riddarna. Sekten håller än idag liv i värvet, vandrandet och samspelet med onaturliga varelser, något som fått kyrkan att förkasta dem som ogudaktiga häxor.
Sekten
De Vandrande Mödrarna är idag en hemlighetsfull sekt av vandrande helerskor. Man tar en praktisk ställning till världen och sitt arbete. Örtkännedom och läkandets kunskap blandas fritt med riter, ceremonier och blodsoffer som som skall hela och bringa tur på övernaturlig väg. Många ser på sin titel som häxa med stolthet.
Sekten har ingen centraliserad hierarki, istället agerar man i självständiga och nomadiska celler. Grupper om tre till åtta kvinnor vandrar från by till by och bistår vid barnafödsel, skador och sjukdomar. Ett av sektens viktigaste påbud är att ingen betalning skall krävas för dessa tjänster Hjälp dem i nöd.
Upptagningen i De Vandrande Mödrarna är mycket selektiv. Vanligtvis är det bara medlemmarnas egna döttrar som får vandra tillsammans med cellerna medan sönerna lämnas hos fadern. På så sätt består de små vandrande grupperna ofta av syskon, mostrar och döttrar. Det händer att utomstående adopteras och utbildas av sekten, ofta föräldralösa flickor.
När sedan flickebarnet blivit gammalt nog tar de sig an sin “första resa.” Detta är steget för att bli en fullvärdig syster inom Mödrarna. Första resan är, liksom allt sekten gör, hälften ceremonier, hälften praktisk. Flickan ger sig av från cellen för att fortsätta vandra på egen hand, för att sedan återförenas med dem efter ett års tid. Därefter får hon berätta vad hon åstadkommit och gruppen avgör huruvida hon skall anses som fullvärdig.
När en kvinna är upptagen som fullvärdig moder står det henne fritt att välja om hon vill förbli med gruppen, eller vandra iväg och skapa en egen cell. Vanligast är att kvinnan ger sig av tillsammans med de systrar hon först vandrade ut med, då man oftast inte tar sig an den “första resan” ensam utan har sällskap av sina jämngamla systrar. Det händer dock då och då att en flicka ger sig av helt ensam
Dyrkan
I raka motsatsen till alla kyrkliga försmädelser, är sekten hängivna en gudom. De vandrande mödrarna dyrkar gudinnan Eliana, Jordemodern, och dennes värld. Sekten är helt separat från Jordemoderns kloster.
Allting sker på Jordemoderns uppdrag, och det är ifrån henne gruppens värv och mantra härstammar, hjälp dem i nöd. Man tvekar dock inte att dra kunskap från olika källor för att underlätta folks liv, allt från västerländsk medicin och kirurgi till Sabrisk magiteori.
Förutom Jordemodern åberopas diverse småandar och oknytt. Liksom avsaknaden av byråkrati finns det ingen dogma i detta. Vad som åkallas och hur det skall bevekas skiftar från cell till cell, och ibland från kvinna till kvinna.
Utbredning
Medlemmar återfinns i Drunok, Asharien, Soldarn och Västmark.
Avtalet
Ingen vet vad det var för varelser som kvinnorna slöt sin pakt med för två sekel sedan. De var stora och vackra, vandrade i gränslandet till skugglandet och bar på kunskaper från bortom Mundana. Det händer att varelserna låter kvinnorna vandra med dem längs dessa mystiska stigar, men det är endast under extrema tillfällen.
Det är för att upprätthålla pakten som sektens enda högtid firas. Midsommaren, då solen står som högst och livet är som bördigast. Cellerna försöka finna varandra och samlas i så stora grupper som möjligt. En av de mest populära platserna att mötas på är Missle-byn Daggbacken.
Så när midsommarnatten inträffar inleds ett väldigt festande. Mat och dryck flödar fritt och även andra örter och droger konsumeras. Sent in på småtimmarna, när sinnena är kraftigt påverkade, bjuds det till dans. Det är här, i ruset och rörelsen, son varelserna kan skymtas. De dansar med häxorna och insuper minnen och känslor.
Dansen kan te sig skrämmande för utomstående. Det finns rykten om folk som bevittnat dansen och aldrig synts till igen.
De fastrotade
Det händer att kvinnor tröttnar, förälskar sig eller av andra anledningar väljer att ge upp det nomadiska livet. Dessa brukar slå upp handelsbolag eller göra som sina förfäder och bli visa kvinnor i någon by. De erbjuder sina tjänster och kunskaper och tjänat ofta gott på det. Dessa ses ofta som avfällingar av sekten, även om de själva fortfarande är djupt hängivna. Vissa celler umgås dock fritt med sina bofasta systrar.
